Den förskjutne

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  Den moderne Krigaren
Den förskjutne.
av Elias Sehlstedt
Norrlands-Blommor  →
Ur Norrlands-Blommor af --dt utgiven 1832. Finns även bearbetad i Knäppar på lyran 1844 och i Småplock på vers 1850.


[ 42 ]

Den Förskjutne.


Ned från himlapellen qvällen
Sänks med fridens palm i hand:
Månans öga blänker, stänker
Silfvergråt kring haf och land.

Fjäril, ros och siska hviska
Kärleksqväden, par om par:
Jag blott öfvergifven blifven
Suckar utan återsvar.

Evigt är förliden tiden
Af min vår och kärleken;
Hur jag låter, gråter, åter.
Gryr den aldrig mer igen.

Från ditt höga öga föga
Tröst du ger, o, måne klar!
Blott till mina sinnen minnen
Bär du i din silfverchar;

Hviskar, hur den milda Thilda
Svor, att evigt blifva min;
Hur vi jorden glömde, drömde
Oss i Guda-verlden in!

Ack! vi äro skilda, Thilda!
Fort brann kärleks-lågan ned:
Du blef mig ej trogen: krogen
Svär jag nu min trohets-ed.


[ 43 ]

Drifver omkring jorden vorden
Irrig, som en sinnessjuk;
Dagligt jag förgubbas, dubbas
Snart med silfvergrå peruk.

Släcka skall dock döden glöden
Af ett brunnit olycksbloss:
Kärlek! hvarför blända, tända
Flammor, för att plåga oss?