Från Wikisource, det fria biblioteket.
Tidens bruk.
O mänska, har du ock väl betänkt
den nådetid, som dig Herren skänkt?
Med hvarje slag, som ditt hjärta slår,
mot evigheten ett steg du går.
Tid fås ej åter, när han förgått;
ej finns så kosteligt timligt godt.
Hur vill du tanklöst förslösa då
hvad du ej mera kan återfå?
Gud har dig gifvit förstånd och hand
att tjena bröder och fosterland:
hvar gagnlös dag, ja, byar fåfäng stund
det är ett Herrens förslösta pund.
För hvar minut, som du spillde så,
skall du vid domen till ansvar stå.
Thy må du akta din nådatid
till själens välfärd och evig frid.
Hvad har du verkat till Guds namns pris?
Har Herrens ord gjort din ande vis?
Har du sökt lifvet i Kristi död?
Har du ock varit din nästas stöd?
O mänska, mänska, hur mycket än
står outplantadt för himmelen!
Din såningstid snart till ända går,
och skördedagen dig förestår.
Din Gud och Skapare säger blid:
Jag gaf dig här en behaglig tid;
nu är din salighetstid, i dag:
så bruka den till din Guds behag.
Och verka, medan än dagen är;
när natten kommer, vet ingen här.
Arbeta troget uti ditt kall,
förr’n sol har sjunkit och dag är all.
Den sista dagen skall komma visst,
då världen dömes af Herren Krist;
då är till ända allt tidens lopp
och lifvets eviga sol går opp.
Så hjälp, o Herre, vår arma själ
och lär oss bruka vår tid så väl,
att, när en gång vi för domen stå,
ett evigt lif vi med Kristus få.
