Höst-sång (Sehlstedt 1861)
| ← Den förskjutne |
|
Fem trappor opp → |
Höst-sång.
"Ack, hvad vårt lif är eländigt!”
Bäst man har våren och sommaren fått,
Blir det ruskigt och vått:
Hösten kommer så brådt
Och förstör oss båd in- och utvändigt.
Halfdöd går myran i sanden,
Hela naturen ser surmulen ut,
Som en pojk, som fått stut
Och magistern kört ut,
Och som byxorna bär uti handen.
Blommor och löf uti bundtar
Fösas af stormarnas sopqvast i sky.
Molnen jagas och fly,
Grå och tunga som bly;
Trast och siska ha glömt sina ”gluntar”.
Östan med nordvesten turar,
Piper i skorsten, i vägg och i knut.
Genom rock och sourtut,
I galosch in och ut
Kilar regnet, och vadorna skurar.
Så, bäst jag tankarne samlar
Hemma, så blåser en il ut mitt ljus,
Stjelper bläckhorn och krus,
Tobaks-ask och kardus,
Och ”förgäfves i mörkret jag famlar”.
Tempora tamen mutantur:
Hösten, som vintern, väl en gång förgår.
Under tiden man får
Söka tröst i en tår,
Och i the-vatten hos sina Tanter.
Modet man aldrig bör sänka,
Hur det än stormar i berg och i dal.
Har du sorger och qval,
Kan du ta din pokal
Och bekymren som kattungar dränka.
