Kärleks-Suck

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  Fiskare-Sång
Kärleks-Suck.
av Elias Sehlstedt
Gossen och Flickan  →
Ur Norrlands-Blommor af --dt utgiven 1832


[ 28 ]

Kärleks-Suck.


Ack! Himmel! om du ville skicka
Med blommorna i vänlig vår
En liten öm, oskyldig flicka,
En engel med gullockigt hår,
Hvars kärlek ren, som hvad jag drömde
Som barn mitt väsen öfvergöt!
Jag sorg och strider gerna glömde,
När hennes famn mig inneslöt.

Hvar är den bygd, som henne hyser,
Hvar är den jord, som henne bär,
Hvar är den sol, som henne lyser,
Säg, himmel! hvar den engeln är?
Finns hon härnere i naturen,
Hvi döljes hon då för min syn —
Finns hon deruppe i azuren,
På något stjernklot ofvan skyn?

Härnere, tyst! hvem är som talar?
I blommig dal en aftonflägt
Sin muntra färd kring berg och dalar
Förtäljer solens blomsterslägt.
”Tag mig till sällskap på den färden
Härnäst, sen du dig hvilat här:
Jag följer dig kring vida verlden,
Att söka opp min själs begär!”

[ 29 ]


Du svarar ej. — J dalar! sägen,
J blommor och J balsamträn!
Han skyr mitt språk, hvart tog han vägen;
Han döljer sig, hvart drog han hän?
Ack! jag förstår, hvarför du flydde:
Min engel ej på jorden ler.
Det hulda hopp, som vänligt grydde,
En mattad låga brinner ner.

Hur outsäglig är min smärta!
Mig jorden aldrig vänlig var.
Dock sägs, att himlen har ett hjerta
Mer ömt och godt, än jorden har.
Du höga blå! jag hoppfullt vänder
Mitt varma hjertas suck till dig!
Finns hon, den engeln, i de länder,
Den qvällen uppenbara mig?

Och finns hon der, så gif mig vingar!
Jag lyfter mig från jord och sjö,
Från pol till pol jag rastlöst svingar,
I etherns haf från ö till ö.
Jag längtansfull de stjerneländer
Besöka skall till tusental,
Vid solens strand jag facklan tänder
Och lystrar ifrån dal till dal.

Men, ack! ett moln går upp i vester,
Ej något godt det båda vill,
En olycksblick det på mig fäster,
Och hoppets eden stänges till.

[ 30 ]

Ack! jag förstår, hvi stjernepolen
Och jordens barm i skuggor kläds:
Den drömda finns ej under solen,
Ej heller finns hon annorstäds.

Så skall då ingen vid min sida
Min törnestig med rosor strö,
Jag ensam sucka skall och lida:
Jag ensam lefva skall och dö.
Åt grafven skall mig öfverlåta
Den verld, som ingen sällhet gaf,
Och ingen mö skall mig begråta
Och fästa blommor på min graf.