Kvädet om Helge Hjorvardsson

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till: navigering, sök
←  Kvädet om Volund Sämunds Edda
Översättare: Erik Brate
Första kvädet om Helge Hundingsbane  →
Erik Brates översättning 1913 från fornisländskan av Helgakviða Hjörvarðssonar. På Wikipedia finns en artikel om Kvädet om Helge Hjorvardsson..


Kvädet om Helge Hjorvardsson[redigera]

Om Hjorvard och Sigrlinn.[redigera]

Hjorvard hette en konung. Han hade fyra hustrur: en hette Alvhild, deras son hette Hedin, den andra hette Säreid, deras son hette Humlung, den tredje hette Sinriod, deras son hette Hymling. Konung Hjorvard hade avlagt löfte om att äga den vackraste kvinna, som han visste. Han fick veta, att konung Svavner hade den allra fagraste dotter, hon hette Sigrlinn. Idmund hette hans jarl; Atle var deras son, som for att bedja om Sigrlinn åt konungen. Han dröjde en vinter hos konung Svavner. Franmar hette jarlen där, Sigrlinns fosterfader; hans dotter hette Alov. Jarlen rådde, att flickan nekades, och Atle for hem. Atle, jarlens son, stod en dag vid en lund och en fågel satt uppe i grenarne över honom och hade hört, att hans män sade de kvinnor vara vackrast, som konung Hjorvard hade till äkta. Fågeln kvittrade och Atle lyssnade på vad han talade; han sade:

1. »Såg du Sigrlinn,
Svavners dotter,
den fagraste mö
i Munarheim,
dock även täcka
tyckas för männen
de hustrur, som Hjorvard
har i Glasislund.»

Atle sade:
2. »Skall du med Atle,
Idmunds son,
mångvise fågel,
mera tala?»

Fågeln sade:
»Jag skall, om blott ädlingen
offra åt mig ville,
och jag får kora, vad jag vill,
ur konungens gård.»

Atle sade:
3. »Kora ej Hjorvard
och ej konungens söner,
ej heller furstens
fagra brudar,
icke de kvinnor,
som kungen äger!
Blivom väl överens,
som vänner pläga!»

Fågeln sade:
4. »Tempel skall jag välja,
talrika altaren,
guldhornade kor
från konungens gård,
om Sigrlinn
sover i hans famn
och följer otvungen
fursten hem.»

Detta var, innan Atle for, men när han kom hem och konungen sporde honom om nyheter, sade han:

5. »Möda jag haft
men har målet ej nått;
vara hästar tröttnade
på höga fjället,
sedan vi måste
över Sämorn vada;
så svarades oss nekande
om Svavners dotter,
den med ringar utstyrda,
som vi erhålla ville.»

Konungen bad, att de skulle fara en gång till, och han for själv med. När de kommo upp på fjället, sågo de i Svavaland brinnande byar och dammoln av hästar. Konungen red ned av fjället och fram i landet och tog nattkvarter vid en å. Atle höll vakt och for över ån; han fann ett hus. En stor fågel satt på huset och vaktade och hade somnat. Atle sköt fågeln till döds med sitt spjut men i huset fann han Sigrlinn, konungens dotter, och Alov, jarlens dotter, och tog dem båda med sig bort. Franmar jarl hade skapat sig i örnhamn och värjt dem för hären med trolldom. Rodmar hette en konung, som friade till Sigrlinn; han dödade svavernas konung och hade härjat och bränt landet. Konung Hjorvard fick Sigrlinn till hustru och Atle Alov.

Hjorvard och Sigrlinn hade en son, som var stor och vacker; han var tyst och intet namn fäste sig vid honom. Han satt på en hög, han såg nio valkyrior rida och en av dem var ansenligast; hon sade:

6. »Sent skall du, Helge,
du höge hjälte,
råda över ringar
och Rodulsslätterna
- en örn skriar tidigt -
om du alltid tiger,
fast ett hårt sinne
du, härskare, visar.»

Helge sade:
7. »Vad gåva följer
att fästa namnet Helge,
du bländande brud,
då du bjuder mig det.
Tänk väl efter,
vad du vill säga;
det tar jag ej emot,
om ej dig jag får.»

Valkyrian sade:
8. »Svärd vet jag ligga
i Sigarsholm
fyra färre
än fem tiotal;
ett av dem
av alla är bäst,
skärande sköld
och skimrande av guld.

9. Ring är i fästet,
friskt mod i mitten,
skräck för ägarn
i udden är;
orm, målad med blod,
längs eggen ligger,
och på handtaget
kastar huggormen
stjärten.»

Eylime hette en konung; hans dotter var Svava, hon var valkyria och red genom luft och över hav; hon gav Helge detta namn och skyddade honom sedan ofta i strider.

Helge sade:
10. »En insiktsfull konung,
är du ej, Hjorvard,
du fylkingars främste,
fast frejdad du är;
du lät elden fräta
furstars bygder,
som mot dig intet
ont gjorde.

11. Men Rodmar
råda skall för ringar,
som våra fränder
förut ägde;
den fursten föga
fruktar för livet,
anser sig utdödas
arv behärska.»

Hjorvard svarar, att han skulle giva Helge manskap, om han ville hämna sin morfader. Då uppsökte Helge svärdet, som Svava visade honom till, därpå foro han och Atle och fällde Rodmar och utförde många bragder. Han dräpte jätten Hate, där han satt på ett berg. Helge och Atle lågo med sina skepp i Hatafjorden; Atle höll vakt den förra delen av natten.

Rimgärd, Hates dotter, sade:
12 »Vilka härmän äro
i Hatafjorden;
med sköldar är tältat på skeppen.
Raska ni visa er,
rädas ej, tror jag.
Nämnen mig konungens namn!»

Atle sade:
13. Helge han heter,
men härskarn du ej
makt har att men vålla;
järnskydd äro
kring hjältens flotta,
oss tillfoga trollkvinnor intet.»

Rimgärd sade:
14. »Hur kallar du dig,
du karl så stark,
hur nämna dig männen vid namn?
Fursten på dig litar
då han låter dig på skeppet
i fagra stäven stå.»

Atle sade:
15. »Atle jag heter,
ettrig skall jag dig vara,
jättekvinnor göra mig gramse;
den våta stäven
jag värnat ofta
och kvällens trollpackor kvalt.

16. Vad heter du, häxa,
hungrig efter lik?
Tälj oss, troll, om din fader!
Nio mil skulle
längre ned du vara,
Må barrskog växa på din barm!»

Rimgärd sade:
17. »Rimgard jag heter
och Hate min fader,
den väldigaste jätte jag vetat;
många brudar
från bostaden tog han,
tills Helge ihjäl honom högg.»

Atle sade:
18. »Du var, häxa,
framför hövdingens skepp,
i fjordmynnet låg du på lur.
Du hövdingens hjältar
ville giva åt Ran,
om ej spjutet dig i valköttet sprungit.»

Rimgärd sade:
19. »Dårad är du, Atle,
drömma jag tror dig,
du sänker dina ögonbryn i sömn;
min moder låg
framför milde furstens skepp,
jag sänkte Lodvards
söner i sjön.

20. Gnägga skulle du, Atle,
om ej utskuren du vore,
Rimgärd sätter rumpan i vädret.
Baktill, Atle,
ej i bröstet är ditt hjärta,
fast en hingst du låter likt.»

Atle sade:
21. »Som en hingst jag skall dig synas,
om försöka du kan
och från sjön jag stiger å strand.
Du slås sönder och samman,
om sinnet rinner på mig,
och får sänka, Rimgärd, din svans.»

Rimgärd sade:
22. »Gå i land då, Atle,
om du litar på din styrka,
låt oss träffas i Varins vik!
Revbenen, karl,
skall du rätade få,
om du kommer i klorna på mig.»

Atle sade:
23. »Härifrån jag ej går,
förrän folket vaknar
och håller om hövdingen vakt.
Troligt nog är,
att en trollkvinna kommer
och skjuter upp under vårt skepp.»

Rimgärd sade:
24. »Vakna du, Helge,
och vedergäll Rimgärd,
att Hate ned du högg.
Får en enda natt
hos ädlingen hon sova,
är bot för oförrätt bragt.

Helge sade:
25. »Han heter Luden, som får dig,
led är du för mankön,
den tursen i Tollö bor;
en den visaste jätte,
den värste av bergfolket,
åt dig lagom han sig lämpar till man.»

Rimgärd sade:
26. »Henne vill du hellre ha,
som hamnarne granskade
den förra natten bland folket,
en mö, strålande av guld;
starkare hon mig tycktes.
Här steg hon på strand från sjön
och fäste så eder flotta.
Hon ensam vållar,
att jag icke kan
furstens män bliva till bane.»

Helge sade:
27. »Hör du, Rimgärd,
om jag håller dig skadeslös,
säg till fullo för fursten!
Var hon ensam, som frälste
furstens skepp
eller foro de flera till samman?»

Rimgärd sade:
28. »Tre flockar av nio,
dock främst av dem
red en mö under hjälmen mjällvit;
sig fålarne skakade,
da föll ifrån manarna
dagg i djupa dalar,
hagel i höga skogar,
det giver åt jorden gott år;
led var mig den syn, jag såg.»

Atle sade:
29. »Se nu österut, Rimgärd,
om dig råkat har
Helge med död och fördärv.
På hav och på land
är härskarens flotta bärgad
och furstens män ej mindre.

30. Dager är nu, Rimgärd,
men dig har Atle
till döds med samtal sinkat.
Som ett löjligt sjömärke
lär du synas,
där du star i stens skepnad.»

Konung Helge var en väldig krigare; han kom till konung Eylime och bad om Svavas, hans dotters, hand. Helge och Svava gåvo varandra trohetslöfte och älskade varandra mycket högt. Svava var hemma hos sin fader men Helge i härnad; Svava var fortfarande valkyria som förut. Hedin var hemma hos sin fader, konung Hjorvard i Norge. Hedin vände ensam hem från skogen julafton och träffade en trollkvinna; hon red på en varg och hade ormar till tömmar och erbjöd Hedin sitt sällskap. »Nej», sade han. Hon sade: »Det skall du umgälla vid bragebägaren.» Om kvällen avlades löften. Offergalten leddes fram, männen lade sina händer på honom och avlade sina löften vid bragebägaren. Hedin avlade löfte att vinna Svava, Eylimes dotter, sin broder Helges käresta, och ångrade sig så mycket, att han gick bort på villande stigar söderut i landet och träffade sin broder Helge.

Helge sade:
31. »Välkommen, Hedin!
Vad kan du säga
för nyheter
från Norge?
Vi är du, drott,
driven ur landet
och har ensam kommit
oss att träffa?»

Hedin sade:
32. »Mig mycket större
missgärning råkat
(än dig broder
jag böta kan);
jag har korat
den konungborna
bruden din
vid bragebägarn.»

Helge sade:
33, »Giv dig ej sak!
Sant skall bliva
bragelöftet, Hedin,
som oss båda gäller.
Till holmgång på strandsanden
hövdingen mig stämt,
om tre nätter
vi träffas skola.
Oviss jag är,
om jag återkommer;
då kan sådant i godo
gå, om det ske skall.»

Hedin sade:
34. »Sade du, Helge,
att Hedin vore
värd gott från dig
och gåvor stora?
Bättre dig höves
att bloda ditt svärd
än dina fiender
frid att giva.»

Då sade Helge:
35. »På varg en kvinna
i kvällsskymning red,
som bad Hedin
att bjuda henne sällskap.
Hon förutsag,
att falla skulle
Sigrlinns son
på Sigarsslätterna.»

Detta sade Helge, emedan han anade sin förestående död och att hans fylgjor hade uppsökt Hedin, när han såg kvinnan rida på vargen.

Alf hette den konung, son till Rodmar, som hade hasslat in en valplats åt Helge på Sigarsslätten med tre nätters frist. Där var en stor strid, och Helge fick där banesår.

36. Helge sände
Sigar att rida
efter Eylimes
enda dotter.
»Bed henne raskt
redo bliva,
om hon vill finna,
fursten vid liv!»

Sigar sade:
37. »Mig haver Helge
hit sänt
att söka samtal,
Svava, med dig;
dig ville hjälten
gärna träffa,
innan den ädelborne
andan uppgav.»

Svava sade:
38. »Hur gick det med Helge
Hjorvards son.
Hårt av sorg
jag hemsökt är,
om han slukats av havet,
om svärd honom bitit;
åt gärningsmannen gengäld
jag giva skall.»

Sigar sade:
39. »Här föll på morgonen
vid Frekastenen
den bäste furste,
som föddes under solen;
avgjord seger
Alf har vunnit,
vad denna gång
till gagn ej var.»

Helge sade:
40. »Hell dig, Svava!
Sorg dig väntar.
Vi se varann i världen
för sista gången.
Blodet flyter
ur furstens sår;
svärdet trängde
tätt intill hjärtat.

41. Jag beder dig, Svava,
- min brud, gråt icke -
om du vill min
mening lyda,
att du åt Hedin
hängiver dig
och unge fursten
ömt älskar.»

Svava sade:
42. »Min menine jag sade
i Munarheim,
då Helge mig röda
ringar gav,
att, då fursten fallit,
jag ej frivilligt skulle
en oberömd furste
famna i kärlek.»

Hedin sade:
43. »Kyss mig, Svava!
Jag svär att ej komma
till Rogheim åter
eller Rodulsfjällen,
förrän Helge Hjorvardsson
jag hämnat har,
den bäste furste,
som föddes under solen.

Helge och Svava sägas hava blivit återfödda.