Genljud från Söder

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Genljud från söder
av Carl David af Wirsén
Dikten ingår i sviten Visor, romanser och ballader

GENLJUD FRÅN SÖDER.

Boboli.

Firenze.


O park, du undersköna,
Armidas trädgård lik,
Med lundar dunkelgröna
Du vinkar utsiktsrik.
Ur ram, som grönskan skänker
Af lagrar, stam vid stam,
Med torn och tinnar blänker
Palazzo vecchio fram.

Af marmorstoder skiner
Hos dig hvar hägnad vrå,
Och vilda apenniner
Du ser i kedja stå.
Behaget, lyxen, glansen
Bedåra synen här:
Af aftonrenässansen
Ett bortskämdt barn du är.

Men, Boboli, du fångar
Dock hjärtat allra mest
Med den af dina gångar,
Där svårmod prägeln fäst,
Cypressallén, som sprider
En skymning allvarsam
Och sakta nedåt glider
Mot vänlig svanedamm.

En ö i dammen hvilar
Förtrollningsrik och vän,
En doft mot vandrarn ilar
Från praktorangers trän.
Där står, av springbrunn buren,
På gullfruktsmyckad ort
Oceanus-figuren,
Som Gian Bologna gjort.

Så ordna ödets féer
För dig, o själ, också:
Du skall cypressalléer
I vemod genomgå
Förrn ön du ser omsider,
Där svanen seglar skön
Och frukt av Hesperider
Förunnar mödans lön.

Maj i Bargello.

Firenze.


När Maj på blomsterbana
Går fram med rosenfana
Som ung gonfalonier,
På Florens’ öppna platser,
Kring Florens’ borgpalatser
Ett rosenvimmel är.
Den hälsofulla vinden
Med blomdoft smeker kinden,
I luften susar fri
En vårlig melodi:
Vi sjunga, dansa, spela
Och rosor ut vi dela.

En längtan då mig drager,
Jag vägen gärna tager
Till grått Bargellos gård,
Där rundbågsloggier hålla
Med linier, som förtrolla,
Kring marmorstoder vård.
Jag tröttnar ej att skåda
De vårbehag, som råda
Med fläkt från paradis
I della Robbias fris
Af väsen glada, unga,
Som dansa, spela, sjunga.

Fullt upp de ha att göra
De instrumenten röra,
De gå i barnslig dans,
Och hur de musicera,
På oss de triumfera
Med konstens ungdomsglans.
Här vårlig oskuld leker,
Här majvind sinnet smeker;

Kring frisen marmorljus
Går barnarösters sus:
Vi oss med rosor kransa,
Vi spela, sjunga, dansa.

Tivolis kaskateller.


På bergets allra högsta krön
Sibyllans tempelcell står skön
Och nedanför mot klyftor djupa
Olivbeklädda branter stupa.
Gå ned och se
Elysium le,
Där ömma näktergalar kvittra
Och ystra kaskateller glittra!

I svall på svall, i fall på fall
De störta ned med klar kristall,
Ett pärlestoft de kring sig stänka,
Mer fagert gräs och blommor blänka,
Kring vågens dans
Står regnbågsglans,
Och Tiburs vilda skog är lummig
Och kaskatelln är snöhvitskummig.

Här evigt fuktad grönska står
Af murgrön, mossa, venushår,
Och sångens vän ej trifves illa
Med Flaccus vid Mæcenas’ villa.
Men allvarsam Från bergets kam
Sibyllan ser på svärmarn neder
Och kring hans dikt mystik hon breder.

Du kaskatell, som brusar ren
En kort minut i regnbågssken
Och störtar utför hälln ditt flöde,
Som ditt är diktens eget öde:
Som kaskatell
Från tempelcell
Hon kommer, regnbågslyst i fallet,
Naturen skimrar upp vid svallet.

Via Appia.


Stolta kungsväg, trampad af Romas härar,
Lavastenblock, mäktiga, tunga kvadrer!
Här ha taktfast stridslegioner tågat
Äran till möte.

Ständigt grafvårdssmyckad på båda sidor,
Tragisk dödsväg äfvensom segergata,
Ger du utsikt vidt öfver stor campagna
Hän emot Alba.

Skönt ur dalgångssänkan Egerias grotta
Vinkar, källsprångssorlet om Numa talar,
Adel fornhäfd susar från grift som byggdes
Åt Scipioner.

Mången långsamt åldrande ande delar,
Gamla härväg, stum ditt besvurna öde:
Vänners grafvårdsmängd, en omätlig utsikt,
Vana att trampas.

Castellamare.


Vill du få se Campaniens vår,
Den blåa golfens under,
Cypress och lager, aloësnår,
Orangerika lunder,
Vill du få njuta öfverallt
En luft, som fyllts af hafvets salt,
Och lyss bland myrtenträden
Till näktergalars kväden
Och känna själen säll och fri
I rymd af solig harmoni,
Ditt mål för resan vare
Castellamare!

Och när du där gjort gästbesök
Vid Medelhafvets vågor
Och sett Vesuvens lätta rök —
På allahanda frågor,
Som sedan göras, hvar du fann
Natur, som rakt förtrolla kan,
Hvar det var Eden-likast
Och yppigast och rikast,
Och hvar det fanns ett öfverflöd
Af ungdom, fägring, färg och glöd,
Du utan tvekan svare:
Castellamare!

Drufvor och snö.


Det disigt var och yrsnö föll
Kring hela bergsregionen,
När fem minuter tåget höll
Vid Apennin-stationen.
Men midt i snön, som ej tog slut,
En flicka bjöd i flätkorg ut
Fullmogna drufvor, dunkelröda,
De tycktes som i purpur glöda.

Det fanns väl någon hägnad bygd,
En däld bland bergsraviner,
Där vigner hade vänligt skygd
Emellan Apenniner.
Den ungas drufförråd blef snart
Försåldt och slut. Med blixtens fart
Flög tåget bort. I snön stod flickan
Med vackra slantar kvar i fickan.

Min vän, du frågar stundom, hvar,
Fast storm mitt mod vill kufva,
Fast kampens yrsnö kring mig far,
Jag hämtar diktens drufva.
Det finns bland mina berg också
Väl någon vrå, där vigner stå,
Och sångmön, som ej snön förskräcker,
För ingenting mig drufvor räcker.