I skogen (Sehlstedt 1862)
| ← Höstbref från Sandhamn |
|
Bilden → |
I skogen.
Jag vandrar i skogen bland blommor och barr,
Och är så oändeligt kry.
Jag qväder min visa och röker cigarr,
Och språkar med solen i sky.
Och molnen sig kläda i purpur och gull,
Och skogen af lyror är full.
Och fri som en sparf i Guds gröna natur.
Jag flaxar och flyger och far.
Och vill jag mig ta en hejdundrande lur,
Jag ”hus i hvar buske” ju har.
Man blir litet dammig och solbränna får —
Men Herre min Gud, hvad man mår!
Du bokmal, som klagar dig krämpig och sjuk —
Det tror jag förbannadt så väl!
Ut med dig och vädra din gamla peruk,
Och lufta din dammiga själ!
Då skall du snart se att du blir med hvar dag
En lefvande ”fyr” liksom jag.
Jag satt hela vintern och läste och skref,
Och skum blef min håg och min syn.
Jag smälte ihop och bokstafligt jag blef
Som torkade nypon om hyn.
Men våren kom hastigt med blommor och sol,
Då flög jag från böcker och stol.
Nu går jag och rullar min kullriga kropp,
Och mår liksom perla i gull.
Jag trasslar mig in uti skogsfruns salopp
Och slår mig bland blommorna kull.
I berg och i backar visiter jag gör
Och raskt kulbytterar utför.
Och ser jag hur hafvet sig rullar mot hamn,
Då väckes min vikinga-håg.
Då önskar jag ta ”gamla mormo” i famn,
Så kär har jag sjö och våg.
Omöjligt jag kan för mitt lif låta bli
Att sticka min nästipp deri.
I aftonens guld ligger ejdern förtöjd,
Och: gungar på böljornas brant.
Och örnen han kretsar i svindlande höjd
Och syns som en sexstyfvers-slant.
Gud vet hvart han tänker så sent sig bege:
Han skall väl till soln på supé.
Men solen har slutat sin himmelska gång,
Och trött uti hafvet hon sänks.
Och bäckarna locka med lullande sång
De nickande blommor till sängs.
Naturen vill sofva, hvar fogel sig ”satt” —
Sof godt lilla sångmö, god natt!
