Carl von Linnés resa till Skåne 1749: 14 juni

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till: navigering, sök
←   13 juni
Carl von Linnés resa till Skåne 1749
av Carl von Linné
15 juni  →


Junius 14[redigera]

Beckjord är en slags jord, som varken naturkunnige eller œconomi hava sig för detta bekant och finnes såväl på några andra ställen i Skåne som besynnerligen på några åkrar söder om Malmö stad. Jorden blir mycket hård, när hon torkas, nästan som en pinnmo. Har i brottet svarta, glänsande punkter såsom av järn, till färgen helt svart, emellan fingrarne sträv och fin. Med skedvatten pöser hon något litet men knappt jäser, och skedvattnet insupes av henne med ett väsande. Tyckes närmast komma till en humus ochracea. Beckjorden låter sent tillreda sig om våren, plöjes därföre sedan allt vattnet är borta. Hon kubbar sig mycket i hårda klimpar, som måste med klubban sönderslås, om icke regn faller, då kubborne gå sönder av harvningen, därest jorden strax harvas. Denna jorden skadas både av stark torka och stark väta, annars giver hon en härlig säd.

Kalkbruket i Limnhamn låg inemot en halv mil väster om staden. Ugnen var byggd på ett ovanligt sätt i Sverige, nästan som en masugn, men inut liknade en conum inversum apice truncato, var vid pass 5 famnar djup, 3 à 4 famnar bred, hade hål vid bottnen på 3 sidor men ej vid den 4de, att det ej måtte draga för starkt. Desse hålen voro halvrunda, av 3 kvarters diameter, igenom vilka den brända stenen uttogs nere i ugnen, sedan han mest kallnat, ty här kontinueras med bränningen hela tiden med nya floder av kol och kolsten, som ständigt tillägges ovanpå, att ugnen ej får slockna, varigenom kolen sparas. Således kunna här tillverkas om dagen 150 tunnor kalk. Bröderna hr Ernest och Niclas Suell voro ägare till detta bruk.

Stenkol bruktes till detta kalkbruk på en skoglös ort i stället för ved, och köptes de ifrån Engeland, emedan de föregavs att engelska kolen voro klarare i brottet som ett beck och fetare, men de svenska dunkla i brottet, mindre feta samt svavelaktige, och att man här skulle kunna bränna med en tunna engelska stenkol 5 tunnor kalk men med en tunna svenska stenkol allenast 3 tunnor. Bönderna längre upp i landet bränna merendels 1 lass ved till 1 tunna kalk. De få 3 mark silvermynt för ett lass ved, då de föra den till stads, och även 3 mark för en tunna kalk, att åtskillnaden endast består uti forlönen, då 4 tunnor kalk kunna föras på ett lass ved.

Kalkstenen, som här brändes, bröts under fälten väster om Malmö på ängar och betesmark, varav jorden var mycket ojämn. Strata voro här först ett kvarter svartmylla, sedan grus av 3 famnars djup, vilket var kritaktigt och smutsade händerna vita, här och där uppfylld med någon flintklappur samt ibland med stora flintstenar. Sedermera fick man några varv av stora kalkstenar, som sönderslogos till storlek av huvuden och bestodo av en mycket grov krita, vilken färgade händerna vita och var liksom sandig samt jäste med skedvatten. I denna sten fanns även esomoftast något litet flinta. Detta var den kalkstenen, som här brändes. Vid havsstranden fanns en dylik kalksten, och tycktes mig som kalkflisan gick i brotten under jorden parallellt med själva havet. Det berättades, att då kalkstenen legat i luften ett år, det han sedermera lättare brändes; även ock försäkrades, att där tillförene varit kalkgruvor, där hade nu efter långa tider kalkstenar åter genererats av gruset, som allt tycktes vara kalk- och kritaktigt, just sådant som man ser i England, och jäste detta starkt med skedvattnet. Kalken, som här brändes, blev vit till vitlimningar men tycktes något mera smutsa än annan kalk. Till bruk var han mycket god men exporteras svårligen, emedan vid Malmö är långgrunt och alltså ingen hamn.

Murarna i gamla husen uti Malmö voro icke uppmurade med tegelsten utan med en naturlig sten, vilken varit huggen som en tegelsten. Denna stenen var en vit, grov och något sandig kritsten eller massa cretacea, som förmenes fordom varit hitförd ifrån Dannemark. Han liknade mycket den stenen, av vilken husen i Paris och norra Frankriket äro byggde. Sedan vi sett kalkstenen som bröts vid Limnhamn, som är föga eller litet åtskild ifrån denna, finnes mera troligt, att sådan sten brutits här i landet. Denna sten fuktade sig icke i våtväder; slog alltså icke ifrån sig leran eller bruket som Ölands alvarsten. I bränningen gick han alldeles till kalk.

Gips sades finnas vid kalkbruket uti små springor, men som regnet öste neder, kunde jag själv ej finna minsta tecken därtill, ej heller de följande dagarna, som jag här fördröjde endast för gipsens skul. Somlige berättade, att gips skulle finnas inunder den första kalkfloden vid Limnhamns-kalkbrotten, och somliga sade, att gipsen fanns där i myckenhet; men jag vet ej, vad fatalitet låg mig vägen, att jag varken kunde finna själv något stycke därav, ej heller förmå folket vid kalkbruket skaffa mig ett enda stycke. Jag fick väl ett par små stycken god gips av herr Suell, som sades i förstone vara ifrån Limnhamn, men sedermera föregavs, att han var utländsk. Bönderna sade, att gipsstenen bortkastades, emedan han ginge igenom ugnen obränd och icke lät läska sig. Efter gips är högt angeläget för fäderneslandet, så torde vara mödan värt, att en bergmästare sändes dit med några gruvdrängar, som här gjorde skärpningar och sluppo att dependera av folks berättelser och välbehag, utom vilket medel man icke på en hast kan vinna någon säkerhet härom.

Gipsade tak sågos icke allenast i Håkanstorp (som varit gjorde av kritleran ifrån Tullstorp), utan ännu vackrare hos Suellerne, vilkas tak blivit gjorda av gips ifrån Kalkhamn, men som substansen av denna gips smutsade, likasom krita, synes tydeligen, att denna gipsningen är av kritart med alla dess lövverk.

Sand finnes hel fin och vit i havet vid Malmö, där han gör stranden mycket långgrund. Den tid torde jämväl komma, att flygsand även här yppar sig, sedan vattnet avsunkit.

Blyartspennor sågos hos herr borgmästar Borg av en mindre allmän art, komne ifrån England. De låto icke formera sig med kniven utan skulle göras spetsiga vid värma eller ljuset, då de hopkramades med fingrarne och luktade som lack, vilket gav tillkänna, att det var en komposition av blyarts med mycket litet harts. Detta vore nyttigt för oss, som äga så mycket förråd på blyarts men ännu så mycket litet av fin blyarts, som låter såga sig till blyartspennor.