Dadamanifestet

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till: navigering, sök
Dadamanifestet
av Hugo Ball
Utdrag från Dadamanifestet uppläst på det första Dada-evenemanget på Cabaret Voltaire av Hugo Ball, Zurich, den 14:e juli 1916


Dada är en ny tendens inom konsten. Det kan man säga eftersom ingen känner till den ännu, och imorgon så kommer alla i Zurich att prata om den. Dada är från uppslagsboken. Det är väldigt enkelt. På franska betyder det ”käpphäst”. På tyska ”Hejdå”, ”Lägg av” eller ”Vi ses nångång”. På rumänska ”Javisst”, ”Ja, det är sant”, ”Ja, just det, självklart” och så vidare.

Ett internationellt ord. Bara ett ord, och det ordet är rörelsen. Väldigt lätt att förstå. Oerhört enkelt. Att göra den till en konstnärlig tendens borde betyda komplikationer. Dada psykologi, Dada Tyskland med indigestioner och dimkramper, Dada litteratur, Dada borgarklass och ni själva, ärade poeter, som alltid skriver med ord men aldrig själva ordet, ni som alltid skriver runt själva meningen. Dada världskrig utan ände, Dada revolution utan början, Dada vänner, också ni poeter, högaktade herrar, fabrikanter och evangelister. Dada Tzara, dada Huelsenbeck dada m'dada, dada m'dada dada mhm, dada dera dada, dada Hue, dada Tza.

”Jag vill inte ha några ord som andra har konstruerat. Alla ord är andra människors uppfinningar. Jag vill ha min egen grej, min egen rytm, mina egna vokaler och konsonanter som stämmer överens med min egen rytm. Om den här pulsen är sex meter lång, så vill jag ha ord för den som är sex meter långa. Mr Schulzs ord är bara två och en halv centimeter långa.”

”Allting har sina ord, men orden har blivit ting i sig själva. Varför skulle inte jag kunna finna dem? Varför skulle inte träd kunna heta Pluplusch, eller Pluplubasch om det hade regnat. Ett ord, ett ord, ett ord bortom era domäner, bortom era sak-igheter, denna skrattretande impotens, er dumma självgodhet, bortom era imitationer, era uppenbara begränsningar. Ordet, mina herrar, är en offentlig angelägenhet av största betydelse.”


Denna text är inte fullständig. Om du har tillgång till texten kan du hjälpa Wikisource genom att fylla i mer