(Under någon tid hade han varit sysselsatt med läsning om Gustaf III:s tidevarv i en romantiserad berättelse. Följderna visade sig vid en båtfärd. Frida, som genom sin broder hört oförmånligheter om den store Skalden, fäller en störande anmärkning, vilken fäster sig i hans minne.)
Jag minnes mycket väl en sång, jag gnolade,
då böljan spolade
med solbeglänsta stänk vår vita båt,
då tiden låg i blomster och sig solade
och den sken och mådde gott i sommarns ståt.
En liten sång, som gjord av vingsus svaga.
Den handlade om fjärilen från Haga.
Och båten gled på vattnet, klart och strömmande,
och åran, sömmande
små silveröglor, dök i böljan sval.
Jag talte mellan tonerna så drömmande
om detta glada Sjuttonhundratal.
Förlät dess flärd och karaktärer svaga
för glädjens ros, som blommade på Haga,
Varenda väldig bubbla, som kom flyende
blev till ett hyende,
en kudde under vattengudar små.
Men Frida, som satt rosig, lugn och syende,
å toften (med en gullgul ådring på),
hon märkte ej gestalter, som sig tvaga
liksom najaderna i sjön vid Haga.
Jag såg en festlig tid i tanken blånande,
av Diktarn lånande
sitt leende vid hulda lutors språk.
Då säger Frida något så förvånande:
»Nog var den diktarn ändå ekivåk?»
Jag stilla log, jag ville ej beklaga,
jag endast sjöng om fjärilen på Haga.
Jag mig betvingade och sakta gnolade,
och böljan spolade
och gungade vår båt i sommarns vind.
Då kom en fjäril fladdrande, som solade
sig vit och skön tätt intill Fridas kind
i avsikt att förtjusa och betaga.
Han hälsade från fjärilen på Haga.
