Carl von Linnés resa till Skåne 1749/20 maj

Majus 20

Burmeister, filosofie adjunkten vid Lunds akademi, viste oss ett vackert herbarium, som han samlat på sina resor, varest jag besynnerligen hade tillfälle att märka föjande tvenne örter, som äro mindre bekante för botanisterna:

Yucca foliis margine filiferis. Yucca foliis lanceolatis acuminatis integerrimis, margine filamentosis. Gron. Virg. 152. Denna hade blad lika den allmänna Yucca, men uti vardera margine i stället för serraturer hängde 4 trådar.

Ornithogalum foliis cordato ovatis, den Commelinus avritat in Hort. Amst. 2. t.pag. 175, tab. 88, hade 6 stamina, vilka alla med filamentis voro hopvuxne in cylindrum. Stigma simplex.

Resan ställdes med hr borgmästaren Schultén till Åhus landvägen, kvart 8.

Betesmarken omkring Kristianstad var utan mossa, varföre den såg ut härlig och grön samt gav ett tätare och tillräckeligare bete. Inundationen kring om staden på de fält, som endast om sommaren bliva torra, förtog väl mossan, men en annor och oss ännu obekant orsak hindrade även mossan på de mera höglänte ställen, där vattnet icke kunde stanna.

Landet emillan Kristianstad och Åhus norr om floden var det härligaste och bestod av de största åkerfält, som ändades med synen, varemellan präktiga ängar under tiden lyste.

Åkrarna voro så litet ryggade, att det näppeligen kunde märkas, och utan diken, emedan här var sandjord.

Ogräsen, som skadade åkrarna, voro på denna trakten Thlaspi arvense Fl. 530 i vinterrågen. Björnbär Fl. 410 som stod såsom buskar i åkrarna.

Välluktande fält emellan Kristianstad och Åhus berättades allmänt givas om sommartiden på de sandfulla betesmarker, som lågo föga över ½ mil ifrån Åhus. Folket sade, att denna ljuvliga lukt märkes förnämligast vid midsommartiden och helst om aftnar och morgnar. De trodde ock, att här [ 105 ]skulle växa både rosenmarin och lavendel såsom på spanska fälten; ty voro vi nyfikne att få se, vad som här fägnade lukten. Då vi kommo på orten, funno vi all denna lukten härröra av blommorna på en nejlika, som vi aldrig sett upp i landet, men råkade den sedermera här i Skåne på alla sandfält och besynnerligen ibland flygsanden så allmänt som det gemenaste ogräs. Örten är nämnd Dianthus caulibus unifloris, squamis calycinis ovatis, corollis multifidis, foliis linearibus (Fl. Sv. 343, It. Gottl 318). Denna ört får en djup rot och mycket stjälkar, som ligga på jorden, men bladen äro ganska korta och stjälkarna föga längre än blomhylstren, och lukten märkes endast om morgon och afton. Eljest är Dianthus Fl. 344 ganska nära släkt med denna, dock skild därmed, att den senare växer hela kvarteret hög ibland buskar och har flera blommor på samma stjälka. Ja, hit kommer ock uti nära släkt den nejlikan, som allmänt planteras i våra trädgårdar. Dianthus floribus subsolitariis, petalis multifidis basi canaliculatis (Hort. Ups., pag. 105). Där denna sista växer i trädgårdarna, där får man samma lukt igen som här på skånska fälten morgon och afton såväl som hela natten. Till att garnera rabatter vore ingen av desse tre nejlikor tjänligare än den skånska, som växer mycket tätt vid jorden och mindre utsprider sig. Därföre planterade jag den förleden höst i Uppsala trädgård, men den skånska har redan begynt att bliva lik med den sista eller trädgårdsnejlikan, så att jag snart skulle komma på den tankan, att alla tre ovannämnde nejlikor äro av en och samma extraktion och endast förändrade av jordmånen, helst jag finner några små hår strödda vid halsen av blomkronan på alla desse tre. Roten på denna lilla skånska nejlikan var utanpå rödbrun. De många stjälkar, med vilka hon täcktes, voro ej längre än ett finger och bestodo av två eller högst tre leder. Bladen, som mest täcka vid roten, voro linearia och ej större än barret på enträdet. Blommorne voro sönderskurne uti små rimsor liksom fjädrar, till färgen vita och sällan mittuti något grå. Efter nu denna endast växer i sand, så följer, att trädgårdsmästrarna, som med henne vilja garnera sina sängar, böra [ 106 ]nödvändigt lägga sand omkring rötterna, annars växer hon högre och oredigare.

Åhus, som tillförene har varit en stad, är nu en by, men har för övrigt sitt torg, gator och liknelse till stad, fast den nu är allenast en lastageplats för Kristianstad, ty den ligger vid själva utloppet av Helge å på dess norra sida. Härifrån föras varorna antingen landvägen, som är 2 mil, eller genom floden, som är 3 mil, eller först till lands och sedan till sjöss åt Kristianstad, ty floden är på många ställen så grund, att hon ej förer mer än 5 fot vatten. Hamnen ligger nog öppen för havet men har god ankargrund och våga icke skeppen nära landet för sandgrunds skull. I Åhus hava köpmännerna i Kristianstad sina packhus, utom sjötullstaten och bönder, som här bo. Kyrkan var gammal. I henne såg man under altaretavlan följande skrift.

Ahr 1636 haffuer Erlig oc velbyrdig mand Steen Beck till Forslöff K:Maj: Rentemest: Dom-Prouibst i Lunde Capitel oc Patron offuer Ahus Kirkce ladit oppsette oc staffire denne Altertaffle aff Kirckens indkomst oc uaar dend tid, Doctor Niels Fosz Canick i Lund oc Medicus i Skaane, hans procurator M: Peder Pederssön Sögne Prest i Ahus oc Prouist i Willands herrid.

[ 107 ]En nyckel hängde i kyrkan upp under taket. Historien därtill berättades, att en gumma straxt efter reformation skaffat sig kyrkonyckelen och med blod smort krucifixets sår, varigenom hon satte allt folket i oro medelst mirakel och åtrå till katolska religionen.

Natten vilade vi hos pastoren i Åhus uti kongskammaren, där högstsalig kong Carl XI, då han i danska kriget blev inspärrad och av pastore gömd, så att fienderna sökte honom förgäves, varföre denne pastor Runnow fått av konungen till tacksamhetstecken, att hans familia skulle konserveras vid pastoratet, så länge någon i teologien studerad vore att tillgå, förutan säterisfrihet på ett par rusthåll. Vad tid dettta hänt, kan någorlunda slutas av det epitafium, som stod i kyrkan: Mag. Casten Runnow, Pastor i Ahus anno ætatis 26, blev Probst i Halmstad anno 1682 och Probst i Örebro anno 1687 och död 1691.