Lättsamma tankar av år 1905/Bör kvinnor få vara vackra?
| ← Är vi verkligen så intressanta som vi tror att vi är? |
|
När är det mest lämpligt att roa sig? → |
Bör kvinnor få vara vackra?[redigera]
Vackra kvinnor kommer att få det svårt i framtiden. Hittills har de i alltför stor utsträckning fått saker och ting som de vill ha det. I framtiden kommer det inte att finnas några vackra flickor, av det enkla skälet att det inte kommer att finnas några alldagliga flickor som de kan jämföra sig med. På senare tid har jag systematiskt läst igenom damtidningarna. De alldagliga flickorna genomgår en serie ”behandlingar”. På aderton månader förvandlas hon till en beundrad societetsskönhet. Och det sker helt och hållet av vänlighet. En flicka skriver:
”För inte alls så länge sedan brukade jag betrakta mig i spegeln och gråta. Nu ser jag på mig själv och skrattar.”
Brevet åtföljs av två fotografier av den unga damen ifråga. Jag skulle ha gråtit även jag, om jag sett ut som hon gör på den första av dem. Hon var en knubbig, platthövdad, brednäst, skelögd varelse. Hon såg inte ens bra ut. En dygd tycks hon ändå ha besuttit. Det var tron. Hon hade tron på att förvandlingen var möjlig och följde de råd hon fick. Hon är nu en lång, förtjusande ung person, vars enda bekymmer är, skall jag tillstå, att hon inte vet vad hon skall göra åt sitt hår — det når henne till knäna och måste besvära henne mycket. Hon skulle må bättre av att göra sig av med litet av det. Vad denna unga dams exempel innebär är, att den flicka som avstår från att vara en ljuvlig dröm, väljer detta på rent trots. Vad helst råmaterialet än må vara, förefaller vara av mindre vikt. Förutsatt att ingen viktig detalj saknas, blir resultatet ett och detsamma.
Efter åratal i undanskymdhet, träder nu de unga möerna fram för att välja det skönhetsideal de själva föredrar. Kommer det att bli en Juno, en Venus eller en Helena? Kommer hon att få en klassisk grekisk näsa, eller en liten uppnäsa, liknande rosens knopp? Låt henne pröva rosenknoppen till att börja med. Professorn tror att den skulle passa henne bäst. Om hon i efterhand inte är nöjd, kan hon alltid pröva den klassiskt grekiska. Det är svårt att avgöra detta utan att prova.
Vill damen ha hög eller låg panna? Vissa damer önskar se intelligenta ut. Det är endast fråga om tycke och smak. Tillsammans med den klassiskt grekiska näsan kanske den låga, breda pannan passar bättre. Det är det mest moderiktiga valet. Å andra sidan kanske den höga, intellektuella pannan är mer originell. Det får damen avgöra själv.
Så kommer frågan om ögonen. Damen föredrar en vackert blå, inte alltför uttalad färg — en av dessa användbara nyanser som passar till så gott som allt. Samtidigt bör den innehålla djup och passion. Professorn förstår exakt vad för ögon damen menar. Men det kommer att bli dyrt. Det finns en billigare kvalitet; men professorn avråder ifrån den. Det är sant att de ger lyster ifrån sig i gasljus, men solljus avslöjar dem för vad de är. De brister ifråga om ömhet, och till ett sådant pris kan man knappast förvänta sig att de skall innehålla någon dold mening. Professorn rekommenderar den hjärtsmältande ”O-George-tag-mig-i-dina-armar-och-trösta-mig-från-min-barnsliga-rädsla”-modellen. De kostar lite mer, men betalar sig i slutänden.
Kanske det är bäst, att nu när frågan om ögonen har avgjorts, att diskutera hårfrågan. Professorn öppnar sin mönsterbok. Kanske damen är av en viljestark natur. Hon älskar att springa skrattande genom skogen när det regnar extremt mycket; eller att galoppera över dynerna utan hatt, under det att hennes vackra lockar fladdrar i vinden och familjens gamle kusk pustar och beklagar sig i hennes kölvatten. Om man får tro på de populära romanerna så har detta ofta kunnat tillförsäkra synnerligen tillfredsställande äkta makar på detta sätt. Naturligtvis ser man en extra gång på en flicka som vandrar genom en skog, hjärtligt skrattande av uppenbarligen ingen annan anledning än att det regnar — som rider i sporrsträck i galopp utan hatt. Har man inget annat för sig, så följer man efter henne. Det säger sig själv att en flicka av detta slag kan ta sig för något verkligen roande innan hon beger sig hem igen. Och det är så allt brukar inledas.
För en flicka av detta slag, är det naturligtvis av högsta vikt att hennes hår är lockigt. Det måste vara det slags hår som ser bäst ut när det är genomblött. Flaskorna med det ämne som framkallar detta slags hår kan anses vara dyra, om man enbart ser till deras pris. Men det är inte så man skall se saken. ”Vad kan det åstadkomma för min del?” Det är frågan en flicka måste ställa sig. Man får inte låta hela fartyget gå under, för att spara in kostnaden för en tunna tjära, som ordspråket säger. Om man önskar vara en strålande, viljestark skönhet, måste man ha ett hår som passar, annars faller hela tanken till marken.
Ögonbryn och ögonfransar, antar professorn, önskar damen att de skall matcha hennes hår. Professorn kan inte tillåta alltför mycket excentricitet. Naturen är, när allt kommer omkring, den bästa vägledningen; måtta i kombination med god smak, är det ideal man bör sträva mot. Ögonbrynen bör vara så gott som raka, anser professorn; ögonfransarna långa och silkiga, med en antydan till rundning. Professorn skulle även vilja rekommendera en smula lägre kindben. Kindben är inte moderna denna säsong.
Föredrar damen en grop i hakan, eller kanske en mer jämn käklinje? Kanske är den jämna käklinjen och den fasta, vackra munnen mer passande för den gifta kvinnan? De passar bättre tillsammans med spädbarn och tekannor, samt med den starka, stolta maken i bakgrunden. För den ogifta flickan är grop i hakan och rosenmun kanske, när allt kommer omkring, ett säkrare kort. Vissa herrar blir så nervösa inför den där bestämda, fyrkantiga haktypen. För närvarande, låt oss i alla händelser bestämma oss för rosenmun och grop.
Huden! Nå, det finns endast ett slags hud värd att överväga — en krämvit hy, upplättad med en elegant ton av persikorosa. Det passar till allt och är alltid lika effektivt. Rikt olivfärgad, eller intressanta bleka nyanser — ja, man hör att sådana klarar sig bra. Men enligt professorns erfarenhet dock, kan dessa slags excesser aldrig stå sig lika bra som det enkla vita och rosa. Det blir minst krångel, och det är det enklaste att när som helst korrigera.
När det gäller figuren rekommenderar professorn något litet och nätt. Fem fot och fyra tum [1] är en lagom höjd, även om denna syn måste diskuteras i förväg med er sömmerska. När det gäller att färdas med tåg är fem fot och sex tum [2] kanske att föredra. Men den sportande flickan, som måste kunna bära korta klänningar, passar, naturligtvis inte i denna längd.
Bysten och midjan är även de områden där sömmerskan bör konsulteras. Det finns ingen mening med att förhasta sig i dessa frågor. Vilket mode kommer att gälla om två eller tre säsonger? Det finns moden som kräver att med början från vid nacken skall kroppen svänga ut som på en skrävlande duva. Det är uppenbarligen inte några svårigheter att uppnå detta. Men om till exempel krinoliner åter kommer på modet! Damen behöver bara föreställa sig själv: Effekten kan bli grotesk, liknande ett vandrande timglas. Detsamma gäller midjan. För vissa moden är det lämpligast att den sitter en fot [3] ifrån halsen. Vid andra tillfällen är den till mer nytta längre ner. Damen bör vara snäll och tänka igenom dessa detaljer och lämna besked till professorn. Det är lika bra att göra ett bra arbete när man ändå håller på.
Det hela är så enkelt och, när man tänker efter, verkligen inte dyrt. Ålder innebär verkligen ingen skillnad. En kvinna är så gammal som hon ser ut. I framtiden, föreställer jag mig, kommer det inte att finnas några kvinnor över tjugofem års ålder. Rynkor! Varför någon dam alls skulle envisas med att ha dem är ett mysterium. Med måttlig omsorg skulle vilken medelklasskvinna spara tillräckligt mycket av hushållspengarna per månad, för att göra sig av med varenda en av dem. Grått hår! Naturligtvis, om man envisas med att vilja ha grått hår, så är det ingenting mer att säga om den saken. Men för damer som lika gärna har ett rikt hår med bruna slingor, eller en vacker gyllene nyans, skulle jag vilja påpeka att det finns etthundrafyrtiosju billiga krämer till salu, var och en, om man masserar den försiktigt in i hårbotten med en tandborste (inte alltför hårdhänt), strax innan sänggåendet, kommer att, för att använda ett folkligt uttryck, göra susen.
Är ni alltför tjock, eller alltför mager? Allt ni behöver göra är att ange vilketdera och bifoga frimärken. Men begå inte misstaget och skicka efter fel recept. Om ni är alltför mager, kan följden bli att ni plötsligt försvinner helt och hållet innan ni har upptäckt ert misstag. En mycket tjock kvinna jag kände arbetade med sig själv i aderton månader och blev bara tjockare för var dag. Detta avskräckte henne så mycket att hon gav upp alla vidare försök. Utan tvivel hade hon blandat ihop allting och sänt efter fel flaska, men hon vägrade att lyssna på vidare råd. Hon sade, att hon tröttnat på alltihop.
I framtiden kommer det inte att krävas att en ung man letar länge efter en hustru; han kan helt enkelt ta närmaste flicka, berätta för henne om sina ideal, och om hon verkligen bryr sig om honom, kommer hon att kunna gå till butiken och få sig själv uppiffad enligt hans mönster. I vissa länder i österlandet, har jag hört, förekommer redan något liknande. En herre som önskar utöka sin familj skickar med bud runt mått och vikt på sin favorithustru i grannskapet, med en förfrågan om en likadan med samma proportioner finns att få tag på. Fäderna går igenom sina döttrar och väljer ut det mest passande exemplaret, och göder henne till rätt vikt har uppnåtts. Detta följer deras brutala, österländska seder. Här i västerlandet är vi mer civiliserade. Mödrar som vill skaffa sina döttrar ett gott parti kommer troligen att återinföra den gamla seden med konfessionsböcker. Tilltänkta ungkarlar kommer att ombes att fylla i en sida: ”Favoritlängd hos kvinnor”, ”favoritmått kring midjan”, ”föredrar ni brunetter eller blondiner?”.
Det är därpå upp till flickan att välja.
”Jag tycker att Henry William är outsägligt söt”, kommer framtidens ungmö att mumla för sig själv. Försiktigt, blygt, kommer hon att dra ur honom hur hans kvinnoideal ser ut. Mellan sex månader och ett år senare kommer hon att stå framför honom, som den Perfekta Kvinnan; längd, mått, vikt — allt korrekt i varje detalj. Han kommer att ta henne i sina armar.
”Äntligen”, kommer han att utropa, ”jag har funnit henne, mina drömmars kvinna.”
Och om han inte byter uppfattning och om flaskorna inte med tiden förlorar sin kraft, finns all chans i världen att de skall komma att leva lyckliga i alla sina dagar.
Kan inte vetenskapen komma att utvecklas till och med ännu längre? Varför nöja sig med att skapa en hel värld med kvinnor som är vackra? Kan inte vetenskapen, medan hon ändå arbetar med saken, göra dem till goda människor på samma gång. Jag ber inte om ursäkt för mitt förslag. En gång i tiden ansåg jag alla kvinnor vara både vackra och goda. Det är deras egna tidningar som har desillusionerat mig. Jag brukade betrakta än den ena, än den andra damen — blygt, när ingen tycktes se mig — och tänka på hur vacker hon var, hur ståtlig. Nu undrar jag bara vem som är hennes apotekare.
De sade mig, när jag var en liten pojke, att flickor var gjorda av socker och kryddor. Nu för tiden vet jag bättre än så. Jag har läst alla recepten i Frågespalten.
När jag var en tämligen ung man, brukade jag sitta i mörka hörn och lyssna, med svällande hjärta, på människor vid pianot som berättade mig varifrån små flickebarn fick sina underbara ögon ifrån, och vad de gjorde med dem i Himmelen som gav dem smilgropar. Å herre je! Jag önskar att jag aldrig kommit i kontakt med dessa damtidningar. Numera känner jag till vad som framkallar dessa förtrollande ögon. Jag känner till butikerna där de framställer dessa smilgropar; jag har gått förbi dem och kikat in där. Jag föreställde mig att de framkallades av änglars kyssar, men det fanns inte en enda ängel på de där ställena, vad jag kunde se. Kanske har jag även blivit dragen vid näsan ifråga om deras godhet. Kanske inte alla kvinnor är fullt så perfekta som de framställs i novellerna. Det är skälet till att jag föreslår att vetenskapen bör gå vidare, och göra dem lika sköna i anden som den numera är i stånd att göra deras kroppar. Kanske får vi inte i framtiden se, i annonsspalterna i damtidningarna, ett porträtt av en ung flicka som tjurar i ett hörn: ”Innan jag intog detta medel”. Samma flicka som dansar runt med sina små bröder och systrar och sprider solsken i hemmet: ”Efter de tre första flaskorna!” Kanske får vi aldrig se en Mixtur för Husfrid: ”En matsked vid sänggående garanterar att husets fru mumlar: ’God natt kära du; sov gott’, för att därefter genast somna, med läpparna lätt skiljda åt i ett leende”? Kanske kommer någon specialist i framtiden att utannonsera Sinnesmassage: ”Garanteras att från den mest motvilliga patient avlägsna alla spår av hat, avund och illvilja.”
Och när vetenskapen har åstadkommit allt detta för kvinnorna, kan det inte skada att hon vänder sin uppmärksamhet mot oss män. Hennes tanke tycks för närvarande vara att vi män är alltför vackra, i både fysisk och moralisk mening, för att behöva förbättras. För min personliga del anser jag att det finns en eller annan detalj där min uppfattning är en annan.
Fotnoter[redigera]