Lättsamma tankar av år 1905/Ligger vi kvar i sängen alltför länge?
| ← När är det mest lämpligt att roa sig? |
|
Bör gifta män spela golf? → |
Ligger vi kvar i sängen alltför länge?[redigera]
Det var i Paris, för många år sedan, som av en händelse kom in i denna vana att stiga upp tidigt om morgnarna. Min natt — av skäl vilka jag inte behöver fördjupa mig i — hade varit orolig. Trött på den varma säng som inte erbjöd mig någon sömn, steg jag upp och klädde på mig, smög nerför de knarrande trapporna, med känslorna hos en inbrottstjuv i vardande, låste upp hotellets ytterdörr och gav mig ut i en okänd, tyst stad, som badade i ett underligt, mjukt ljus. Alltsedan dess har denna gryningens magiska, vackra stad aldrig upphört att locka mig. Det må så vara i London, åter i Paris, i Bryssel, Berlin eller Wien som jag somnat, men om jag av en händelse vaknar innan det mänskliga livets tidvattensvåg återvänt för att skymma dess storslagenhet med sina dimmor och ångor under den bullrande dagen, vet jag att utanför mitt fönster döljer sig en sagostad, som jag såg den för första gången för så många år sedan — staden utan tårar, utan sorger, genom vilken ingen ondska kryper; staden med tysta vyer, sjunkande ihop till förhoppningar; denna stad av avlägsna röster som viskar om lugn och ro; denna gryningens stad som fortfarande är ung — bjuder in mig att tala med sig en stund, innan dagens timmar driver iväg den för att med en suck försvinna varifrån den en gång kom.
Det är storstadens enda timme av renhet, av värdighet. Till och med lumpsamlerskan, som gräver med sina smutsiga händer i askan går, istället för att vara ett föremål för vårt förakt, från dörr till dörr, i sina nersmutsade kläder, hennes krökta kropp, ärriga ansikte, märkt av fattigdomens ärr, en anklagelsens symbol och ett tydligt bevis för världens orättvisa, som sover bakom slutna fönsterluckor. Men ändå har även i hennes förmörkade sinne den frid sjunkit in, som denna korta stund fyller staden. Även detta skall dock få sitt slut, min syster! Män och kvinnor föds inte för att leva av de smulor som samlas i soptunnorna utanför de rika människornas portar. Håll ut blott ytterligare ett kort ögonblick, du och dina likar. Dina ögon fördunklade av tårar, var en gång ljusa, dina tunna hårtestar en gång mjuka och lockiga, din stackars böjda rygg var en gång rak; och kanske skall, som de säger dig i sina förgyllda kyrkor, skall en gång den tyngande säcken komma att lyftas från dina trötta axlar och dina kroknade lemmar åter komma att bli uträtade. Du vandrar inte fullkomligt osedd genom dessa tomma gator. Icke alla universums ögon är slutna i sömn.
Den lilla sömmerskan, som jäktar till sitt arbete i ottan! Om blott en liten stund kommer hon att ingå i den dåraktiga folkhopen, förena sig i de fåniga skratten, i de grova gesterna på arbetsplatsen: Men än har dock inte dagens jäkt fått sitt tag om henne. Arbetsplatsen är ännu avlägsen; hemmet med sina vardagliga bekymmer och sin kamp för tillvaron ligger bakom henne. Även för henne, i denna stund, finns de angenäma tankarna på kvinnligheten. Hon sätter ner sin påse, vilar en stund på en bänk. Om blott hela dagen endast bestod av gryningstimmen, om denna känsla av morgon i staden alltid kunde leva inom oss! En kyrkklocka i närheten slår trekvartsslaget. Hon reser sig ur sin dagdröm och jäktar vidare, till sin bullrande arbetsplats.
Ett kärlekspar vandrar igenom parken, de håller varandra i händerna. De kommer att återvända senare denna dag, men då kommer deras ögon att vara tomma och deras handslag att ha en annan innebörd. Men nu är morgonens renhet hos dem.
En tjock, medelålders kontorist kommer stånkande: Hans fåniga lilla uppenbarelse är tunnformad. Han stannar för att ta av sig sin hatt och torka sin kala skalle med näsduken: Även åt honom lånar morgonen av sin romantiska stämning. Hans feta ansikte förändras nästan genast, medan man iakttar honom. Man kan åter ana den lille gossen med sina gryende förhoppningar och absurda ambitioner.
Det finns en staty av Afrodite i en av Paris mindre parker. Två gånger under samma vecka, utan att ha planerat det, fann jag mig själv stående tidigt om morgonen framför denna staty, stirrande tankfullt på den, som man gör när man dagdrömmer; och vid båda tillfällen, när jag vände mig för att gå därifrån, såg jag samme man, även han stirrande på den med, vad som föreföll vara tankfull blick. Han såg ut som en tämligen ointressant man — möjligen ansåg han samma sak om mig. Av hans klädsel att döma, kan han ha varit en framgångsrik köpman, en lägre statstjänsteman, en läkare eller en jurist. Omkring tio år senare besökte jag för tredje gången samma staty i samma tidiga timme. Denna gång var han där redan när jag anlände. Jag stod dold bakom några buskar. Han såg sig omkring, men upptäckte mig inte; och sedan gjorde han något egendomligt. Han lade sina händer högst uppe på piedestalen, vilken var omkring sju fot [1] hög och hävde sig upp, för att därefter försiktigt kyssa, nästan som av vördnad, statyns fötter, utan hänsyn till att den var betäckt av stadens smuts. Om han hade varit en långhårig student från Quartier Latin, skulle detta inte ha varit så förbluffande. Men han var en så vardaglig man, med fullständigt respektabelt yttre. När han var klar, tog han upp en pipa ur fickan, stoppade den omsorgsfullt och tände den, tog sitt paraply från bänken där han lagt det, och gick sin väg.
Hade detta varit deras mötesplats för länge sedan? Hade han försummat att berätta för henne, under det att han betraktade henne med den förälskade mannens ögon, hur lik hon var statyn? Men skulptören hade inte avbildat vilken vardaglig kvinna som helst. Kanske hade flickan, när hon lyfte blicken, blivit förvirrad; kanske för ett ögonblick förargad — troligen en ung modist eller guvernant. I Frankrike träffar aldrig en jeune fille [2] av bättre familj sin älskade utan förkläde. Had var det som hade hänt? Eller var detta endast en uppvisning av den medelålders bourgeoisens konstbeundrare, som sökte att föreställa sig det slags romantik som verkligheten så sällan erbjuder, genom att leva ut sin dröm om kärleken över denna livlösa staty.
I en av Ibsens bittra komedier lovar det älskande paret att skiljas åt medan de fortfarande är unga, för att aldrig mer råkas. De kommer bägge att bära med sig bilden av den andra under resten av sina liv, som gudarnas like, strålande av ungdom och kärlek; var och en av dem kommer att vårda minnet av den andra och låta den andra förbli vacker för evigt. För att deras avsked kanske inte är sådant vilt nonsens som det till att börja med kan verka, visar Ibsen oss andra älskande par, som gift sig på traditionellt manér. Hon hade allt som krävs av en god hustru. De talar om henne som de känt henne på den tiden, för femton år sedan, när varje man låg för hennes fötter. Han var på den tiden en ung student, som brann för de ädlaste idealen, med intresse för hela mänskligheten.
De gör entré.
Vad hade ni egentligen trott? Femton år har gått — femton års kamp med livets realiteter. Han är tjock och skallig. Elva barn kräver sin försörjning. Hans höga ideal skulle inte ens betala skomakarräkningen. För sin existens tvingas han ta till alla medel, hur smutsiga de än är. Och den söta kvinnliga hjältinnan! Nu är hon en bekymrad moder till elva rackarungar! Ridån går ner under sataniska skrattsalvor.
Detta är anledningen, ett skäl bland så många andra, till att jag älskar detta slags mystiska morgonljus. Det har en egendomlig förmåga att avslöja all den skönhet som är dold för oss i dagens hårdare ljus. Dessa slitna män och kvinnor, som kommit att se så fåniga ut, så oromantiska; dessa hantverkare och små butiksbiträden som plöjer fram mot sina enahanda dagsverken; dessa trögögda kvinnor av folket, på väg att pruta om småpengar på marknaden, att gräla och slåss om små matsmulor. I det magiska morgonljuset blir det fördolda uppenbarat. De blir vackra, inte fula, genom årens hårt slit och umbäranden; dessa livsöden, så tålmodigt uthärdade, läggs fram inför världen att begrunda. Glädje, hopp och nöjen — de är klara med allt detta, det glada livet är för deras del förbi. Ändå fortsätter de arbeta, oavbrutet, utan att klaga. Det är endast barn som gråter.
En morgon, nära Bryssel, mötte jag en vagn lastad med grenar, dragen av en hund så mager, att om man klappat den skulle man ha skurit sig i handen. Jag blev chockerad — ilsken, till dess jag upptäckte den andra varelsen som sköt på vagnen bakifrån. Den gamla gumman var en riktig fågelskrämma! Det var inte mycket som skiljde dem åt. Jag slog följe med dem en kortare sträcka. Hon bodde nära Waterloo. Hela dagarna samlade hon grenar i den stora skogen, och varje morgon klockan tre, gav sig de bägge magra figurerna sig av, mellan sig dragande kärran nio miles [3] till Bryssel och åter när hon sålt sin last. Med lite tur kunde hon få ihop ett par francs. Jag frågade henne om hon inte kunde tjäna sitt uppehälle på något annat sätt.
Jodå, det skulle vara möjligt, för de yngre, hennes barnbarn. Folk anställer inte gamla gummor, som hade barnbarn att försörja.
O, ni eleganta damer, som aldrig skulle känna till att det var morgon, om inte någon kom in i era sovrum, drog upp persiennerna och berättade det för er! Ni gör klokt i att inte våga er ut i detta magiska morgonljus. Ni skulle se så alldagliga ut — nästan fula, vid sidan av dessa vackra kvinnor.
Det är märkligt vilken attraktionskraft kyrkan alltid haft på de människor som bedriver handel. Kristus drev ut månglarna ur templet, men ännu, i varje stad på Kontinenten, samlas de utanför templets murar. Det utgör en högst charmerande anblick tidiga morgnar — den stora katedralen med dess massiva skuggor utgör bakgrunden; utspridda kring dess fot, likt en vacker blomsterrabatt, vid några gamla träds stammar, sitter kvinnorna och de unga flickorna i sina färgglada kläder, bakom sina framställda korgar med grönsaker eller skinande frukter.
I Bryssel hålls den viktigaste marknaden på Grand Place. De stora, utsmyckade husen har tittat ner på i stort sett samma scen varenda morgon under de senaste fyrahundra åren. Om somrarna inleds den omkring klockan halv fem; vid femtiden är hela torget en surrande bikupa, medan den stora staden runt omkring fortfarande sover.
Hit kommer de fattiga, sparsamma husmödrarna, för vilka en tiondels pence för en kålrot är mycket viktig, och innehavarna av mindre pensionat. Det finns pensionat i Bryssel där man får mat, lyse, sovplats och betjäning för två francs per dygn. Krökta gamla damer, uråldriga guvernanter, som undervisar för fyrtio centimes per timme, samlas runt de rangliga stånden, skyfflar i sig den tunna soppan, grymtar över det vattniga kaffet, tar med en girighet som inte är passande för en dam för sig av potatispajen. Det krävs åtskilligt av kunskap i hushållning för att kunna hysa dessa stackars varelser för två francs per dygn och ändå göra sig en smärre vinst. Så, ”madam”, den illa förtalade, som gått till sängs omkring klockan tolv, stiger upp strax före fem och tar sig ner till torget med sin korg. På så vis kan hon spara in några sous på dagens uppköp.
Ibland är det blott ett barn, personen som förestår hushållet. Man kan kanske anse, att denna tidiga övning i prutandets konst inte är särskilt nyttig för henne. Redan finns där ett hårt uttryck i dess barnsliga ögon, och elaka streck kring den lilla munnen. Mänsklighetens mer ädla kvaliteter är dyrbar lyx, som de fattiga inte har råd med.
De sliter ut sina tålmodiga hundar och ger dem inte tillräckligt att äta. Under de två timmar marknaden pågår, vilar de arma djuren, fortfarande fastspända vid sina små vagnar, på den öppna platsen kring den närliggande Börsen. De snappar efter vad man kastar åt dem; de tackar inte ens för gåvan med en svansviftning. Tacksamhet! Artighet! Vad menar ni? Det har vi aldrig hört talas om. Vi bara arbetar. I larmet och oväsendet ligger vissa av dem och sover mellan vagnens skaklar. Vissa av dem slickar de andras sår. Man önskar att de behandlades bättre; O ve! Så är även deras ägare utarbetade och får för lite mat och deras bostäder är inte mycket bättre än hundkojor. Men om inte majoriteten i varje samhälle vore utarbetade, undernärda och bodde uselt, så skulle ju minoriteten inte vara utvilade, övernärda och bo furstligt. Men detta är ett slags tal till vilka ingen respektabel läsare skall behöva stå ut med.
De liknar Babel med sitt prutande, dessa marknadsplatser. Köparen väljer ut ett blomkålshuvud. Lyckligtvis saknar blomkålshuvuden känslor, i annat fall skulle de förmodligen brista ut i tårar över det uttryck med vilka de betraktas. Det är omöjligt att tänka sig att någon riktig dam skulle kunna tänkas vilja köpa ett sådant blomkålshuvud. Ändå vill hon, av ren nyfikenhet, veta priset på det — det vill säga, om blomkålens ägare inte skäms alltför mycket över att behöva nämna det.
Blomkålens ägare säger sex sous. Detta är alltför skrattretande för att vara sant. Köparen brister också mycket riktigt ut i skratt.
Blomkålsägaren blir sårad. Hon framhåller blomkålshuvudets alla goda egenskaper. Uppenbarligen är just detta blomkålshuvud just det i hela hennes lager som hon älskar allra mest; ett bättre blomkålshuvud har aldrig levat; om det fanns fler blomkålshuvuden i världen som just detta blomkålshuvud, skulle allt vara annorlunda. Hon redogör kortfattat för blomkålshuvudets hela karriär, från ungdomen och framåt. Det kommer att bli mycket svårt för henne att skiljas från det, när den stunden kommer. Om nu den andra damen inte besitter tillräcklig kunskap om blomkålshuvuden för att kunna uppskatta det, vill hon då vara vänlig att inte kladda på det, utan lägga tillbaka det och ge sig av därifrån och aldrig mer besvära blomkålinnehaverskan igen?
Den andra damen, vill mer som en vän än som köpare, påpeka några av blomkålshuvudets brister. Hon har endast blomkålsägarinnans bästa i sinnet, och vill därför lära henne lite om hur hon bör sköta sina affärer. En dam som tror att detta slags blomkålshuvud kan vara värt sex sous, kan näppeligen röna någon framgång som blomkålsförsäljerska. Har hon någonsin gjort sig besväret att undersöka blomkålshuvudet, eller har hennes kärlek till det gjort henne blind för dess tillkortakommanden?
Blomkålsägarinnan är alltför indignerad för att kunna svara. Hon rycker det ur den andra kvinnans händer, verkar trösta det, för att därpå lägga tillbaka det i dess korg. Den andra damen sörjer över mänsklig trilska och enfald i allmänhet. Om ni blomkålsinnehavaren nu besatt någon slags förnuft skulle hon ha bett om fyra sous. Slutligen kommer man överens om priset fem sous.
Seden är densamma överallt utomlands — att fråga om en varas pris är helt enkelt endast ett sätt att inleda konversationen. En dam berättade för mig, att första dagen hon gjorde sina inköp till hushållet i Florens, hade hon till en slaktare räckt över det belopp han begärt för en kyckling — slaktaren beklagade sig över att han förlorade på affären men att han, tydligen av familjeskäl, var tvungen att göra sig av med kycklingen. Han stod i en halv minut och stirrade på henne, för att därpå, eftersom han var en hederlig sort, gav henne en duva på köpet.
Utländska kunder som handlar i London för första gången, blir sårade när våra köpmän vägrar att acceptera tre shilling och sex pence för varor som är märkta med priset half-a-crown.
”Varför skriver ni half-a-crown om det är vad de kostar?” frågar de uppbragt.
Fotnoter[redigera]