Knäppar på lyran/Gossen och Flickan
| ← Till Clara |
|
Fem trappor opp → |
Gossen och Flickan.
Gossen.
Ned från sin himmel
Daggperlan buren
Vaggas af blomman i doftande skål’n.
Stjernornas hvimmel
Rundt kring azuren
Lyser i natten de vandrande moln.
Hör, hur det klingar
Mildt genom natten:
Säkert en engel från stjernornas chor!
Hade jag vingar,
Flöge jag fatt’en,
Tvang honom blifva min vän och min bror.
Lyssna till lutans
Toner, som klinga,
Flicka! ditt lof utur kärlekens bröst!
Öppna på rutans
Galler och bringa
Nattlige sångarn ett svar på hans röst!
Himmel! hvi lågar
Kinden? Hvi faller
Tåren i ögat vid tonernas gång? . . .
Nej, jag ej vågar
Öppna mitt galler:
Gosse, var tyst med din nattliga sång!
Fjärlarna böja
Gyllene vingen
Kärligt kring blomstren i yrande smek. —
Virka din slöja,
Natt! öfver tingen,
Att jag ej skönjer de älskandes lek!
Tyst med din luta!
Klingande slagen
Locka vårt hjerta mer lätt än det tros. —
Fjärlarna njuta
Blomsterbehagen;
Men se’n de njutit, de rymma sin kos.
Fåfängt hekymmer,
Flicka! dig plågar:
Dig vill jag älska till grånande höst.
Aldrig jag rymmer,
Evigt jag lågar:
Flamman är evig i sångarens bröst.
Må då så vara,
Gosse! men sakta,
Varsamt och tyst öfver häckarna spring!
Bullra ej bara,
Akta dig, akta,
Väck ej den slumrande verlden omkring!
