Den gamle knekten

Den gamle knekten av Frans Michael Franzén

Det var i Saimen på en ö,
   Dit sällan någon länder,
Förutan måsar ur den sjö,
   Som stormar vid dess stränder.
På udden stod i stormen fram
En ensam tall med högväxt stam.

Der satt i många Herrans år,
   En man af gamla verlden.
Från klippan med sitt hvita hår
   Långt synlig ut på fjerden,
En vålnad blott från fordna dar,
Han för den häpna seglarn var.

Det syntes på hans vissna kind
   En banad väg för tåren;
Och kulen flägtade en vind
   De glesa silfverhåren.
Hans blick än sönk i djupet ner,
Än log åt skyn, som sorgen ler.

Svensk eller Finne! kom med mig
   Till dessa öde ställen.
Der vågen hvitast tumlar sig,
   Och spritter högst mot hällen;
Der satt han. Följ mig dit, och hör;
Hör honom sjelf, förrän han dör.

”Jag är den siste Carolin,
   ”Den ende än på jorden,
”Som sett Kung Carl.” Med trotsig min
   Han uppstod vid de orden.
När Carl blef nämd, han hvarje gång
Tog af sin hatt, mer rak och lång,

”Se här” — nu med sin vänstra hand,
   Den högra Ryssen skjutit.
Han läste upp ett folioband,
   I lås af messing slutit.
Sin Bibel bar han med sig dit
Hvar dag, tillika med sin plit.

”Se här hans bild: så såg han ut,
   Som jag, i rock och bälte.
Men när han stod i moln af krut,
   Se, det var Kung och hjelte.
Stor, när han vann, men mera stor,
När, att förlåta, hem han for.

Jag ser ännu vid Fredrikshall —
   Der stod jag honom nära,
Och hörde, när det skottet small,
   Som fällde Sveriges ära. —
Jag ser, hur på sitt svärd han drog,
Med hot bakom sig såg, och dog.

Gret Sverge: mer gret Finland dock.
   Som mor och enka gråter,
Gret far och barn. Dess söners flock,
   Ej kom från Norge åter.
Ej att den fälld af Dansken var:
Men till en stod frös häst och karl.

Jag ville dött der, jag också!
   Dock Svensk ännu var Finnen,
Och byggde upp sin brända vrå,
   Stolt af de stora minnen,
Dem allt från Gustaf Adolfs dar,
Han ärft af Farfar och af Far.

Hvi föll jag ej, förrän jag såg
   Vårt folk för Ryssen springa?
Dock sprang jag ej: i blod jag låg,
   Och höll ännu min klinga
I venstra handen, som var qvar,
Då man från Villmanstrand mig bar.

Här ser du både svärd och man;
   Och slika voro många;
Men utan hufvud går ej an,
   Hur käck man är, att stånga.
Dock freden kom, och böd oss än
Förblifva Svenske frie män.

Som sådan, o! hur lycklig här,
   Min ärfda teg jag skötte!
Blott ej en skymt ur viken der
   Af grönt och rödt mig mötte.
En annan syn mig gjorde ve,
Att Fändrikar i vaggan se.

Då ropte jag: hur skall det gå,
   Om Ryssen kommer åter?
Men tänk! som fordne gossar blå —
   Af glädje än jag gråter,
När jag det mins — der stodo män
Vid Valkiala upp igen.

Bland dessa en! — Men hör förut:
   Jag var ren gammal vorden,
Då jag en enka fann till slut.
   Som tog mig uppå orden,
De orden: Topp! En hand jag har:
Törs du den ta? Vi bli ett par!

Sen log min ålder, lika skild,
   Från flärden, som från bristen.
En dotter! — Såg du Engelns bild
   Bredvid Evangelisten?
Så stod hon vid mitt morgonbord,
Och läste för mig Herrans ord.

Sen gick hon i mitt hus, och böd:
   Och allt blef skick för dagen.
För henne blott, sen modrens död,
   Och af den fröjd betagen,
Att se det Svenska mod igen
Bli hvad det var — jag lefde än.

En afton vid en fremlings arm
   Hon kom der öfver ängen.
Jag såg ren, rodnande af harm,
   Åt min pistol vid sängen.
Ehuru lam, jag än haft mod,
Att kräfva ut förförarns blod.

Men strax, han trädt inom min dörr.
   Jag fann en man af heder.
Så steg till Patriarken förr,
   En gäst från himlen neder.
Carl kämpat: ej dör Hoglands namn!
Så var hans helsning i min famn.

Nu, Herre! skrek jag, låter du
   Din tjenare få fara.
Nej, ropte han: nej, lef ännu,
   För att ett vittne vara,
Hur mig din dotter lycklig gör,
Då segren hit mig återför.

Der skymtar bort om sjön hans gård,
   Som bonden glad besökte:
Der utan skryt hans visa vård,
   Naturens fägring ökte,
Dit böd han mig till lifstidsvän:
Hit väntad blott som brudgum än.

Ren kom hans dag, ren slog hans stund:
   Ett bud för honom lände.
Ett bud om segren vid Svensksund
   Den ädle till mig sände.
Till himlen lyft, på knä för Gud,
Jag glömde bröllop, måg och brud

Ren bruden satt i all sin skrud,
   Och högtiden begyntes.
I land flög måsen, stormens bud:
   Och ingen brudgum syntes.
Det hven så hemskt, som ur en graf.
Det blef ett Herrans väder af.

Jag ofta sett den vilda sjön
   Stå upp, som till en härnad,
Ej blott mot klippan här och ön,
   Men emot himlen ärnad,
Dock alldrig förr jag sett den så
   Förgrymmad häfva sig, som då.

Ett segel syntes; bruden lopp
   Med dödens färg på kinden;
Och kronan refs ur håret opp,
   Och fjerran flög med vinden.
Dock här en brudsäng bäddad var,
Här nere, för det kära par.

Hit styrde han, att undfly der
   Försåtet af en bränning.
Hit lyckligt frälst, från udden här
   Han skulle, med en vändning,
I hamnen löpa in. Då kom
En il, och hvälfde båten om.

Ett hufvud — det var hans — hon såg
   Sig öfver vågen lyfta,
Och sprang dit ner, der samma våg
   Sig vrok åt brantens klyfta.
Der sänkt på knä, hon hof sig fram
Med handen sträckt, då han dit samm.

Han grep den, och från klippans brädd
   Af vågen drogs tillbaka;
Och drog med sig sin brud i bädd:
   Så blef hon dock hans Maka.
Man fann de tu med hand i hand,
Och grof dem så i kyrkans sand.

”Snart hundraårig, sitter jag
   ”Dock lugn, här i min skrefva
”Blott ej mitt fosterland en dag,
   ”Jag nödgas öfverlefva!" —
Så talte han, och från den dan
Ej syntes mer, der han var van.

Blott tallen ser man än der stå,
   Af stormens våld ej bruten.
Blott vågen hör man än der slå
   Mot klippan, skum begjuten;
Och kyrkan än i sitt förvar
Hans bibel och hans värja har.