Nyköpings gästabud

Jag håller fest, med mina vers till gäster,
det dricks otroligt och det skryts förfärligt
likt fulla riddare och mätta präster,
men deras glada rus är icke ärligt.

Och hovmansversar stiga fram och buga,
hur välskt och sirligt är ej allting skrivet,
jag tror dem icke, dessa rim, de ljuga,
de bringa sist mitt samvete om livet.

De tala lättsint ord, det är att dölja
att uppror mot mig själv i skymning tassar,
med kappans lätta sidenveck de hölja
ett tvivels dolk, att bruka när det passar.

Jag grips av skam för detta falska gyckel,
för mina ark i ett av skåpets gömmen
jag vrider om i bittert hån min nyckel
och rider ut och slänger den i strömmen.

Ty mina dagars ro, min sömn om natten,
ha de förött med all den Håtunleken,
den glada leken med de lömska spratten,
den glatta minen och de dolda sveken.

Men Bjälboätten är dock Bjälboätten
och ingen boskap förd till slakt från betet,
så får väl nåden då gå före rätten,
för agnars ondhet bränner ingen vetet.

Jag öppnar bommarna på nytt, jag banar
mig vägen fram till deras fängselkammar
och medan dunkelt framtidsont jag anar,
jag står i dörrn i vankelmod och stammar:

»Så gån härut, I hertigar av meter
och riddare av rim, jag löser bandet,
och riden ut att göra mig förtreter
och föra ofog över hela landet!»