Texten här ur Den gamla visboken, 1964, under rubriken Skillingvisor.
Edward och Brynhildas ungdom
Uppå Mälarns stränder härligt växte tvenne blommor sköna,
våren bragte dem i dagen, tjuste dem med lunder gröna.
Blommorna av solen värmdes och den friska nordanvinden
kysste dem och tusen rosor rikligt strödde han på kinden.
Mälarns vågor uti kvällen sjöngo vggsång för de unga,
Morgonsången, skön och fröjdfull, hördes skogens fåglar sjunga.
Dagar flydde, dagar kommo, våren stämt med sommarn möte,
och de tvenne blommor trivdes lyckliga i fridens sköte.
Edward, så den ena hette, och den andra var Brynhilda,
täck som liljan, närhon knoppas, smekt av vårens fläkt den milda.
Edward bildas snart till yngling, väntar sköna dagar komma,
växer såsom eken växer trygg bredvid en ljuvlig blomma.
Mången skymningsstund allena dvaldes de i drömmar sköna,
viskade, som kvällens vindar uti skogens nejder gröna.
Skön Brynhilda, glad och dygdig, växte som den ros man vårdar;
i den ungas själ var vishet och i sinnet blomstergårdar.
Född hon var i rikligt hem; men Edward i en torftig hydda,
var dock kär i sin Brynhilda ifrån barndomsda'r, de flydda.
Båda livets morgonrodnad hade alltså sett i Norden;
men sin levnads afton fingo de ej se på fosterjorden.
Edward drevs av inre nycker; ville skåda Västerns länder;
"där", så sade ryktet, "kan man skörda guld med både händer".
"Jag är född i Sveriges dalar, har sett livs-sol'n här upprinna;
men jag lovar: aldrig, aldrig skall min gravplats här man finna.
Har du sett hur vissa plantor, ryckas från sitt hemlands stränder,
Föras bort och sedan grönska i långt bort belägna länder?
Så skall jag och in Brynhilda ifrån fosterjorden ryckas,
fattigt är vårt land, det vet jag. Vi av armod ej må tryckas.
Snart med fröjd, från Nordens dalar tager jag min vän den sköna,
styr till nya världens stränder; lyckan må vår strävan kröna".