Kvinnan och trädgårdsskötseln
|
| Tryckt i Idun 1905 n:r 17 |
KVINNAN OCH TRÄDGÅRDSSKÖTSELN.
DET ÄR NU rätt många år sedan man under sökandet efter nya verksamhetsområden för den ständigt ökade tillgången på kvinnlig arbetskraft hänvisade den bildade kvinnan till trädgårdsskötseln såsom varande ett yrke, för hvilket hon borde äga både håg och anlag, och genom hvilket hon hastigt och lätt nog skulle nå fram till oberoende. Förslaget omfattades från första början med stor ifver af de bildade kvinnorna, och nog torde de kvinnliga elever, som under de nu gångna åren besökt trädgårdsskolor i in- och utlandet, kunna räknas i åtskilliga hundratal. Men hvad har det blifvit af denna mängd elever? Hvar äro alla de välbeställda kvinnliga trädgårdsmästare, man efter den så stort anlagda början med skäl kunnat göra räkning på. Kan man månne i hela vårt land leta reda på ett så blygsamt antal som, låt oss säga, tjugu? — Med det obetydliga resultatet för ögonen måste man erkänna, att det gjorda försöket att på detta område öppna ett nytt och vidsträckt verksamhetsfält för den bildade kvinnliga arbetskraften misslyckats. Att söka klargöra några af orsakerna till detta beklagansvärda misslyckande är afsikten med denna artikel.
På det håll, där man mest ifrat för att våra unga kvinnor skulle ägna sig åt trädgårdsarbetet och där man — tyvärr — saknat alla fackinsikter, har man utgått från den fullkomligt felaktiga åsikten, att den bildade kvinnan på grund af sina större skolkunskaper och sin bättre ekonomiska ställning lätt skulle gå förbi den vanligen från ett fattigt hem utgångna manliga kollegan och i ett språng nå fram till den högre trädgårdskulturen, de stora och mycket bemärkta trädgårdsanläggningarna. Man har med mycket eftertryck och ej utan en viss spotskhet framhållit, att den lilla täppan med dess morötter, persilja och andra tarfliga alster ej vore något för den bildade kvinnan. Man väntade något mera af henne, något stort, något som skulle väcka uppmärksamhet, och som det skulle komma att talas om. De kvinnliga trädgårdsmästaraspiranter, som vändt sig åt detta håll med begäran om råd, ha alla hänvisats till de högre trädgårdsskolorna, och de ha till sin egen och sakens skada följt rådet. En jämförelse mellan den utbildning, som kommer de manliga och kvinnliga eleverna till del, torde bäst visa, hvilket svårt misstag man härmed gjort sig skyldig till.
Den manlige gartnern passerar alltid graderna. Han börjar med vanlig folkskolebildning som fjorton-, femtonåring i någon liten handelsträdgård, där han får utföra alla förefallande småsysslor, fortsätter sedan som hjälp och biträde i andra och allt större trädgårdar, inhämtande under dessa läroår en grundlig insikt i allt det mångahanda arbete, som förekommer i en trädgård. Först när han kommit till denna punkt, anser han tiden vara inne att som afslutning besöka en högre trädgårdsskola eller, hvilket oftare sker, genom kortare anställningar i olika trädgårdar utomlands fullborda sina studier.
Den kvinnliga eleven förbiser alldeles denna gamla bepröfvade väg och kastar sig hufvudstupa och utan alla förberedelser in i arbetet och undervisningen vid en stor trädgårdsskola.
Det torde lätt inses, att skall trädgårdsarbetet drifvas som yrke, d. v. s. kunna skänka sin utöfvare det dagliga brödet, måste det betraktas och handhafvas som ett affärsföretag. Men en handelsträdgård och en trädgårdsskola skötas på ett helt och hållet olika sätt. I den förra är det själfva arbetet, som skall bära företaget och göra det vinstgifvande, i den senare är det just egenskapen af skola, d. v. s. den fria arbetskraften och elevafgifterna, som uppehålla hela anläggningen. I handelsträdgården är det farten i arbetet, yrkesskickligheten, valet af odlade växter, förmågan att fördelaktigt afsätta alstren, som afgöra framgången. I trädgårdsskolan är allt detta af underordnad betydelse och ligger hufvudsakliga vikten i stället på att draga största möjliga antal elever, kvarhålla dem längsta möjliga tid och att åt anläggningen gifva den yttre glans och storslagenhet, som kunna imponera på utomstående och sålunda verka som reklam för företaget.
Den manlige eleven känner på grund af mångårig praktik till punkt och pricka, hur en trädgård affärsmässigt skötes, och han kommer till trädgårdsskolan, ingalunda för att förkofra sig härutinnan, utan för att få sina vunna insikter i själfva trädgårdskulturen korrigerade och utvidgade eller i nio fall af tio för att få ett afgångsbeiyg, som skall göra det lätt för honom att erhålla en god anställning. Men ehuru den kvinnliga eleven ju också är att betrakta som en blifvande yrkesidkare och måste sköta den trädgård, hon ämnar skaffa sig, som affär, har hon intet begrepp om, hur en handelsträdgård skötes och hon får det ej heller i trädgårdsskolan. Arbetet här ledes efter en plan, som om den tillämpades i ett handelsföretag skulle vara ruinerande.
Det stora elevantalet vid en skola gör, att man där har ett rent af besvärande öfverflöd på arbetskraft. Man vet helt enkelt icke, hur man skall få sysselsättning till alla dessa unga män och kvinnor, man hittar på en mängd onödigt arbete, en minutiös renhållning t. ex. som om arbetskraften vore aflönad, skulle kosta ofantliga summor, och man låter stora starka människor vecka efter vecka utföra sådant underordnadt arbete, som i handelsträdgården verkställes af den billigaste personalen, barn och åldringar, t. ex. rensning, tvättning af krukor, målning af drifbänksfönster o. d. Om tidens dyrbarhet och arbetets värde har trädgårdsskolan mindre än intet att lära sina elever.
Ännu en annan olägenhet har den stora trädgårdsskolan. Anläggningens storlek och mängden af elever gör det nödvändigt att uppdela dessa senare i arbetslag, hvilka växelvis och i perioder af en à två veckor arbeta i drifhusen, fruktträdgården, grönsaksanläggningen och plantskolan och sålunda skjutsas från det ena ofullbordade arbetet till det andra. Om ett planmässigt, helt genomfördt arbete kan det, om man tänker på hvarje elev särskildt, icke blifva tal. Detta betyder mindre för den manlige eleven, som har sina förkunskaper att fylla ut tomrummen med, men i den kvinnliga elevens praktiska utbildning måste härigenom gapande luckor uppstå. Utan föregående erfarenhet i yrket får hon ingen hel föreställning om anläggningen, hon ser endast den lilla bit, där hon själf för tillfället befinner sig. Hvad som under tiden händer och sker på öfriga områden har hon ingen aning om. Hon får en liten inblick i åtskilligt, men fullständig insikt i ingenting.
Hvad den teoretiska undervisningen beträffar, är den gifvetvis vid en högre trädgårdsskola grundlig och allsidig, men att plugga trädgårdskultur, utan att hafva det praktiska arbetets grundval att stödja minnet på, är ett alltför tröttsamt arbete. Öfverhufvud taget nedlägges vid trädgårdsskolorna för mycken möda på att åhöra föreläsningar, göra dryga anteckningar och renskrifva dem. Allt detta arbete kunde så lätt och utan olägenhet alls ersättas genom nu förefintlig in- och utländsk litteratur af mästare i fackets olika grenar.
De mindre, endast för kvinnor afsedda trädgårdsskolorna fylla ej heller väl sin uppgift. Trädgårdsanläggningarna här äro vanligen ganska blygsamma, och deras storlek är i alla händelser ej så betydlig, att den kan inverka menligt på elevernas utbildning, men dessa skolor hafva den stora olägenheten att vara — skolor. De drifvas icke som handelsträdgårdar. Det är icke trädgårdens afkastning, som håller företaget uppe, utan det hela existerar och blomstrar endast på grund af inackorderings- och husafgifterna. Arbetet bedrifves icke med målmedvetet allvar, utan så där mer för nöjes skull och för att tiden skall gå. De unga eleverna få så lite frö, plantera lite blommor, plocka lite bär, rensa bort lite ogräs. — De känna sig själfva och sitt arbete lika tröstlöst obehöfliga som sina penningar nödvändiga för skolan.
Det sagda kan sammanfattas i påståendet, att de kvinnliga eleverna erhålla en bristfällig och i högsta grad opraktisk utbildning för sitt kall. Deras kropp tränas icke, vänjes icke vid ett strängt, ihållande arbete, de läras icke att arbeta raskt och metodiskt lika litet som att leda, öfvervaka och värdesätta andras arbete. Och härtill kommer, att de lämnas i fullkomlig okunnighet om yrkets affärsmässiga sida. Ej underligt då, att de känna sig osäkra på sig själfva och ej våga på eget ansvar upptaga en själfständig och mycket fordrande verksamhet. — — —
— — — — — — — — — — — — — — —
Kommer så frågan: Hur skall man kunna hålla vid lif det intresse, som kvinnorna ännu, dock ej så lifligt som under de gångna åren, visa för trädgårdsyrket, hur skall man få dem att på allvar och för lifvet ägna sig häråt, till fromma för dem själfva, för saken och äfven för alla de kvinnor, som genom eget arbete måste försörja sig, och som nu till förfång för hvarandra trängas på några få, redan öfverfyllda arbetsfält?
Det torde behöfva tagas i öfvervägande, om man icke räknat alldeles fel, da man velat tvinga kvinnorna fram till de stora anläggningarna, och om man icke handlat riktigare och klokare, ifall man nöjt sig med mindre och utgått från den så ringaktade täppan eller något därmed jämförligt. Affärer med deras tusende bekymmer ligga i allmänhet icke för kvinnorna, i all synnerhet icke för dem, som älska det lugna lifvet på landet och arbetet där, just därför att de kontrastera mot stadens jäkt och nervösa oro. Och en trädgård, som man skall lefva på, är affär, är det in i den minsta detalj, är det i stigande grad ju större den är. Det är jagande brådska, osäkerhet och bitter konkurrens. Man måste komma ihåg, att dess alster af flertalet människor icke betraktas som nödvändighets-, utan lyxartiklar, hvilka mycket väl kunna undvaras. Man är helt och hållet beroende af konsumenterna och deras köplust, man har i samma mån, som småbrukarne upptaga trädgårdsodlingen som binäring, allt svårare att afsätta sina alster till rimligt pris, man måste, då det för ofta gäller varor, som icke äro hållbara längre än för dagen, slumpa bort dem. Själfva grunden, som man arbetar på, är osäker. Och då man ju måste vara så nära sin afsättningsort som möjligt, är man bunden vid staden. Jorden här är dyr, man är nödsakad att nöja sig med ett jämförelsevis mycket litet område, några växthus med lite jord utanför och omkring det hela ett taggtrådskrönt plank till skydd mot förstadens ligaungdom. Det trånga utrymmet omöjliggör ofta en allsidig trädgårdskultur och tvingar till specialisering, d. v. s. till ett i längden enformigt och tröttsamt odlande af en och samma sak. Det hela blir ett företag, förfuladt och obehagliggjordt af den prägel af affär, som häftar vid allt.
Detta är, efter hvad vi tro, icke hvad kvinnan längtar efter. Hvad hon begär är ett arbete, som intresserar henne, och som på samma gång det ger henne ett någorlunda godt dagligt bröd, skänker henne ett hem och en lugn, angenäm tillvaro. Detta hennes behof stänger för henne vägen till trädgården, men det ger henne i stället tillfälle till — småbruket med dess binäringar trädgårds-, höns- och biskötsel samt hemslöjd. I och med detsamma hon ägnar sig åt detta fylligare arbete, står hon på betydligt säkrare grund. Småbruket (att detta trots allt tal om motsatsen lönar sig ha småbrukare här hemma och framför allt i Danmark på ett lysande sätt visat) blir nu det viktigaste arbetet, det som utgör grundvalen för det hela och möjliggör binäringarna. Dess produkter äro nödvändighetsvaror, hvilkas afsättning, tillgången därpå må vara än så rik, alltid är tryggad. Binäringarna, hvilkas afkastning nu icke är hufvudsak, kunna drifvas i jämnt så stor skala, som möjlighet förefinnes att lönande afsätta deras alster. Man är icke längre så hårdt bunden vid staden, man kan slå sig ner ett godt stycke ut på landsbygden, där jorden är billig och där man för samma pris, som den inplankade stadsträdgården betingar, kan få en hel liten bondgård, en egen stuga med gröna åkrar och böljande sädesfält omkring. Man har ett hem och ett arbetsfält, stort och vidt.
Goda skäl finnas för det antagandet, att de unga kvinnor, som ägna sig åt trädgårdsyrket, icke särskildt känna sig dragna till just denna gren af jordbruksarbetet, men välja den, därför att den är den enda åtkomliga. Trädgårds-, men inga landtbruksskolor stå öppna för dem. Och af fåkunnigheten framställes trädgårdsskötsel som så mycket lättare än jordbruk och som så mycket bättre än detta passande för kvinnan med hennes svaga kroppskrafter. Få de unga kvinnorna klart för sig, att de genom småbruket på mycket kortare tid och med hjälp af mycket mindre kapital kunna vinna ett eget hem och en bekymmerfri tillvaro, skola de otvifvelaktigt välja detta i stället för trädgårdsyrket, i synnerhet ifall de också komme till insikt om, att detta senare är det tyngsta och mest kräfvande af allt arbete i jorden.
Är detta antagande riktigt, då är det icke till trädgårdsskolorna, våra unga kvinnor skola hänvisas, utan direkt till de insiktsfullt skötta småbruken. Och de skola inte komma dit som fordringsfulla elever, hvilka nådigast kasta en blick hit och en blick dit eller lämna en liten handräckning här och en där, utan som anspråkslösa, kunskapstörstande arbetare, beredda att lefva en småbrukares enkla lif och att ägna all sin kraft och allt sitt intresse åt det glada arbete, som här fyller de flesta af dagens timmar. Endast på så sätt kunna de vinna den spänstighet till kropp och sinne och den insikt i yrkets alla detaljer, hvilka skola göra det möjligt för dem att, när tiden är inne, med lugn trygghet och ett bergfast hopp om framgång upptaga den själfständiga verksamhet, som står som målet för deras sträfvande. Behöfves särskild utbildning för småbrukets binäringar, så skall ej heller denna sökas i skolor, utan på själfva arbetsfältet, i handelsträdgården och den som affär drifna hönsgården. Bredvid det praktiska arbetet skall gå — hvilket väl är en själfklar sak — studiet af den yppersta facklitteratur, som bjudes.