Löjtnant G. L. Sommelius (Beppo)
|
Tryckt i Illustreradt Magasin 1854 n:r 15 (15 april 1854) |
Löjtnant G. L. Sommelius (Beppo).
[redigera]Gustaf Lorentz Sommelius var född 1817, blef Under-Löjtnant vid K:gl. Elfsborgs Reg:te d. 12 Juli 1834, samt började tjenstgöra derstädes, såsom Officer, samma år. Då det Danskt-Tyska kriget utbröt, hade han redan tagit afsked ur svensk krigstjenst, och återkom då eller kort förut från en utrikes resa, under hvilken han hade besökt en aflägsen slägtinge i Frankrike.
Sommelius var skald och krigare, vulkanisk, lidelsefull, mjältsjuk i lif och i sång. När höstvinden jagade de vissnade bladen i de aflöfvade lunderna och det blef mörkt och qvaft inom honom, var det hans lust att på en skummande springare ila i kapp med stormarna öfver obanade vägar och stigar. Först i elementernas uppror lugnade sig hans oroliga själ. Kända under signaturen Beppo, äro hans poesier till större delen snillrika feberdrömmar, förfärliga dödskampsfantasier, blandade med vild humor och cyniska plattheter. Hindret för hans utveckling låg i bristande jemnvigt och harmoni; dessa, i förening med en half och fragmentarisk bildning, fostrade mången gång missljud, underliga, i vexten knutna skapelser, liknande hvad allmogen kallar ”trollträn." Hans poetiska idéer vuxo, för att fortsätta bilden, fasta och starka som masurbjörken, men äfven knotiga och nyckfulla, som den. Byroniska flammformationer funnos i hans inre lifs kärna, men sjelfva det yttre af själen kunde likt masurbjörken ej i sitt naturliga skick slätpoleras. Hans ande måste derför, att vi så må säga, söndersågas i lifvet, för att sedan genom döden, i en annan verld måhända, utarbetas till ett konstrikt och fulländadt helt.
Utom en mängd lyriska stycken i Poetiska Kalendrar och i tidningar har han utglfvit: ”Silhouetter klippta i papp af Doktor Dulkamara” samt ”Walmoknoppar plockade på steppen af Beppo.”
Löjtnant Sommelius dog först efter att hafva uthärdat de rysligaste plågor, fången, under vägen till ett Preussiskt fält-lazarett; begrofs d. 15 Juni 1848 vid en liten vacker landtkyrka nära Lilla Belt; jag har sett hans nyskoflade graf; i lifvet var jag personligen bekant med honom; på hans graf skänkte jag honom hvad bäst jag ägde: en krigares uppriktiga tår.
C. F. Ridderstad, ur hvars ”Dödsrunor’’ vi
hämtat ofvanstående korta skildring af Beppos lif,
har äfven åt sin yrkesbröder egnat följande dikt:
Endast tvänne trogna vänner skänkte dig den vida verld,
Första vännen var din lyra, andra vännen var ditt svärd.
Friden hvilade kring jorden; frid inom dig aldrig var:
Alla strängar på din lyra voro blixtar en och hvar.
Och fast ljufva vindar sucka, susande i stilla qväll,
Andar dansa från din lyra, burna af en åskas skräll.
Tro och kärlek ständigt synas smekas här med liljeord,
Född med gisslen, dock din ande gisslade en trolös jord.
Bakom fagra ytors skimmer såg din blick, hur brottet satt,
Och din lyras vrede kastar ut sin blixt i kolsvart natt.
Lik Vesuven sjöd din tanke: häftig, full af flammors glöd,
Och ändock vid kratern växte mången blomma, rosenröd.
Finns en eld, som ej kan nämnas, men som dock förtära kan,
Gudatänd som Vestas låga, denna eld inom dig brann.
Finns en kärlek uti hjertat, utan form, men sann ändå,
Sök den uti Beppos sånger, och du finner den också.
Menskohjertat är en bölja: högt, oroligt vräkes den;
Fåfäng möda, intet öga böljans djup har pejlat än.
Men hur djupt dess botten ligger, du en himmel der kan si,
Och hur mörkt dess yta rullar, spegla stjernor sig deri.
Allt fullkomnas ej på jorden; himlen blott fullkomnar allt;
I hvar anda finns en gudom, som ej ryms i hvar gestalt.
Ynglingaåren äro djerfva; man blir lugn och jemn och vis
Först se’n man har dristigt plundrat verldens alla paradis.
Kom så striden, vild och blodig, och du störtar dig deri.
Svärdet tappert ut vill föra lyrans varma poesi.
Mägtig sång blir mägtig handling: skalden är med krigarn slägt:
I allt stort, som skett, de alltid handen åt hvarandra räckt.
Ädla tankars skaldeådra böljar genom häfdens blad;
Mannamod och hjeltesinne äro svärdens Iliad.
Af din varma lyra fostradt, svärdet riddardygder fick.
Uti bättre skola aldrig — än i sångens — äran gick.
På en åsksky flög diN ande dristigt omkring jorden ut,
Du har verkat, som du tänkte, än en ljungeld i ditt slut.
Tappert stred du, modigt föll du: skald och hjelte på en gång,
Du har stupat, som du lefde — handling, poesi och sång.
Den strid, i hvilken Sommelius fann
hjeltedöden, var en bland de första och för
Danskarna ärofullaste under hela Schlesvig-Holsteinska
upprorskriget. Den 23 April 1848, sjelfva
påskdagen, hade de vid Dannevirke måst vika för en
tre dubbelöfvermakt, men hade sedan intagit en
förmånlig position på ön Als, som satte dem i
stånd att fatta fast fot på den midt emot
liggande halfön Sundeved.
”Söndagen den 28 Maj stod en träffning i Sundeved mellan de danska trupperna och den fiendtliga styrkan, bestående till största delen af Oldenburgare, Mecklenburgare och Hannoveraner. Hela den på Als samlade danska styrkan hade om förmiddagen på slagna pontonbryggor gått öfver sundet med tre batterier. Den ryckte fram i tre corpser. Den venstra flanken anfördes af General Schleppegrell, den högra, hvilken tillika bildade reserven, af Öfverste Wickede, och den tredje divisionen af General Hansen. Trupperna gingo straxt i elden, eftersom de deboucherade, och snartutveckla de sig en liflig fäktning öfver hela linien. Fienden hade intagit en förträfflig ställning vid Düppelmölla och behöll den en längre tid, till trots för Danskarnas flera gånger upprepade häftiga anfall. Ändtligen blef han dock kastad och trängd undan från Düppel; han förföljdes nu längs åt Brunsnäsvägen öfver Düppelberget och genom skogen till Nybbel. Här ägde fienden åter en fast position vid Nybbelmölla och öppnade plötsligt på Schleppegrells corps en häftig eld från ett förut maskeradt batteri af 16 pjeser. Batteriet Jessen, som blott hade 6 kanoner, besvarade elden med en makalös uthållighet i nära tvänne timmars tid, oaktadt Kapten Jessen hade det missödet att en granat midt under kampen föll ner rakt i ett förställ, hvilket sprang i luften. Slutligen kom batteriet Bruun Jessen till hjelp och gjorde, i förening med ett raskt infanterianfall under Schleppegrell och Öfverste Rye, slut på striden, i det fienden, efter en granat- och kanon-eld, hvars make icke ägt rum i någon af alla de föregående affärerna, fördrefs från sin ställning, och de danska förposterna sednare på aftonen intogo hela linien från Nybbelmölla till norr om Sandbergs skog. Affären kan anses ha stått från kl. 11 f. m. till solnedgången, och dagens ära tillhör specielt General Schleppegrell; alla de Danska truppcorpserna hafva kämpat med lika mycken oförskräckthet som uthållighet. En afdelning af de ridande herregårdsskyttarna, hvilka i träffningen deltogo till fots, gjorde här sitt första profstycke och förorsakade fienden icke obetydligt afbräck med sina ypperliga skott. . . .
Den 29 var intet anfall påtänkt, men allt var i ordning att möta ett sådant, i fall fienden skulle ha lust att bjuda strid. Divisionen Hansen förblef i Sundeved och bivuakerade vid Nybbel, de öfriga trupparna drogo sig till Als. De medtogo vid detta tilffälle de af fienden byggda timmerflottor, hvilka sägas ännu aftonen förut ha blifvit tagna i inspektion af Prinsen af Augustenburg. Stora truppmassor hade den 29 varit sedda, dragande söderut i betydligt afstånd vester om Åbenrå, hvilken stad ännu då hölls besatt af små afdelningar tyskt kavalleri och infanteri. (Detta, enligt en rapport från Kapten Bille, hvilken låg med Hecla utanför Åbenrå), Från Kolding berättas under den 31, att danska trupper samma dag skola ha besatt Haderslev och Christiansfeld . . . .”
Officiel rapport öfver träffningen vid Düppelberg, den 5 Juni 1848.
. . . . ”Befallning hade blifvit giften, att, om våra förposter blefve angripna af en betydlig fiendtlig styrka, skulle de fäktande långsamt draga sig tillbaka mot Düppelberg, medan de kantonerande trupperna samlade sig på sina allarmplatser och sedan dels understödde förposterna, dels gingo tillbaka till ställningen på Düppelberg.
Förmiddagen mellan kl. 11 och 12 blefvo våra förposter angripna vid Nybbel qvarn; det var just under aflösningen, så att fienden fann kraftigt motstånd. Den 5:te bataljonen och l:sta jägare-corpsen kommo genast i elden. Den 10:de bataljonen sändes till undsättning fram emot Nybbel qvarn, den 12:te bataljonen mot Nybbel by. Under en hårdnackad tiraljörfäktning, hvarunder hvarje häck försvarades, drogo sig våra trupper tillbaka mot Stenderup och Nybbel kyrka. Den 12:te bataljonen försvarade sig tappert mellan Nybbel kyrka och den bakom liggande skogen och vek först efter en timmas förlopp för öfvermakten; venstra skogskanten kunde ej försvaras, hvarföre bataljonen drog sig genom skogen och intog sin ställning på östra sidan; en del af frivilliga hästjägarna hade förenat sig med den; fienden störtade fram från skogen, men kastades kraftfullt tillbaka igen, och bataljonen bibehöll, i förening med de frivilliga jägarna, sin ställning till kl. 4, oaktadt dess tappre befälhafvare, Öfverstelöjtnant Morgonstjerne träffades af en dödande kula i början af denna träffning. Först då bataljonen bortskjutit sina patroner, aflöstes den af 13:de bataljonen och gick tillbaka, för att hvila ut och förse sig med ny ammunition. Den 5:te ock 10:de bataljonen tillika med l:sta jägare-corpsen höll sig länge i byn Stenderup, som först öfvergafs, då fiendens kolonner ryckte fram till Åbenråvägen och vår venstra flygel nödgades att gå bakom Nybbel skog. Till försvaret af byn Stenderup medverkade kraftigt 4:de bataljonen. Denna bataljon, tillika med 8:de bataljonen och 2:dra reservbataljonen, drog sig tillbaka till Düppel by, som var besatt af 3:dje jägare-corpsen, hvilken fortsatte striden, tills de kämpande trupperna hunnit foten af Düppelberg . . . .
. . . . Batterierna Baggesen och Bruun hade intagit en ställning på berget, hvarifrån hela den framför liggande terrainen kunde kraftigt bestrykas; bakom dessa batterier formerade sig nu de trupper, hvilka kommo från den förra kampen, som emellertid ej upphörde ett ögonblick. En liflig artillerifäktning började; öfverallt der de fiendtliga kolonnerna visade sig, hejdades de af våra kanonkulor. Fienden förde fram sina batterier mot våra än här, än der; denna kamp underhöll vårt artilleri i flera timmar med mycken kallblodighet, under det tiraljörfäktningen fortsattes öfver hela linien. Emellertid hade 1:sta brigaden under Generalmajor Bülow ryckt fram och intagit en ställning på norra sidan af berget vid Åbenrå; till hans understöd sändes 10:de bataljonen och 2:dra reservbataljonen, då fienden trängde fram mot vår högra flygel och visade starka kolonner särdeles på Åbenråvägen.
Fienden fick flera kanoner demonterade, och hans artilleri bragtes småningom till tystnad på alla punkter, under det att hans tiraljörer fortsatte att avancera, så att deras eld började besvära våra artillerister. Trettonde bataljonen och 3:dje jägare-corpsen gick framåt, för att fördrifva de fiendtliga tiraljörerna, och bemäktiga sig en fiendtlig demonterad kanon; men oaktadt angreppet skedde med mycken raskhet, måste dessa bataljoner, som redan länge varit i elden, likväl vika tillbaka. Det beslöts fördenskull att göra ett kraftigare försök med friska trupper; 6:te bataljonen beordrades fram emot norra sidan af Düppel, 8:de bataljonen mot östra sidan, och högra flygeln, eller 1:sta brigaden, fick ordres att angripa de framför Düppel stående fienderna. Nu uppstod ett allmänt framryckande; 8:de bataljonen avancerade i början raskt, men måste likväl retirera; då framskickades gardet under Öfverste Wickedes eget anförande: flera kompagnier af l:sta och 3:dje jägare-corpserna samt 4:de bataljonen slöto sig till de förra, och med muntert hurra och fälld bajonett kastades fienden från häck till häck, till dess han i vild flykt hastade ned till Düppel by; samtidigt framträngde 6:te bataljonen, understödd af den 5:te, in på norra sidan af Düppel, som dervid snart blef intaget. General Bülows Brigad, till hvilken Generalmajor Hanssen hade begiftit sig, ryckte raskt fram åt Åbenrå till. De friska reservtrupperna, nämligen 3:dje och 7:de bataljonerna, samt 2:dra jägare-corpsen, erhöllo nu ordres att framtåga, för att understödja anfallet och öfvertaga förposttjensten, när mörkret komme; detta sednare inträffade, när våra trupper hunnit framtränga till andra sidan om Stenderup och straxt framför Satterup; ett anfall på denna by var redan anordnadt, men det måste uteblifva för det mellankomna mörkret, så framt icke våra trupper skulle utsättas för vådan af att beskjuta hvarandra. Förposterna utställdes fördenskull genast, och de flesta bivnakerede natten öfver å den bakom förposterna liggande trakten. Vi hade således återtagit nästan samma terräng, som vi förut hållit besatt. Vid daggryningen tillbakadrogos våra förposter något, nemligen till en linie från Düppel till Venningbond och Alssund, under det att sjelfva Düppelberg hölls starkt besatt. Fienden höll sig alldeles stilla på förmiddagen, och på eftermiddagen skall han hafva börjat sin roträtt. Missförhållandet mellan vår och fiendens styrka tillät beklagligtvis icke att förnya striden denna dag, men fienden har erfarit att Danmark har en till strid väl ordnad här, som han icke ostraffad kan lemna i sin rygg, i händelse han åter skulle få i sinnet att tåga norrut.
Vi förlorade denna dag, utom vår tappre Öfverstelöjtnant Morgonstjerne och den unge Löjtnanten Muus, ännu tvänne unga, högsinnade män, som från brödrarikena ilat förut, för att deltaga i vår strid, de svenska Löjtnanterna Baron Lejonhufvud och Sommelius, som föllo, sedan de kämpat med sällsynt hjeltemod. Den norske frivillige, Löfvenskjold, som tjenat sig upp i detta fälttåg till Löjtnant i Danska arméen, föll, hårdt sårad, i fångenskap, sedan han förbjudit sitt manskap att lemna striden, för att rädda honom.
Högqvarteret Sönderborg den 10 Juni 1848.”
Under denna för Danmarks vapen ärofulla dag
har Svenskt, Danskt och Norskt blod för
första gången flutit för Skandinaviens gemensamma
heliga sak; denna dag har derigenom blifvit för
de tre nordiska brödrarikenas framtid en
bemärkelse-dag, som ännu om århundraden torde
kasta en aflägsen dock alltid lika ärofull, blodigt
skimrande morgonglans öfver en säkert då till
full verklighet utvecklad nyare tids politiska
historia.
Wolfgang Menzel yttrar sig om de tre Skandinaviska rikenas ömsesidiga förhållanden i sitt, om lika vidsträckta historiska forskningar, som om en lefvande, klarseende statsmanna-blick vittnande arbete: “Europa im Jahr 1840,“ sålunda:
”Sedan Danmarks flotta blef uppbränd och Finland rycktes från Sverige, vegeterar den Skandinaviska norden i en märkbar obetydlighet. Dock må man ej tro, att dess folks lifskraft redan är uttömd. Alla germaniska stammar — och till dem höra Danskarna, Norrmännen och Svenskarna — äga en förvånande seghet. De kunna väl till en tid försjunka i bragdlös dvala, men deras medfödda energi fortlefver dock, och förr eller sednare vakna de till nya kraftyttringar, ny utveckling.
Dessa rikens närvarande ställning är visserligen ganska vanlottad. Såsom sjömakter öfverträffas de af England, såsom landtmakter af Ryssland. I förhållande till så stora makter bör deras svaghet ej förebrås dem. Men orsaken till en stor del af deras förluster må de dock tillräkna sig sjelfva mest, alldenstund de i en tid, då de ännu voro mäktiga, utan besinning uppträdde såsom fiender emot hvarandra, och till sina grannars, framförallt Rysslands, fördel, försvagade hvarandra. Det var ej utan Danmarks hjelp, som Peter den Store besegrade Svenskarna och beröfvade dem länderna på andra sidan Östersjön. Hade Kalmareunionen varit ett verkligt folkförbund, i stället för en dynastisk politiks verk, så hade den ännu kunnat bestå och det till ett rike förenade Skandinavien hade då kunnat vara en af Europas starkare makter. S:t Petersburg hade då kanske aldrig blifvit byggdt.
Dessa grämande minnen borde åtminstone visa de närvarande Skandinaverna, till hvad följder inre tvedrägt och den emellan grannar hittills så vanliga afundsjukan leda.
Gemensamt, såsom ett enigt folkförbund, måste Danmark, Sverige och Norrige handla i förhållande till andra länder, så framt de vilja bestå såsom en makt i Europa. Ty sluta sig dessa rikena, såsom hittills, till olika Europeiska makter, så måste nödvändigt ett af dem försvagas. Men hvarje förlust, som drabbar det ena, drabbar äfven indirekt det andra, emedan de blott förenade med hvarandra betyda något och bilda en makt i förhållande till andra makter. De förhålla sig fullkomligt till hvarandra såsom de mindre tyska förbundsstaterna. Den ena kan ingenting vinna, om den andra förlorar, emedan statssystemet, till hvilket de alla höra, i så fall i det hela taget försvagas.”
Så långt Menzel. Hädanefter, hoppas vi, skall en dylik uppmaning icke behöfvas.