En Sikters missöde (Sehlstedt 1861)
| ← Nannas regel |
|
Segel-sång → |
En Sikters missöde.
Just Trettonde-dagen i fjol, Femtiotvå,
Då blef det ett slädparti helt apropå.
Siktern tog sin frack och sin bästa sourtut;
Den ringaste fläck togs med kaffe-sump ut.
Han hyrde sig häst och en släde med fäll,
Och gick upp till Söder och bjöd en Mamsell.
Och tåget bar af genom Lagårdslands tull;
I fållen de mådde som perla i gull.
Se’n dansades glupskt, och det kan ingen tro,
Hvad man hade roligt på Lidingö-bro.
Men hastigt Mamselln, med en stämma så mjuk,
Kom hviskande ömt: ”Herr Sikter! jag är sjuk!
Jag måste till staden.” — Och genast Mamselln
I slädan bars ut och insveptes i fäll'n.
Om tinning och kind blef hon blek som en snö;
Siktern trodde jemt, att hans dam skulle dö.
Som ljungelden far, så han körde i traf.
På Storgatan straxt hon ett anskri uppgaf.
”För Guds skull”, hon skrek, "ring i närmaste knut!”
Han ringde — och bums kom en Barnmorska ut.
Den sköna försvann, och det var kanske bäst: —
Siktern stod i synen så lång som en häst.
