Dalkarlasång

Skriven av löjtnanten vid Dalregementet Gustaf Nyblæus 1840. Första versen tonsatt av Otto Lindblad. Om det var Nyblæus eller Lindblad som i samband med tonsättningen omformade första versen något är inte känt. På www.dalregementetsmuseer.se avdelningen Personalia finns mer om Nyblaeus och sången.

Jag vet ett land, långt upp i högan Nord
Ej varmt och rikt som Söderns sköna länder
Men hjertan klappa der för fosterjord
Och mandom bor på Siljans gröna stränder
Och skogar susa der i dyster prakt
Och elfvar brusa der från trakt till trakt
Ett herrligt land, I gode dalamän!
Och hvem det sett, han längtar dit igen

Väl hviner nordan stundom kall och hård
Utöfver nakna bergens branta hallar
Men samma vind på Mora kyrkogård
Kringförde Vasas ord, och ännu skallar
Kanske en gång ett stridens glada rop
Från dalamännens fria kämpahop
Ett herrligt land, I tappre dalamän!
Och hvem det sett, han längtar dit igen

När tvedrägtsanden öfver jorden far
Och väcker harm och hat i bröders sinnen
En dalaman sin ro i hemmet har
Och lefver glad i sina stora minnen
Men blifver striden en gång allvar värd
Då vågar han sitt ord och sist(?)sitt svärd
Ett herrligt land, I starke dalamän!
Och hvem det sett, han längtar dit igen

En skål, o broder, då för Sveas väl!
En skål för hvad du älskar Låt oss dricka!
Strid för dit fosterland med lif och själ
Och trogen var din konung och din flicka
Och när du slumrar sist i fridens skygd
Må då ditt stoft få ro i Dalabygd
Ett herrligt land, I trogne dalamän!
Och hvem det sett, han längtar dit igen

Texten i Lindblads tonsättning

Jag vet ett land, långt upp i högan Nord,
ej varmt och rikt som Söderns länder,
men hjärtan klappar der för fosterjord,
och mandom bor, ja! mandom bor
på Siljans gröna stränder;
och skogar susa der i dyster prakt,
och elfvar brusa der från trakt till trakt:
ett herrligt land, ett herrligt land
i gode Dalamän, i gode Dalamän!
och hvem det landet en gång sett,
han längtar dit, längtar dit igen.