Norrlänningens Hemlängtan
| ← En Tullinspektors Sorgeqväde |
|
Nordynglingen till Sydflickan → |
NORRLÄNNINGENS HEMLÄNGTAN.
Väl längtar du åter till fädernas strand,
Mitt hjerta! Du slår så oroligt,
När barndomens minne dig hviskar ibland
Om hembygdens dalar förtroligt.
Förgäfves du ångrar den brännande lust,
Som gäckande dref dig till fremmande kust
Från enfaldens skogar och dalar.
Hvad drömde du väl om den fremmande jord,
Hvad sökte du fjerran i söder?
Ack! sökte du hjertan? Fanns det ej i nord:
Hvar fann du väl trognare bröder?
Hvad diktade hoppet, hvad ”brände din håg,”
Hvad såg du i söder, som icke du såg
I enfaldens skogar och dalar?
Jag minnes min hembygd vid dånande flod,
Der molnen sig hvila på fjellet,
Der åldriga skogen mot stormarna stod,
En grönskande sköld kringom tjället;
Der lifvet var oskuld, der friden blott log,
När solen rann opp, eller nattvakan slog
I enfaldens skogar och dalar.
Väl sofver min fader. Det sjungande haf
Vid grönskande strand honom söfver.
Och björkarna gro kring den älskades graf
Och fläta sitt skugghvalf deröfver.
Men fädernetjället, det blommar dock än,
Och moder och vänner mig mana igen
Till enfaldens skogar och dalar.
Jag kommer, jag kommer väl fjerran ifrån
En gång till att famna er åter. . . .
Dock — kanske för sent står den enslige son
Vid grafvarnas runor och gråter;
Och står då förskjuten, der älskad han var,
Och klagar vid minnet af forntida dar
I enfaldens skogar och dalar.
