Norrlands-Blommor/Den Förskjutne
| ← Den moderne Krigaren |
|
Norrlands-Blommor → |
| Ur Norrlands-Blommor af --dt utgiven 1832. Utgiven som Den förskjutne (Correspondenten) 1832-10-15. Finns även såsom Den förskjutne i Knäppar på lyran 1844 och Den förskjutne i Småplock på vers 1850. |
Den Förskjutne.
Ned från himlapellen qvällen
Sänks med fridens palm i hand:
Månans öga blänker, stänker
Silfvergråt kring haf och land.
Fjäril, ros och siska hviska
Kärleksqväden, par om par:
Jag blott öfvergifven blifven
Suckar utan återsvar.
Evigt är förliden tiden
Af min vår och kärleken;
Hur jag låter, gråter, åter.
Gryr den aldrig mer igen.
Från ditt höga öga föga
Tröst du ger, o, måne klar!
Blott till mina sinnen minnen
Bär du i din silfverchar;
Hviskar, hur den milda Thilda
Svor, att evigt blifva min;
Hur vi jorden glömde, drömde
Oss i Guda-verlden in!
Ack! vi äro skilda, Thilda!
Fort brann kärleks-lågan ned:
Du blef mig ej trogen: krogen
Svär jag nu min trohets-ed.
[ 43 ]
Drifver omkring jorden vorden
Irrig, som en sinnessjuk;
Dagligt jag förgubbas, dubbas
Snart med silfvergrå peruk.
Släcka skall dock döden glöden
Af ett brunnit olycksbloss:
Kärlek! hvarför blända, tända
Flammor, för att plåga oss?
