Från Wikisource, det fria biblioteket.
1.
I en djup, oändlig skog,
svart av moln, där åskan slog,
gick ett litet barn en gång
dagen lång.
2.
Ja, den dagen var så lång,
himlen mörk och skogen trång.
Barnet i sin ensamhet
gick och grät.
3.
Grät och tänkte: Aldrig mer
jag min faders boning ser.
Här i mörker, köld och nöd
blir jag död.
4.
Just då så förtvivlat var
molnet vek, och solen klar
glänste fram — och i dess ljus
Faderns hus!
5.
Allt var nu på stunden gott,
allt stod nu som förr det stått:
samma hem och samme far,
allt var kvar.
6.
Så, Guds barn, går ofta du
djupt i mörker, kanske nu,
vet ej vart du kommen är,
vart det bär.
7.
Men så visst som Gud är kvar
och en evigt trofast far,
skall du än få ljus och tröst
vid hans bröst.
