Höst-sång (Sehlstedt 1861)

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  Den förskjutne
Samlade Sånger och Visor, Gammalt och Nytt. del 1
av Elias Sehlstedt

Höst-sång
Fem trappor opp  →


[ 95 ]

Höst-sång.


"Ack, hvad vårt lif är eländigt!
Bäst man har våren och sommaren fått,
 Blir det ruskigt och vått:
 Hösten kommer så brådt
Och förstör oss båd in- och utvändigt.

Halfdöd går myran i sanden,
Hela naturen ser surmulen ut,
 Som en pojk, som fått stut
 Och magistern kört ut,
Och som byxorna bär uti handen.

Blommor och löf uti bundtar
Fösas af stormarnas sopqvast i sky.
 Molnen jagas och fly,
 Grå och tunga som bly;
Trast och siska ha glömt sina ”gluntar”.

Östan med nordvesten turar,
Piper i skorsten, i vägg och i knut.
 Genom rock och sourtut,
 I galosch in och ut
Kilar regnet, och vadorna skurar.

[ 96 ]

 
Så, bäst jag tankarne samlar
Hemma, så blåser en il ut mitt ljus,
 Stjelper bläckhorn och krus,
 Tobaks-ask och kardus,
Och ”förgäfves i mörkret jag famlar”.

Tempora tamen mutantur:
Hösten, som vintern, väl en gång förgår.
 Under tiden man får
 Söka tröst i en tår,
Och i the-vatten hos sina Tanter.

Modet man aldrig bör sänka,
Hur det än stormar i berg och i dal.
 Har du sorger och qval,
 Kan du ta din pokal
Och bekymren som kattungar dränka.