Höst, Vinter och Vår
| ← En Vårmorgon vid hafvet |
|
En Res-Tur → |
| Ur Svea Folk-Kalender 1865 (tr. 1864), sid. 46-48, Se digitalisering på ALVIN |
Höst, Vinter och Vår.
1.
Höstens ande sänker sig öfver jorden,
Svartgråa sväfva himmelens slitna skyar,
Som när jag hänger mina svarta byxor
Ut för att vädras.
Vildt han kastar regn öfver dal och ängar
Unnar oss gropar endast med lerigt vatten,
Som när en båtsman ger åt sin älskarinna
Mustiga pussar.
Dyster och hjertlös med katharr och bröstvärk
Syftar han åt oss att vårt lif förgöra;
Böjer despotiskt under paraplyer
Suckande nackar.
Borta, försvunna äro skogens skalder,
Skapelsen ligger som en vän på båren,
Bleka naturen skådar jag igenom
Kittade fönster.
Nordan trummar på min fönsterruta,
Solen har flyttat ur min mörka kammar.
Der, i förbidan uppå bättra tider,
Hänger jag lyran.
2.
Vintern är älskad i den höga norden,
Stjernorna gnistra och i trefna kamrar
Brasorna flamma, och i köket ligga
Frostiga hjerpar.
Ungdomen svärmar på de blåa fjärdar,
Klingande stålsko ristar blott glada runor;
Damernas fägring, gömd i krinoliner,
Speglas i glansk-is.
Strålande kronor lysa dansens fester.
Ljufligt bland gubbar i förtroligt gille
Doftar emellan samspråk och priffe
Sjudande toddyn.
Snöklädd hvilar lugn den mörkgröna skogen.
Älskande par i muffar och skjubbskinn
Pröfva vid bjällror i gudomligt månsken
Frustande fålar.
Lyran förstummas under frusna händer.
Solen är borta. Skalden i tunna rockskjört
Sorgligt med näsan öfver thermometern
Forskar i gradtal.
3.
Menniskans pulsar hoppa som unga getter
Själen sig mojar som en prest på landet.
Lärkorna sjunga i den höga rymden:
Våren är kommen!
Kitt och klister ryka ur öppna fönster.
Menniskans anlet strålar af idel godhet:
Smulgråten sjelf ser ut som han ville
Bjuda på frukost.
Gårdar och stigar pyntas och sås och sandas,
Boningar vädras, spindeln körs på dörren.
Pigorna piska, grymma liksom profosser,
Rykande mattor.
Fyrfota fångar släppas ur qvafva fängset,
Skyldra för solen med de krumma svansar,
Sparka i mullen, när de ängsligt varsna
Bromsarne brumma.
Vågorna sjunga, vindarnes harpor spela,
Drömmande vandrar skalden i furuskogen:
Lockad af bäckens sorlande vatten
Sjunger hans sångmö.
