Ryssland på tröskeln till det 20:e seklet

Ryssland på tröskeln till det 20:e seklet av Boris Tjitjerin

originalet utgivet på ryska år 1900 i Berlin, översättningen utgiven 1900 i Stockholm, digitaliserad och korrekturläst i Projekt Runeberg, stavningen moderniserad här, översättarens förord utelämnat

RYSSLAND
PÅ
TRÖSKELN TILL DET 20:DE SEKLET

AV
EN RYSK PATRIOT

Det 19:de seklet har utgjort en vändpunkt i Rysslands historia. Under loppet av århundraden hade staten bildats och organiserats under ledning av de ryska tsarernas självhärskaremakt. Samhället följde endast passivt med, underordnande sig dess befallningar och framteende blott få och svaga, självständiga krafter. De mest liberala strömningar utgingo från ovan, men slogo endast ofullkomligt rot i samhället. Anhängarinnan av 18:de seklets upplysningsfilosofi, Katarina II gav i sin ryktbara instruktion uttryck för de humana idéer, som då behärskade sinnena; men som en praktisk kvinna insåg hon snart vilka svårigheter uppreste sig mot deras tillämpning i Ryssland. Beröringen med de till Petersburg kallade valda representanterna för stånden övertygade henne, att det skulle vara farligt att röra vid livegenskapen, på vilken hela vårt samhällsskick vilade, och i stället för att på detta område genomföra de av henne uttalade liberala grundsatserna, gjorde hon bönderna till livegna även i de delar av riket, varest de därintills förblivit fria. Lillryssland fick i stället för sina förlorade privilegier livegenskapen, och därigenom vanns dess adel för Ryssland. Till svar på Diderots övertalningar yttrade Katarina, att det var lätt för honom att skriva ned förslag på pappret, som tål allt, men hon nödgades handskas med människokroppen, som var mycket ömtåligare. De liberala grundsatser hon tillämpade i den lokala förvaltningen ledde blott därhän, att adelns ställning befästades och att den började känna sig oberoende.

Ännu fruktlösare i praktiskt hänseende, blevo hennes sonsons liberala strävanden. Såsom La Harpes lärjunge, var han helt genomträngd av 18:de seklets idéer. Han drömde om att bliva sitt folks välgörare genom att skänka det friheten och politiska rättigheter. I de med ryska riket förenade länderna Finland och Polen, införde han konstitutionella inrättningar. Men att tillämpa dem i Ryssland på grundvalen av livegenskapen var omöjligt, och att vidröra denna sistnämda, hade varit liktydigt med att uppresa mot sig hela det högsta ståndet, som i livegenskapen såg ett villkor för hela sitt välstånd. Påbudet om de fria jordbrukarne, som överlämnade böndernas frigörelse åt godsägarnes goda vilja, förblev en död bokstav. Motsatsen mellan den unge monarkens ädla strävanden och det honom underlydande landets tillstånd var fullkomlig, och härigenom förklaras till betydlig del det vacklande, för vilket hans utpinade själ var utsatt. Till slut segrade förhållandena: Efter att hava förlorat tron på sin ungdoms upphöjda åsikter, och utan en enda medhjälpare, på vilken han kunnat stöda sig, försjönk den trötte självhärskaren i mysticism och gav sig den honom ständigt tillgivne Araktschejeff i våld. Slutet av hans regering blev ett fullständigt förnekande av dess början.

De av honom utkastade fröen gingo dock icke gagnlöst förlorade. Hos den tidens ryska ungdom funno de en mottaglig jordmån. De ryska truppernas vistelse utomlands under de Napoleonska krigen stärkte ytterligare denna riktning. De ryska officerarne sågo med egna ögon en tingens ordning, vari frihet och rätt åtnjöto tillbörligt skydd, och med en bitter känsla jämförde de härmed, vad de efter återkomsten från fälttågen funno hemma hos sig. Hos dem uppstod en okuvlig önskan att bereda rum för samma grundsatser i sitt fädernesland. Härav decembermännens sammansvärjning. Alexander visste av den, men han såg därmed genom fingrarna. »C’est moi qui ai mis ces idées en vogue, ce n’est pas à moi à sévir», svarade han på sina närmastes föreställningar.

Decembristerna anses av många såsom män, vilka låtit hänföra sig av utländskt åskådningssätt och drömde om att i Ryssland införa en ordning, som stod i strid med det ryska folkets tro och övertygelse. Men man glömmer att militära revolutioner icke voro någon nyhet i Rysslands historia. Ännu nyligen, i 18:de seklet, hade Ivan VI, genom en militärisk sammansvärjning störtats från tronen och Elisabet upphöjts på densamma. Ännu senare hade på samma sätt Peter III avsatts och efterföljts av Katarina; och denna revolution gav Ryssland en av de ärorikaste regeringarna i dess historia. Nytt var icke det, att undersåtar uppreste sig mot den högsta makten och förändrade regeringen, utan det, att sådant gjordes icke för en utländsk kvinnas skull, som ej hade ringaste rätt till tronen, utan i frihetens och rättens namn. De sammansvurne ville införa i sitt fädernesland en ordning värd ett civiliserat folk, göra slut på det överallt härskande godtycket, befästa i landet laglighet och aktning för människan. Den tidens ädlaste andar slöto sig till denna rörelse. Men just dessa höga idéer var det ryska samhället ännu icke vuxet, det höll allt ännu fast vid livegenskapen. Decembermännen utgjorde inom detsamma en obetydlig minoritet. Det var blomman av Rysslands ungdom, men en blomma lössliten från jorden och därför dömd till undergång. Upproret blev utan svårighet undertryckt; en hård reaktion inträdde.

De, som levat på Nikolai I:s tid, komma väl ihåg det tunga tryck, som då vilade över Rysslands jord. Reaktionen hade haft övertaget också under Katarinas senaste år och under senare hälften av Alexanders regering, men under Nikolai blev den i 30 års tid genomförd med järnhård följdriktighet. Varje fritt uttryck för tanken undertrycktes skoningslöst. Censuren skärptes i otrolig grad och blev till och med till åtlöje. De olyckliga censorerne sattes på högvakten för de mest oskyldiga artiklar, som de genomsläppt, för mindre aktningsfulla uttalanden om personer, tillhörande den ena eller andra förvaltningsgrenen. Ett oförsiktigt ord, en förbjuden bok kunde ha till följd förvisning till avlägsna landsdelar. Herzens anteckningar och den ytterst moderata Nikitenkos dagbok kunna giva begrepp om den tingens ordning, som då låg kvävande över Rysslands innebyggare. För första gången uppträdde ryska regeringen, som därintills gått i spetsen för upplysningen, öppet såsom dess fiende. Efter 1848 nådde reaktionen sin höjdpunkt. De revolutionära rörelserna i västra Europa framkallade de strängaste åtgärder mot de fullkomligt oskyldiga ryska universiteten. Censuren, som redan tycktes ha nått de yttersta gränserna, blev ännu strängare. För en oberoende människa blev det omöjligt att skriva någonting. Till och med rent historiska undersökningar utan spår av politiska hänsyftningar underkastades förbud.

Och emellertid lyckades denna alltomfattande despotism icke blott icke att utrota de liberala strävandena inom det ryska samhället utan utvecklade dem tvärtom i ännu högre grad. De högsta lagren, som omgåvo tronen, försjönko visserligen i fullkomlig okunnighet. De åstundade bildning, så länge den fordrades ovanifrån, men så snart den blev föremål för misstankar och ett upplyst tänkesätt blev anledning till onåd, så började man visa den en djup missaktning. De äldre gardesofficersgenerationerna, som utmärkte sig genom hög bildning, lämnade rum för tomskallade älskare av nöjen och rummel. Till statsmän upphöjdes fullkomliga ignoranter; man fordrade blott blint uppfyllande av tsarens vilja. Sådan var tavlan dock endast på ytan; i det ryska samhällets mellersta lager upphörde icke strävan mot upplysning, men den antog helt naturligt en mot regeringen allt mer och mer fientlig riktning. Varje undsluppet ord, varje oppositionell antydning uppfångades i flykten och gick från mun till mun. I form av litteraturkritiker utbreddes idéer, vilka vid det outhärdliga trycket uppifrån antogo en allt radikalare skiftning. Isynnerhet i den mera hetlevrade ungdomens hjärtan hopades frön till ett oförsonligt hat mot den existerande ordningen. Men även mognade män, som kunde tänka lungt och icke hänfördes av personliga intressen, insågo ställningens ohållbarhet.

Under Krimkriget blev denna övertygelse allmän. De ryska truppernas nederlag inom fäderneslandets gränser öppnade ögonen på de mest förblindade. För alla blev det klart, att den allt nedtryckande despotismen undergrävde folkets livskrafter. Den till det yttre majestätiska byggnaden erbjöd i det inre höjden av förfall. »Upptill glans, nedtill murkenhet», yttrade Valujeff i sin på denna tid till storfursten Konstantin Nikolaisson överlämnade skrivelse, vilken cirkulerade man och man emellan. I bjärta färger skildrade den av patriotiska strävanden livade Homjakoff Rysslands dåvarande tillstånd; han sjöng:

I rätterna svart orättvisa råder,
och slaveriets stämpel märker Rysslands änne;
av gudlöst smicker och av lögn som fräter,
av livlös lättja som förnedrar,
av allt slags låghet är det fyllt, vårt hemland.

Kränkt i sina innersta känslor strävade det ryska samhället i medvetandet om sin styrka med omotståndlig kraft att slippa ur det outhärdliga läge, vari Nikolai I:s skoningslösa och blinda despotism försatt det. »Frihet, frihet», hördes från alla håll. De som levat på den tiden ihågkomma den angenäma känsla av lättnad, som bemäktigade sig det ryska samhället, då efter 30-årigt förtryck plötsligt milda och nådiga ord hördes från tronens höjd. »Förlåta, befria, tillåta!», yttrade en av Rysslands framstående litteratörer på en av den tidens talrika offentliga middagar, »huru mycket innefatta icke dessa få ord!» Fulla av hopp riktades alla blickar mot den nye monarken. Ingen drömde då om konstitution, men alla väntade reformer. I »Röster från Ryssland», tryckta i London, fingo dessa strävanden ett uttryck.

Ett folks livskraft visar sig isynnerhet under olyckans dagar. Då efter ett nederlag ett folk reser sig med förnyad kraft, tager ihop med botandet av sina inre sår och åter uppnår en högre ståndpunkt, då ligger däri en borgen för en stor framtid. Så reste sig Preussen efter katastrofen vid Jena; så förnyades även Ryssland efter Krimkriget. Detta utgör en av de mest lysande sidorna i dess historia. Men i motsats till Preussens var Rysslands förnyelse icke en stor statsmans verk, vilken med djärv hand tog i regeringens roder och styrde folket in på en ny väg. I Ryssland hade alla de åstadkomna ombildningarna redan tidigare mognat i allmänna medvetandet; programmet för dem hade redan blivit angivet uti den man och man emellan cirkulerande handskriftslitteraturen; i de viktigaste frågorna hade enskilda personer utarbetat fullständiga förslag. Icke på den styrande byråkratins höjder utan bland män lägre ned på rangskalan, vilka stodo i livlig förbindelse med litterära och socialt intresserade kretsar, uppstodo ledarne för denna rörelse; till bistånd kallades samhällets mest framstående män, vilkas inflytande blev av avgörande betydelse. I landsorten påträffades ivriga medhjälpare för den stora sakens förverkligande; om de ock utgjorde en minoritet, så var det dock en betydande och upplyst minoritet. Det visade sig, att det ryska samhället stod oändligt mycket högre än den Nikolaiska regeringen. Oaktat det grymma tryck, som vilat över detsamma, hade det bevarat inom sig både en levande tankeförmåga och av självuppoffring mäktiga krafter. Man hade hållit det lindat såsom ett spenbarn, medan detsamma mognat stod berett att vakna till nytt liv. Till Rysslands lycka framträdde en monark, vilken, icke under trycket av en övermäktig nöd såsom Fredrik Wilhelm III, utan efter en hederlig fred, på eget initiativ tog ihop med den stora uppgiften, samlade omkring sig landets bästa män och förverkligade allt det, som det allmänna medvetandet utpekat såsom nödvändigt. Den ena efter den andra genomfördes de stora reformer, som gåvo ett nytt skick åt det ryska samhället. Framför allt var det nödvändigt att avskaffa livegenskapen. Detta var en fråga, som länge sedan mognat och fordrade en lösning. Livegenskapen hade införts på en tid, då alla stånd voro förpliktade till statens tjänst. För att godsägarne skulle kunna rå med denna skyldighet, var det nödvändigt att giva dem makt över bönderna. Sålunda uppbyggdes och tillväxte den ryska staten. Men tiderna förändrades; staten hade vuxit till fasthet och behövde icke mera tvungna tjänster. Godsägarne befriades från den nämnda skyldigheten, men bönderna kvarblevo allt ännu i livegenskapen. Häri låg en skriande orättvisa, som det var nödvändigt att göra slut på. Detta insåg ej blott den liberale Alexander I utan även den hårde Nikolai. Den mäktige despoten, inför vilken allting darrade, vågade dock icke röra vid denna grundval för Rysslands hela statsliv. De minsta inskränkningar av godsägarnes makt tycktes farliga för det allmänna lugnet. Endast i de västra landsdelarne, där man icke fann sig ha anledning att krusa för de polska godsägarne, infördes de s. k. inventarierna. Hans milda efterträdare, som satte mindre värde på makten, ansåg det för en helig plikt att fullborda den rättvisa saken, och hans beslut kröntes med fullständig framgång. Under det att i Förenta Staterna slaveriets avskaffande åtföljdes av ett fruktansvärt inbördes krig och betalades med strömmar av blod, förverkligades det i Ryssland genom en moget övertänkt och förnuftigt tillämpad lagstiftningsakt, vilken försonade inbördes de skilda ståndens intressen och lade en fast grund för en ny tingens ordning, byggd på medborgerlig frihet. Det i yttersta grad svåra verket, upplösandet av ett sekelgammalt band, som omslingat livets alla sidor såväl för de härskande som för de behärskade, och som tryckt sitt märke på alla samhällsförhållanden, genomfördes fredligt och regelrätt genom en samverkan av regeringen och samhällets bästa krafter. Förordningen av den 3 mars (19 februari) är det största minnesmärket på lagstiftningens fält inom Rysslands historia. Den gör heder åt det folk, inom vilket den kommit till. Och den var icke en simpel efterapning av utländska mönster, en tillämpning av sådant, som andra utarbetat. Det var ett omedelbart resultat av Rysslands liv, varför också dess tillämpning icke mötte hinder. Ett land, som förverkligat inom sig en sådan reform, förtjänar aktning såväl av samtid som eftervärld. Och den kejsares namn, vilken genomförde densamma, förblir välsignat genom seklerna.

Men detta var blott en början. Därpå följde en hel rad reformer, genom vilka skapades en ny samhällsordning, grundad på medborgerlig frihet. Det livegna Ryssland hade ingen domstol, ett tydligt bevis på folkets fullständiga rättslöshet. I stället för rättsskipning härskade lagvrängningen; mottagligheten för mutor var ett allmänt och gammalt kräftsår i det ryska samhällslivet. Och plötsligt, liksom framkallad genom beröringen av en trollstav, skapades en domstol, omgärdad av alla de garantier, som utarbetats av lagstiftningen i Europas civiliserade stater, domarnes oavsättlighet, offentlighet, jury. Och dessa former för ett civiliserat liv fylldes omedelbart med ett levande innehåll, ett tecken därpå, att samhället redan mognat för dem, och att detsamma onödigtvis så länge varit berövat dessa välgärningar. Mogna män och ungdom från de högsta läroanstalterna strömmade till den nya banan, livade endast av önskan att tjäna rättvisan och fäderneslandet. Våra första domstolar erbjödo en i högsta grad glädjande företeelse. Ryssens hjärta kunde vara stolt över dem. Å andra sidan öppnades inom förvaltningens område ett vidsträckt fält för samhällsnyttig verksamhet. De nya kommunalinrättningarna erhöllo en oberoende ställning och fylldes med landsortens bästa krafter, blomman av dess samhälle. Dörrarna öppnades även för litterär verksamhet. Den preventiva censuren avskaffades; böcker började utgivas utan hinder; i tidskrifterna diskuterades alla samhällsspörsmål med en frihet, varom man fordom icke ens kunnat drömma. Slutligen kom härens omorganisation, en av Alexander II:s största reformer. Den förut tjugufemåriga tjänstetiden, som ryckte soldaten från hem och arbete, utbyttes mot sex års tjänst. De så vanliga sorgesånger, varmed hustrur och mödrar följde rekryterna, upphörde. Inom hären infördes en ny anda; från att hava varit maskiner förvandlades soldaterna till människor. De grymma straffen avskaffades; man började fordra bildning såväl av soldater som officerare. Och allt detta skedde trots inpiskade exerciskarlars varningar utan förslappning av manstukten. Det turkiska kriget bevisade, att den reformerade ryska hären bibehållit alla sina tidigare goda egenskaper.

Sålunda hade hela Ryssland ombildats och stod färdigt att börja ett nytt liv. Av det framfarna tycktes icke återstå ett enda spår. Till och med i materiellt hänseende fick landet ett nytt utseende. Det betäcktes med ett nät av järnvägar; industrien fick ett oanat uppsving. Detta var den största omvälvning, som Rysslands historia har att framvisa. Det därintills livegna samhället hade liksom genom ett under blivit fritt och med ens kommit i besittning av ett civiliserat livs alla villkor. De som genomlevat denna tid, kunna ej erinra sig densamma utan att det blir dem varmt om hjärtat.

Denna ljusa bild hade emellertid även sina mörka sidor. Ett 30-årigt förtryck, som förkväft varje tanke, förgår icke omärkbart. Det lämnade efter sig spår, som icke dröjde att framträda. Ett samhälle, som varit bundet till händer och fötter och ej vågat röra sig, kunde helt naturligt förvärva sig varken livserfarenhet eller en riktig syn på tingen. Om också det upplysta mindretalet kommit till en klar uppfattning av ställningen och till och med utarbetat ett helt reformprogram, så fladdrade inom massan av det ryska folket endast dunkla begrepp utan någon bestämd stödjepunkt. Begränsningen av den andliga verksamheten hade fört med sig en ytterlig brist på teoretisk bildning, medan den praktiska livserfarenheten icke var i stånd att ersätta denna brist, emedan gamla begrepp och vanor icke kunde duga för de nya förhållandena. Dessa fordrade nya åsikter och nya förfaringssätt, vilka det gällde att utarbeta på grund av det praktiska livets företeelser. Alexander II:s reformer förorsakade så snabba och fullständiga förändringar, att samhället hade svårt att finna sig till rätta i denna strömvirvel. För många kan det tyckas, att de skedde alltför snabbt, att det hade varit nödvändigt att småningom vänja samhället vid tingens nya ordning. Men i själva verket hade de blivit alltför länge uppskjutna. Då en regering i stället för att föra folket fram på de stegvis skeende förbättringarnas väg hämmar all rörelse och undertrycker all frihet, gör den en tvär omvälvning till en nödvändighet. Man blir tvungen att taga igen den förlorade tiden. Allmänna meningen har redan hunnit mogna så mycket, att man icke låter sig nöja med halvmesyrer. Alexander II:s reformer voro det minsta, man kunde giva det ryska samhället, och det visade, såsom redan påpekats, genom det snabba sätt, varpå det gjorde sig förtroget med dem, att det var moget för dessa reformer. Det skulle också ha kommit till rätta med dem, oaktat förändringarnas hastighet, om ej företeelser av annat slag tillstött.

En naturlig följd av att tanken förtryckes är, att den slår in på radikala riktningar. Den ena ytterligheten framkallar alltid den andra. Ju mera tanken förtryckes, dess livligare blir hatet mot varje tryck, och ju mindre utrymme för verksamheten det praktiska livet erbjuder, dess mera bli människorna böjda för teoretiska konstruktioner. Under Nikolai I:s regering, särskilt under hans sista år, återstod för ryssen icke annat att göra än att fantisera, och då bildningen var knapphändig, samt kunskaperna icke satte dam för inbillningen, så hängav sig denna åt hejdlöst kringfladdrande. Redan på den tiden voro socialistiska idéer allmänt gängse bland den studerande ungdomen. Med införande av ökad frihet antog propagandan större omfång. Arbeten av socialistiskt och materialistiskt innehåll cirkulerade man och man emellan både i handskrift och som broschyrer. Medelpunkt för denna propaganda blev den petersburgska journalistiken, som uppställde såsom sitt mål undergrävandet av varje auktoritet och öppet utbredde socialistiska och materialistiska idéer, framställande dem såsom framtidsidealet, mot vilket man borde sträva med alla medel. För dess ledande författare voro laglig ordning, rätt, politisk frihet endast tomma ord eller medel för ernående av andra mål. En bonde, livegen under bysamhället och en fabriksarbetare, bunden till händer och fötter i någon kooperativ statsorganisation, var deras enda ideal, och mot detsamma riktade de den ännu outlärda ungdomen, som girigt lyssnade till deras ord.

Det hade varit svårt att uttänka en riktning, som kunnat vara skadligare för de uppgifter, som nu förelågo Ryssland. Samtidigt som det för det ryska samhället var nödvändigt att göra sig förtroget med nya politiska grundsatser, vilka fordrade en förnuftig uppfattning av verkligheten och ett varsamt förhållande till frihet och rätt, försökte man inbilla detsamma att detta allt var värdelöst kram, att hela den existerande ordningen var invigd åt undergången. Plötsligt uppdykande journalister av olika skrot och korn bemödade sig att blanda bort alla begrepp, och att undergräva hos allmänheten förtroendet till allt, som höjde sig över massan; de underblåste en jäsning utan mening, då lugn var det som behövdes, uppväckte oroligheter och framkallade därigenom reaktionära åtgärder. Mången räknar ännu Tschernyschefskij, Dobroljuboff & C:o till reformperiodens arbetande krafter. De kunna emellertid anses vara det måhända endast i den mening som flugor arbeta, vilka smutsa ned en tavla av en stor målare. Men flugornas spår kunna lätt avtvättas, medan den socialistiska propagandan, som ledde sitt ursprung från den petersburgska journalistiken, förgiftat och fortfarande förgiftar en stor del av den ryska ungdomen. Den frammanade företeelser, som ryckt Ryssland ur den regelrätta utvecklingens väg och därmed öppnade dörrarne på vid gavel för reaktionen.^[1]

Det kunde tyckas att regeringen bort inom samhällets sunda element finna stöd mot dessa strömningar. Men här framträdde en svårighet av annan art, även den en följd av det föregående regeringssystemet. Den bestod i den djupa misstro till regeringen, som under trycket av Nikolai I:s despotism inrotat sig i det ryska samhället. Icke blott de radikala utan hela den tänkande delen av samhället hade vant sig att betrakta regeringen såsom sin fiende. Då denna, givande efter för tidens fordringar, tog ihop med reformerna, fann den därför icke något enigt understöd. Varken reformernas försvarare eller motståndare trodde därför på regeringens fasthet och konsekvens. Härtill bidrog i betydlig mån det vacklande, som iakttogs i reformsträvandena och de intriger, som bedrevos omkring tronen av de motsatta partierna. Efter det att reformerna blivit lag, anförtroddes deras verkställighet åt personer, som icke ingåvo allmänheten ringaste förtroende. De som inlagt största förtjänst om böndernas frigörelse blevo avlägsnade och i spetsen för styrelsen ställdes rena byråkrater. Delvis låg häri en politisk tanke: kejsaren ville lugna adeln, vilken berövades viktiga rättigheter. Om lagen utarbetats på stridens väg, så borde dess verkställighet ske på försoningens. Men för att kunna verka försonande, måste man ingiva förtroende, och just detta saknades. En av självhärskaremaktens brister ligger däri, att den är böjd för att i människorna se endast verktyg: vad som befalles, det bör göras. Men därom att för en förnuftig och fruktbringande verkställighet erfordras tanke och vilja, att ett väsentligt element i all styrelse utgöres av människors moraliska auktoritet, finnes icke en aning. Vid sådant förhållande är det begripligt, att en regering, som genomfört de största reformer, icke fann nödigt understöd inom samhället. Reformernas fiender ställde sig i öppen opposition mot regeringen och strävade att inskränka högsta makten i syfte att själv omhändertaga verkställigheten. Reformernas försvarare åter, avlägsnade från ärendenas handläggning och misstroende regeringens fasthet, lämnade den att reda sig bäst den kunde. Därav den egendomliga företeelsen, att envar som djärvdes yttra ett ord till förmån för den makt, som i Ryssland införde frihetens och rättens principer, utsattes för klander och förföljelse just från de liberales sida. Man utpekade honom såsom en besoldad skribent, hängiven regeringen och fikande efter karriär. Och regeringen å sin sida försummade icke blott att understöda sina försvarare utan var till och med färdig att vid första lämpliga tillfälle utlämna dem åt motståndarne.

Under sådana förhållanden mötte den socialistiska propagandan självfallet intet motstånd. Regeringens och samhällets uppmärksamhet var helt och hållet i beslag taget av den stora saken, ocn propagandan begagnade sig därav för åstadkommandet av en hemlig organisation. Samtidigt som från tronens höjd frihet skänktes åt 20 millioner ryssar, som den största omvälvning skedde i Rysslands historia, utgåvos i tryck underjordiska proklamationer, som inbjödo till utrotande ej blott av hela den kejserliga familjen utan även av hela adeln och den högre byråkratin. Universiteten voro oroliga och regeringen visste icke, vad den skulle göra med dem. Den kom på tanken att gripa till stränga åtgärder, men detta ökade endast jäsningen. I Petersburg förekommo mordbrandsanläggningar, vilka tillskrevos samma hemliga organisation; en fruktansvärd eldsvåda härjade Apraxintorget. I landsorten fullföljdes lungt frigörelseverket, men i huvudstäderna härskade en obeskrivlig och meningslös jäsning.

Till de inre svårigheterna sällade sig yttre. Den polska resningen utbröt. Polackarne förstodo icke att göra bruk av Alexander II:s goda avsikter. Man gjorde dem betydande eftergifter. Till ståthållare i Polen utnämndes kejsarens liberale broder, som livades av de bästa avsikter mot Polen. Hans högra hand var en polsk statsman, klok och energisk, förmögen att föra sitt fädernesland framåt på den regelrätta och stegvisa utvecklingens väg, strävande att giva åt detsamma en den allra vidsträcktaste autonomi. Men polackarne ville hava allt eller intet. De ville med våld rycka till sig det, som bjöds dem genom statslivets långsamma utvecklingsprocess. Häri framträdde den brist på politiskt omdöme, som av ålder utmärkt detta begåvade och olyckliga folk. Bland aristokratin uppstod som vanligt tvedräkt. Zamoiski motarbetade Wielopolski. Under hans inflytande utgavs ett manifest, vari förklarades, att Polen kunde tillfredsställas endast genom återställandet av 1772 års gränser, d. v. s. framställdes ett fullkomligt kraftlöst anspråk på hela det med ryssar befolkade Västryssland. Härmed omöjliggjordes varje närmande till Ryssland, och förklarades samtidigt krig också mot Preussen och Österrike. Och för stödandet av dessa omåttliga fordringar organiserades en revolutionär rörelse. Den bröt ut i en allmän resning, som då den icke kunde verka öppet, grep till hemlig terrorism. Gendarmer uppträdde som bödlar och bragte skräck över de redligaste medborgare och tvungo dem att sluta sig till rörelsen. Men just detta förde till resultat, fullkomligt motsatta dem, som revolutionens ledare avsågo; de förstörde själva sin sak genom att uppväcka emot sig allmänt ogillande. Inom det ryska samhället uppväcktes den därstädes boende patriotiska känslan. Såsom dess främste taleman framträdde Katkoff, vilken därigenom förvärvade sig en ofantlig popularitet. Den polska rörelsen skapade hans makt och gav honom en ny riktning. Detta var början till en reaktion inom samhället. Å sin sida vidtog regeringen energiska mått och steg. Till Lithauen sändes Muravjeff, som ställde en regeringsterrorism mot revolutionens och därigenom undertryckte upproret. Lithauen blev räddat åt Ryssland. Utan synnerlig möda undertrycktes också resningen i Polen, efter det att Ryssland med fasthet tillbakavisat de utländska makternas inblandning. För Polens slutliga pacificering skickade man dit ledarne av den ryska bondefrigörelsen, vilka genom en rad åtgärder till förmån för lantbefolkningen försökte draga den över på Rysslands sida.

Allt detta härflöt naturligt ur sakläget och rättfärdigades genom omständigheterna. Tyvärr stannade den ryska regeringen icke härvid. Den ansåg nödigt att definitivt göra slut på Polens självständighet. Detta var ett stort politiskt misstag. Det går ej för sig att genom konstlade, rent mekaniska medel binda till kroppen en lem, som ej är därmed organiskt förbunden. Polen har alltid varit och är en sjuk punkt för Ryssland, men en utvärtes sjukdom är mindre farlig, än en som drivits in i kroppen. Förstöringen av Polens självständighet och alla strävanden till landets förryskande bidraga icke till att närma det till Ryssland utan uppväcka tvärtom hos befolkningen ett allt större hat mot det främmande herraväldet. Genom sin vansinniga resning hava polackarne för lång framtid omöjliggjort frågans lösning; men icke heller de åtgärder, som ryska regeringen vidtagit, närma oss i ringaste mån till detta mål. Vid utgången av 19:de seklet kvarstår detta såsom en hotfull framtidsfråga.

Med det polska upproret redde sig den ryska regeringen. Icke lika lätt var det att reda sig med den inre jäsningen. Hänförd av den socialistiska propagandan gick en del av den ryska ungdomen ut bland folket. Falska rykten av alla slag utbreddes; falska manifest fabricerades. Underjordiska blad trycktes i hemliga tryckerier och kringsändes överallt. Ögonskenligen avsåg allt detta att uppresa den råa massan mot regeringen och de högre klasserna. De åtgärder, som de uppskrämda myndigheterna vidtogo, endast förvärrade det onda. Ransakningen över de sammansvurne anförtroddes åt en person, som ej visste av några moraliska hänsyn. Skyldiga och oskyldiga kastades på minsta misstanke i fängelse samt höllos där hela år under de mest fasaväckande förhållanden. Administrativ förvisning användes i största utsträckning och ofta utan ringaste anledning. Då man senare började granska dessa mål, visade det sig, att i många fall polisen alls icke visste, varför personer förvisats till avlägsna landsdelar eller Sibirien. Allt detta kunde naturligtvis endast ha till följd en stor upphetsning. Över hela Ryssland kringförde emissarier revolutionära idéer; en mängd familjer, kränkta i sin heligaste känslor, blevo fientligt stämda mot regeringen. Genom dylikt blevo nihilisterna icke blott icke försvagade utan fingo tvärtom ökade krafter. De bildade en fast organisation med medelpunkt i Genève och förgreningar överallt. Denna tätt sammanslutna hord tog till uppgift att terrorisera ryska regeringen och fullföljde sitt mål med förvånande följdriktighet och skicklighet. En hel rad med mord inleddes; mitt på ljusa dagen på huvudstadens gator mördades chefen för gendarmerna. Kejsaren själv förföljdes såsom ett vilt djur. Mer än en gång sköt man på honom; minor anlades under de järnvägar, längs vilka han skulle färdas; en explosion ägde rum i vinterpalatset. Och härvid sluppo de skyldige i flertalet fall undan den oskickliga och förbryllade polisen. Det såg ut som hade all den energi, varav ryssen är förmögen, koncentrerat sig i denna hord för ett rent vansinnigt syfte. Liksom en galning stundom kan visa prov på en rent av förvånande slughet, vid fullföljandet av sina vansinniga avsikter, tycktes de ryska nihilisterna riktat hela sitt förstånd, hela sin vilja på att bringa Ryssland ur riktigt spår, införa där fullkomligt kaos och därigenom sist och slutligen framkalla en den hårdaste reaktion. Regeringen, som tappat huvudet, tänkte en tid vädja till samhället för erhållande av bistånd. Den till makten kallade Loris-Melikoff ville lugna sinnena genom liberala eftergifter. Pressen andades lättare; en mängd förvisade släpptes fria. Till och med utarbetades ett förslag angående sammankallandet av deputerade till rådplägning i lagstiftningsfrågor. Men de vanvettiga nihilisterna läto icke detta komma till fullbordan. Mordet på kejsaren gjorde slut på alla liberala planer.

Med en känsla av outsäglig sorg och skam erinrar sig ryssen denna hemska tilldragelse. En monark, som skänkt friheten åt många millioner av sina undersåtar, som till först infört i Ryssland rättens och laglighetens grundsatser, förut där okända, som på kort tid genomfört de största reformer, som världshistorien har att omtala, föll djävulskt söndersliten av mördare, utgångna ur det folk, som han överhopat med välgärningar. Häri framträder ej blott den andliga slöhet, utan ock hela den moraliska oformlighet, som utmärkte den ryska nihilismen. Denna oformlighet klandrade redan Herzen hos emigranterna i Genève uti uttryck, som ej kunna återgivas i tryck; den framträdde till fullo under den Netschajeffska processen. Mordet på kejsaren ådagalade densamma i hela dess vidd. Endast den, som saknar varje moralisk känsla, kan framställa nihilisterna såsom människor med ett ideal; de voro ingenting annat än det ryska samhällets avskum. Likväl kan Ryssland icke fritaga sig från det moraliska ansvaret för denna gärning, begången av dess egna söner. Vi äro alla i viss mån solidariska med de företeelser, som framträda bland oss. Illdådet av den 13 mars blottade hela den avgrund av ondska, som hopats inom det ryska samhället. Om den lätthet, varmed Alexander II:s reformer genomfördes, visade tillvaron inom detsamma av sunda element, förmögna av framåtskridande, så har den nihilistiska rörelsen blottat skämda safter, vilka, närda och frampressade genom det tidigare förtrycket, givit upphov åt inre bölder, som angripit hela organismen. Ryssland måste bära straffet härför; det drabbade i form av en reaktion. Vanvettet bar sina frukter: i stället för att bidraga till frihetens utvidgande, gav det åt rörelsen en retrograd riktning.

Reaktionen utgör alltid och överallt den oundvikliga följden av att radikala element framträda på scenen; detta är en allmän historisk lag. Frågan är, hurudan reaktionen är och huru den verkar? Återställer den endast det nödvändiga, stödande sig på samhällets sunda och moderata krafter, eller förfaller den i sin tur i en annan ytterlighet, framkallande därigenom nya rubbningar?

I Ryssland hade reaktionen börjat redan under Alexander II. Den var ett nödvändigt resultat av den nihilistiska rörelsen. Den framträdde såväl inom regeringen, som inom samhället. Inom regeringskretsarna stod i spetsen för densamma den dåvarande chefen för gendarmerna, som i fråga om statsförvaltning icke förstod sig på någonting annat än polisåtgärder och som sökte åt sig medhjälpare bland andligen och moraliskt undermåliga gardesofficerare och byråkrater. I en stor del av Ryssland infördes det s. k. förstärkta bevakningstillståndet (lilla belägringstillståndet); i laglighetens ställe sattes godtycket. Likväl lämnades reformernas grundvalar orubbade. Kejsaren, tvungen in på en väg, som ej var efter hans sinne, vakade troget över sitt verk. Själva gendarmchefen blev snart avlägsnad; mot slutet av regeringen fick åter den liberala riktningen övertaget.

En annan karakter antog reaktionen inom samhället. Dess ledare här blev en publicist, begåvad med betydande snille, bildning och talanger, men främmande för alla moraliska hänsyn, och strävande endast mot egna personliga mål — makt och inflytande. Efter att ha förskaffat sig en framskjuten ställning genom den roll, som föll på hans lott i den polska frågan, märkte han, att man genom att spela på den patriotiska strängen med framgång kunde inverka såväl på regeringen som samhället. Men i hans händer släpades den av honom höjda patriotiska fanan i smutsen. Den upphörde att vara symbolen för heliga känslor och ädla strävanden; den blev likabetydande med kryperi och förtryck. Det blev en ondskefull hetsjakt mot alla underlydande folkslag, vilka beskylldes för separatism. Varje yttring av oberoende lystes i bann; allt måste underordna sig en allsmäktig och allt nivellerande statsmakt. En sådan riktning kunde rycka med sig hopen av filistrar, som i Katkoff tillika sågo sin gud; men inom samhällets upplysta del, bland personer, som stodo i spetsen för de kommunala inrättningarna, kunde den icke finna anklang. Seende att han bland dessa förlorade terräng, började Katkoff angripa alla oberoende krafter i samhället. De kommunala representationerna, universiteten, domstolarna blevo föremål för hans ständiga och ursinniga anfall. Nedtill slavisk undergivenhet under makten, upptill en byråkrati, som lydde publicistens röst, sådant var det ideal, som predikades av denna engång liberale skriftställare, vilken ännu helt nyligen varit en obetingad anhängare av det engelska samhällsskicket. Så länge Alexander II levde, tillbakahöllos dock dessa strävanden av önskan att behaga tsaren-befriaren, som satte värde på sina skapelser. Men sedan denne fallit för mördarehand, störtade den forne smickraren, vilken ansett sin uppgift vara att lofprisa den vise monarken, löst över honom med hela sin giftiga vältalighet, överhöljande med okvädesord alla hans stora verk. Återupprättandet av en makt, inför vilken allting måste böja sig, sådan var den lösen, som genljöd från publicistens skrivbord, och regeringen följde denna kallelse. Katkoff var under den första tiden en av den nye monarkens förnämsta rådgivare.

Upprättandet av en makt, som vore i stånd att undertrycka de i så fruktansvärd utsträckning framträdande revolutionära strömningarna, var utan tvivel ett tidens krav efter händelsen den 13 mars. Att helt enkelt fortsätta den liberala politiken, såsom Loris-Melikoff ville göra det, var otänkbart. Detta var å hans sida ett stort misstag. Men det är icke nog att sträva till regeringsmaktens stärkande; man måste veta, vari dess sanna styrka består. Den består icke blott i de rent mekaniska hjälpmedlen; sådana fanns det mer än nog av. Den skapas icke heller genom vidsträcktheten av de åt verkställarne givna befogenheterna; även i detta avseende hade allt blivit gjort, och det var omöjligt att gå längre: mer än hälften av Ryssland befann sig i förstärkt bevakningstillstånd och åt administrationen hade givits de vidsträcktaste fullmakter. Saken är den, att regeringsmaktens styrka icke mätes blott av de materiella hjälpmedlen; det är nödvändigt att härtill sällar sig ett andligt element — den moraliska auktoriteten, som förskaffar åt regeringen folkets förtroende och högaktning. Men för att komma i besittning av den moraliska auktoriteten, måste man stöda sig på samhällets sunda och fasta element. Det är nödvändigt isynnerhet där, varest man nödgas läka en djupt inrotad sjukdom. Där äro de yttre medlen allena icke nog; det erfordras en reaktion av själva organismen och för ändamålet måste den väckas till verksamhet. Emellertid handlade den reaktion, som inträdde efter tsaren-befriarens tragiska död, rakt tvärtom. Den vände sig ej blott emot de skämda safterna utan ock emot samhällets sundaste element. Varje oberoende kraft, varje samhällets själverksamhet ansågs farlig. Regeringsmaktens befästande anförtroddes uteslutande åt den gamla, till intet dugliga byråkratin, som förlorat all auktoritet. För fullgörandet av denna uppgift framdrogs ur mörkret den sämste av ryske statsmän, greve D. Tolstoj, elak och listig, allt oberoendes och alla självstyrelseinrättningars förklarade fiende. Folkupplysningsminister under den reaktionära perioden av Alexander II:s regering, uppväckte han emot sig allmänt hat genom det själlösa sätt, varpå han styrde sitt verk. Under Katkoffs inflytande genomförde han den klassiska reformen i gymnasierna, vilken av våra föga insiktsfulla statsmän ansågs för ett säkert medel att inympa på ungdomen konservativa idéer, men vilken genomfördes på ett rent byråkratiskt sätt, varigenom den blev invigd åt fullkomlig ofruktbarhet. Missnöjet mot ministern var allmänt, och det första Loris-Melikoff gjorde, då han kallades till makten, var att avlägsna greve Tolstoj. — Nu blev denne till allas förvåning åter upphöjd och ställd i spetsen för inrikesministeriet. Till biträde åt honom utsågs till folkupplysningsminister hans förre adjoint, den obetydlige Deljanoff, som darrade inför varje kraft och som var ett lydigt redskap åt Katkoff & C:o. Efter att ha befästat sig på sina platser grepo bundsförvanterna till verket.

Det första slaget drabbade universiteten. Det var ett fullbordande av den ryska högre undervisningens bedrövliga saga. Det har givits en tid, då Rysslands universitet stodo högt, både med avseende å sin personal och sitt inflytande på samhället. På 40-talet under greve Uvaroffs upplysta ledning och greve Stroganoffs övervakande, var isynnerhet universitetet i Moskva den medelpunkt, varifrån ljuset spriddes över hela Ryssland. Vad man icke fick säga i pressen, det sades från katedern. Vid frånvaron av allt medborgerligt liv upptogo de intellektuella intressena då allas uppmärksamhet och funno här riklig näring. Från universitetet utträdde unga män, törstande efter vetande och med ideella strävanden. Året 1848 gjorde med ens slut på allt detta. Uppskrämd av de revolutionära strömningarna i västern slog regeringen ned på de ryska universiteten, i vilka den såg plantskolor för den förhatliga liberalismen. Studenternas antal inskränktes; undervisningen i filosofi anförtroddes åt prester; en militärisk disciplin infördes, studenterna fingo lära sig att marschera. Till kurator för moskovska undervisningsdistriktet utsågs en fullkomligt obildad general; katedrarna besattes med oförmågor. Så fortsattes det ända till Alexander II:s tronbestigning. Efter ett vansinnigt förtryck, inträdde nu en fullkomlig frihet. Man hade andra omsorger och ägnade universiteten endast ringa uppmärksamhet. Det okunniga chefskapet visste icke huru det skulle vända sig, Studenterna körde själva ut de odugliga professorerna. Slutligen beslöt regeringen vidtaga stränga åtgärder. Till folkupplysningsminister utsågs den brutale och inskränkte greve Putjatin. Men detta ökade endast jäsningen. Inom alla universitet försiggingo oordningar. Universitetet i Petersburg blev förstört, några av dess bästa professorer lämnade detsamma. Men universitetet i Moskva räddades, tack vare lärarekorporationens endräkt, vilken motsatte sig oordningarna och inverkade på studenterna, men ingick samtidigt till regeringen med en framställning om nödvändigheten att upphäva de restriktiva åtgärderna och att revidera de delvis föråldrade universitetsstatuterna. Lyssnande till denna framställning sammankallade regeringen en kommission av professorer från samtliga ryska universitet, vilken utarbetade statuterna av 1863. De kringsändes till alla universiteten och påbjödos därefter till efterrättelse efter mogen och allvarlig prövning. I huvudsak innehöllo de ingenting nytt. Universitetens korporativa organisation med valda rektorer och dekaner erkändes redan i statuterna av 1804 och 1835. En sådan är nödvändig för ett universitet i dess egenskap av högsta bildningsinrättning och utgör ett villkor för inflytandet över den där samlade ungdomen. Genom statuterna av 1863 blevo endast de skilda myndigheternas inbördes förhållanden närmare bestämda; universitetens ställning blev fullkomligt normal. Härigenom blev det lugnt vid dessa under en följd av år.

Men just mot dessa statuter väpnade sig nu Katkoff, som under sin liberala period varit en varm anhängare av dem. Hans närmaste man i Moskowskija Vädomostis redaktion, Leontjeff, hade själv deltagit i granskningen av komissionens förslag. Man trodde allmänt att Moskowskija Vädomosti utgavs av universitetet i Moskva; och tidigare hade så verkligen varit fallet. Dess redaktion hade fått tidningen i arrende enligt universitetskonsistoriets beslut, ehuru arrendet senare blivit förlängt genom regeringens åtgärd. Begagnande sig av sin ställning och av det vunna inflytandet ville redaktionen härska oinskränkt över universitetet, vilket ock till en början lyckades densamma. För redaktionen obehagliga personer, som voro i vägen för dess maktbegär, blevo utträngda med tillhjälp av den då nye ministern Tolstoj. Men under intrycket av förmyndareskapets hela tyngd gjorde konsistoriet till slut uppror. Till rektor valdes en i hög grad aktningsvärd och moderat, men för redaktionen misshaglig person, den kände historikern S. Solovjeff. Därpå blev Leontjeff, efter avslutad 25 års tjänst, icke återvald. Han infann sig då i konsistoriet och yttrade i allas närvaro cyniskt: »I haven slickat mitt blod, men jag skall hämnas på eder». Redaktionen började nu ett det ursinnigaste fälttåg mot universiteten. Fakta vanställdes samvetslöst, varje bagatell blåstes ut till en viktig händelse. Och greve Tolstoj understödde allt detta. För sina bemötanden av tidningens förtal fingo professorerna anmärkningar. Själve den aktade S. Solovjeff nödgades lämna såväl rektoratet som katedern, vilket påskyndade hans död.

Redaktionens mål var det fullständiga upphävandet av universitetens autonomi. Efter att ha förlorat terräng inom desamma ville den härska över dem med tillhjälp av det lydiga ministeriet. I denna anda utarbetades ett förslag till nya statuter. Greve Tolstoj vågade dock icke försöka genomföra detsamma under Alexander II:s livstid, då framgången hade varit mer än tvivelaktig. För denna obeslutsamhet hade greve Tolstoj efter sitt fall av Katkoff blivit överhöjld med okväde. Men nu var ställningen gynnsam, och de tillfälliga fienderna blevo vänner för sina personliga intressens skull, medan den nye folkupplysningsministern Deljanoff var dem det allra bästa redskap. I själva verket erbjöd införandet av en ny ordning för honom icke det ringaste intresse. Honom voro universiteten och folkupplysningen lika likgiltiga; för honom gällde det blott att hålla sig kvar på sin plats och härför var det nödvändigt att behaga Katkoff, vilken han fruktade som elden. Förslaget till de nya universitetsstatuterna överlämnades till rikskonseljen.

Men här mötte det stark opposition. Emot detsamma uppträdde den inflytelserike överprokuratorn vid heliga synoden K. Pobedonostseff, som själv en gång varit lärare vid universitetet i Moskva och förstod det vansinniga i de föreslagna åtgärderna. Reformen vore universitetens fullständiga undergång och detta utan ringaste anledning. Under Nikolai I:s värsta tider, då universiteten skoningslöst förföljdes, tillägnade regeringen sig endast rätten att utse rektorerna; rätten att välja dekanerna fingo fakulteterna behålla. Nu avskaffades all valrätt; universitetens korporativa organisation upphävdes fullkomligt; allt samband mellan professorerna inbördes och med studenterna avbröts. Till och med examensbefogenheten fråntogs universiteten och anförtroddes åt särskilda av regeringen tillsatta kommissioner, vilka hade att examinera alla som avslutat kursen och det enligt obekanta grunder, ty varken program eller läroböcker funnos fastställda. Det var klart, att härav endast kunde uppkomma ett fullkomligt kaos, vilket också den följande tiden bekräftade. Och till förfullständigande av villervallan överskyldes allt detta skenheligt med undervisningsfrihetens fana, under det att av denna frihet faktiskt icke fanns ens ett spår. De nya statuternas absurditet var så uppenbar, att en stor majoritet inom riksrådet uttalade sig emot dem.

Då uppkom ett spel bakom kulisserna, som är mycket karakteristiskt för rysk lagstiftning. Efter åtskilliga underhandlingar kommo motståndarne överens. Överprokuratorn vid heliga synoden räknade ut, att det för honom var vida fördelaktigare att vara i förbund med Tolstoj, Deljanoff och Katkoff än att bryta med dem för en enligt petersburgsk uppfattning så betydelselös frågas skull som de ryska universiteten och den ryska ungdomens öde. Han förrådde universiteten åt deras fiender. Men för detta ändamål var det nödvändigt att lura monarken, och detta gjordes på ett mycket slugt sätt. Såsom jurist visste Pobedonostseff mycket väl, att rikskonseljen var kejsaredömets högsta inrättning, att dess uppgift just var att i lagstiftningsfrågor undandraga monarken inflytandet av små kotterier och enskilda intressen. Monarken behöver ej förena sig med majoriteten, men om han ej har någon egen åsikt, så finner han i denna majoritet ett stöd: genom att stadfästa dess beslut visar han aktning mot statens högsta lagstiftande organ. Härpå hade en skicklig jurist kunnat åberopa sig, om han såg monarkens tvekan. Men vad gjorde Pobedonostseff? Han rådde monarken, efter det att lagen redan behandlats i rikskonseljen, att tillsätta en särskild liten konferens och där underkasta förslaget ny granskning, d. v. s. att visa uppenbar missaktning mot kejsardömets främsta inrättning, att giva den ett slags örfil. Och med konferensen ställdes så till, att de nya statuternas mest inflytelserika motståndare, Bunge och baron Nikolai, just vid tiden för dess sammankallande åtnjöto tjänstledighet. Till konferensen inkallades tre av förslagets försvarare, Tolstoj, Deljanoff och den mot dem alltid lydige Ostroffskij, medan bland motståndarne utsågs endast en, förrädaren själv, överprokuratorn vid heliga synoden. Det är begripligt huru hans opposition kom att se ut och icke underligt, att monarken efter konferensen sade till honom: »Ni ser att alla äro emot er; huru kan jag väl låta bli att förena mig med dem?» Strecket var spelat, monarken fullständigt bedragen, och de nya statuterna stadfästades oförändrade. Katkoff urladdade sig i en högtravande artikel.

Omedelbart därpå bevisade folkupplysningsministeriet självt, att allt varit blott en ovärdig komedi, att inga anledningar funnits till förändringarna. Efter att ha totalt avskaffat universitetens valrätt utnämnde detsamma överallt till rektorer och dekaner samma personer, vilka tidigare blivit valda därtill av fakulteterna och konsistorierna. Och såvitt man vet vägrade endast rektorn vid universitetet i Harjkoff, Tschanovetskij att byta sitt valuppdrag mot regeringens förordnande, vilket naturligtvis mera vittnar om professorernas foglighet än om deras oppositionella anda. Ögonskenligen ansåg regeringen dem för personer värda dess förtroende. Vad var det då, frågas billigt, som framkallade hela denna omstörtning och vartill tjänade den? Då man betänker att hela den ryska ungdomens och upplysningens öde uppoffrades för en samvetslös publicists lägsta personliga syften, för hans törst efter hämnd och makt, så uppröres hela ens moraliska väsen mot en tingens ordning, som möjliggör sådana företeelser.

Det slag, som sålunda drabbat universiteten, kunde ej undgå att för dem hava de sorgligaste följder. Den minsta bland dessa var den oreda, som från första stund härigenom infördes vid dem. Av alla statsförvaltningens grenar är folkupplysningen den, som mer än alla andra fordrar följdriktighet, försiktighet och skicklighet. Här fordras ej blott administrativ utan även pedagogisk förmåga. Man måste bibringa ungdomen förmåga av intellektuell disciplin, förskaffa sig moralisk auktoritet över densamma, ingiva den aktning för sina lärare. På detta område är allt vacklande från den ena sidan till den andra skadligare än på något annat, och radikala omvälvningar mindre tillåtliga. Men nu ställdes med ens hela universitetslivet på huvudet. Allt gammalt förstördes, men någonting nytt skapades ej i stället och kunde icke skapas, emedan det var oförenligt med de existerande förhållandena. Under de första åren efter de nya statuternas införande visste ingen vad som var att göra, vad som skulle fordras. Den ena årgången elever efter den andra lämnade universiteten med fullkomligt kaos i sinnena. Småningom nödgades man återvända till den tidigare ordningen, återinföra de årliga prövningarna enligt professorernas föreläsningar. Av de nya statuterna kvarblev det meningslösa honoraret,^[2] vilket utan undervisningsfrihet och vid de intellektuella krafternas otillräcklighet endast ledde till omåttlig beskattning å ena sidan, svältlön å den andra. Åt studenterna överlämnades att reda sig härmed bäst dem gitte.

Men om man ock i fråga om undervisningen lyckades återinföra någon ordning genom att i väsentliga punkter åsidosätta de nya statuterna, så kunde ingenting giva bot för den moraliska upplösning och förnedring, som de förorsakade. De korporativa banden hade förstörts, den moraliska auktoriteten undergräfts. Professorerna förvandlades till tjänstemän, vilka det ålåg att hålla föreläsningar. Vad skulle väl studenterna tänka om lärare, vilka regeringen visade öppet misstroende genom att beröva dem rättigheter, som tillhört dem allt sedan universitetens uppkomst? Antingen var detta misstroende förtjänt, och då voro lärarne ovärdiga sitt kall, eller hade de drabbats av ett oförtjänt straff, och då undergrävdes varje förtroende för regeringen, vilken framstod såsom godtycklig och förtryckande, såsom fiende mot frihet och upplysning. I själva verket blev såväl det ena som det andra ungdomens uppfattning; den förlorade allt förtroende såväl för närmare som fjärmare myndigheter. Men alldenstund ynglingar behöva stöd, sökte de ett sådant i hemlig sammanslutning inbördes. Efter förstöringen av universitetens korporativa organisation uppstod den hemliga organisationen bland studenterna. Universiteten kunde ej motarbeta detta; de voro berövade alla rättigheter och all auktoritet. Det blev polisens uppgift. Övergivna av universiteten blevo studenterna prisgivna åt densamma. De grepos och förvisades i mängd till och med utan att universitetschefskapet visste av det. Då professorerna ville taga deras parti, fingo de skrapor för att de blandade sig i sådant, som ej angick dem. Men naturligtvis kunde ett sådant tillvägagående endast ytterligare öka ungdomens ovilja. Studenternas organisation blev icke blott icke bruten utan utbredde sig över hela Ryssland. Under den följande regeringen framträdde den i oroligheter, som omfattade alla universiteten.

Sålunda ledde de reaktionära åtgärderna mot den högsta undervisningen endast till dess fullständiga upplösning, till försvinnandet av varje moralisk auktoritet och sist och slutligen till nya oroligheter.

Sedan kom turen till de på val grundade institutionerna — de kommunala självstyrelseinrättningarna och fredsdomarne. Här förelåg heller icke ringaste anledning till radikala förändringar. De kommunala representationerna förhöllo sig lugnt och överskredo ej gränserna för sina befogenheter. De byggde skolor och sjukhus, ingenting annat eftersträvade de. Fredsdomarne hade oaktat bristen på intelligenta krafter i landsorten lyckats förvärva sig befolkningens förtroende, landsortens bästa män ägnade sig åt deras uppgift med fullständig självuppoffring. De brister i bondeadministrationen, som visat sig till följd av de redan under den tidigare reaktionen bildade kretsnämdernas dåliga organisation, hade det varit lätt att avlägsna utan att röra vid inrättningarnas väsen. Men i Rysslands regeringskretsar rådde en strävan att göra om allt, bryta det sönder intill grunden. De stora reformer, som Alexander II genomfört ingåvo tanken, att detsamma kunde göras vart tjugonde år, medan alla nya inrättningar endast då fungera framgångsrikt, om de förändras försiktigt och stegvis. Redan under Loris-Melikoff hade nedsatts en kommission med uppgift att utarbeta en plan för den lokala förvaltningens grundliga ombildning genom utvidgning av de kommunala representationernas befogenheter och införande av en av ståndsindelningen oberoende primär kommun. Under greve Tolstoj gavs åt denna kommissions arbeten naturligtvis en alldeles motsatt riktning: nu började allt gå ut på att inskränka de kommunala representationernas rättigheter, att ställa dem under förmyndareskap och att i betydlig omfattning ersätta den representativa principen med den byråkratiska.

Greve Tolstoj hann icke föra sitt verk till slut, men efter hans död dröjde icke frukterna av hans verksamhet att visa sig. En vacker morgon fick Ryssland till sin förvåning erfara att fredsdomarne, ovisst varför, skulle avskaffas och ersättas med distriktschefer. Detta var en av de oförklarligaste lagstiftningsakter, som historien vet att omtala. Ryssland hade såsom nämnt under hela sin föregående tillvaro saknat domstolar. De skapades först genom Alexander II:s reformer. Men regeringen kunde, i anseende till disponibla medel, endast med möda inrätta de allmänna domstolarne.

Emellertid behövdes därutöver en domstol, som stode folket närmare, som motsvarade de lokala behoven. Lyckligtvis fanns det män, som togo på sig dennas skyldigheter och uppfyllde den samvetsgrant i mån av krafter. Oavsett oundvikliga brister var man i allmänhet nöjd med fredsdomarne, ingen klagade. Och helt plötsligt kastas nu denna inrättning, som förtjänat den mest sympatiska uppmärksamhet och omsorgsfullaste vård, utan all anledning ut genom fönstret och ersättes med fullständigaste godtycke. Alla blevo slagna av överraskning, men fogade sig; ryssarne hava blivit vana därvid. Många tackade till och med inställsamt.

Samtidigt med fredsdomarne avskaffades även de kommunala representationernas representanter inom kretsnämden, vilka där hade att vaka över bondeadministrationen. Distriktscheferna, som utsågos av regeringen bland godsägarna eller vid brist på sådana bland andra personer och som bekläddes med de vidsträcktaste befogenheter, måste ersätta allt. De skulle bliva ett slags små tsarer, utsedda bland avskedade löjtnanter, vilka bönderna helt och hållet underordnades. Till allmän förvåning förklarades i det manifest, varigenom förändringen kungjordes för allt folket, att införandet av dessa miniatyrpaschor var ett tecken på tsarens nåd mot den ryska adeln, ur vars krets de skulle utväljas. Allt sedan Katarinas tid hade den ryska adeln åtnjutit vidsträckta rättigheter i fråga om rättsskipningen och den lokala förvaltningen. Genom Alexander II:s reformer, vilka förändrat hela samhällsskicket, blevo dessa rättigheter densamma fråntagna. I stället hade den fått en dominerande ställning inom de kommunala representationerna, varest den såsom det främsta bland stånden självständigt kunde leda guvernementets ekonomiska angelägenheter och genom valet av fredsdomarne och de tidigare nämnda ledamöterna i kretsnämnden deltaga i den lokala rättsskipningen och förvaltningen. Avskaffandet av de sistnämnda var synbarligen en inskränkning av rättigheter, alltså ett tecken på misstroende. Och likväl yttrades från tronens höjd, att detta var ett nådebevis, på den grund att regeringen ämnade utse distriktscheferna ur adelns krets. Då under Nikolai I landspoliskommissarierna infördes, befalldes även, att de företrädesvis skulle utses bland adeln i trakten efter rådplägning med adelsmarskalkerna; ändock kom ingen på tanken att framställa denna åtgärd såsom ett nådebevis mot adeln. Själva greve Tolstoj såg därpå på ett helt annat sätt: i sina förklaringar till förslaget sade han utan omsvep, att man här vädjade till adeln uteslutande såsom leverantör av tjänstemän, vilket den av ålder varit, men alldeles icke såsom en korporation, ansvarig för sina medlemmar. Klart är att kejsaren alltså i denna sak blivit grundligen bedragen. Han hade ej kunnat medvetet förklara i manifestet något, som stod i uppenbar strid med fakta. Man hade ingivit honom detta, och han hade trott därpå.

I aristokratisk anda ombildades även de kommunala representationerna. Enligt Alexander II:s reglemente samlades till de enskilda jordägarnes valmöten personer av olika stånd, och detta var fullkomligt ändamålsenligt, ty här voro intressena gemensamma. I praktiken hade adeln i flertalet fall vid dessa valmöten en betydlig övervikt; men såsom den icke skilde sig från de andra genom några särskilda privilegier, så framkallade anförda omständighet intet missnöje, utan bidrog att närma stånden inbördes. I kraft av sin faktiska överlägsenhet ställde sig adeln helt naturligt i spetsen för dem. Nu blev denna fullt ändamålsenliga organisation förstörd och det åter utan ringaste anledning. Alla enskilda jordägare, som ej tillhörde adeln, blevo avskilda från densamma och sammankommo till särskilda valmöten samt fingo välja endast ett mycket begränsat antal representanter. Där varest ett närmande i de gemensamma intressenas namn hade erfordrats, där infördes split. Adeln vann alldeles ingenting därpå, men mot densamma uppväcktes de övriga ståndens missnöje, i det dessa kände sig åsidosatta.

Ännu sämre gick det med böndernas representation. Den blev icke blott betydligt inskränkt, utan överlämnades därtill åt guvernörerna rätt att bland av bönderna valda kandidater utse deras representanter efter sitt gottfinnande. Inom representationen förlorade dessa bonderepresentanter allt oberoende, ty jämte dem deltogo i förhandlingarna distriktscheferna, som kunde bötfälla envar av dem eller arrestera dem efter eget godtycke utan att ansvara därför inför någon. Distriktscheferna blevo sålunda herrar över böndernas röster, och därmed alltså över en betydande del av besluten. Man kan säga att detta utgjorde en fullkomlig karrikatyr av kommunal representation, vilken ännu fullbordades därigenom, att dessa i skenbart aristokratisk anda ombildade institutioner blevo ställda under administrationens närmaste förmyndareskap. Om de det oaktat ännu bibehållit en smula betydelse, så hava de därför att tacka den ädla anda, som tidigare hunnit inrota sig i dem, och det inflytande, som den bästa delen av landsortens adel ännu bibehållit där. De som stodo i spetsen för reaktionen förstodo dock, att man med dylika skenprivilegier, vilka dolde en inskränkning av rättigheter, knappast skulle lyckas draga adeln till sig. Man beslöt att vinna den genom penningefördelar. I detta syfte inrättades adelsbanken, som utgav lån mot ytterligt låg ränta, varutöver alla möjliga lättnader beviljades i fråga om räntans erläggande. De ruinerade adelsmännens uppsyn klarnade. Från alla håll haglade tacksägelseadresser för de ovanifrån bevisade välgärningarna. Aptiten stegrades; det ena förslaget, vansinnigare än det andra, dök upp om utvägar att återupprätta den sjunkna och förnedrade adeln. Det såg ut som skulle en ny aristokratisk æra hålla på att bryta in, lovande ändlösa välgärningar. Adelns bästa män sågo med sorg på denna blandning av slafsinne och vinningslystnad, vilken ådagalade ståndets moraliska förfall. Men det stod ej i deras makt att hämma det onda, som, understött av regeringen, bredde ut sig allt mer och mer.

Emellertid visade sig de materiella resultaten snart såsom tomma irrbloss. Om regeringen med ena handen kastade några slantar åt adeln, så uppbyggde den med den andra ett system, som förde dem emot slutlig ruin. Finansministeriet kom på idéen att befästa Rysslands välstånd genom utvecklandet av storindustrin. I detta syfte infördes ett skyddstullsystem av det mest överdrivna slag. Men jordbruket bekymrade man sig icke om. I andra europeiska länder har skyddstullsystemet framkallats främst genom det tryckta läge, vari jordbruket råkat till följd av den på förbättrade kommunikationer beroende ökade konkurrensen med nya länder. Men på Ryssland är detta icke tillämpligt, emedan jordbrukets produkter där äro föremål för export, men icke import. Genom tullarna skyddar man icke det som jordbrukaren säljer, utan det, som han köper. Allt som han behöver, måste han betala dubbelt och trefaldigt. Han nödgas erlägga icke blott tullarna till staten utan också fabrikanternas vinster. Storleken av dessa vinster framgår redan därav, att t. ex. sockerbruken tack vare det konstlade skyddet skapat förmögenheter, som räknas i tiotal millioner. En nedgående näring, som befann sig under de mest ogynnsamma villkor, beskattades omåttligt till förmån för blomstrande näringar. Finansministeriet ville ej veta av att Ryssland, enligt sina naturvillkor, företrädesvis är ett jordbrukande land, och att förty just jordbruket tarvade särskild uppmärksamhet och omsorg. Jordbruket hör icke till området för nämnda ministeriums ressort, medan där finnas särskilda departement för bruks- och fabriksindustrin. Därför förskaffas åt de sistnämnda alla möjliga lättnader, och berättigas de att med tillhjälp av skyddstullarna plundra den ruinerade bybefolkningen. För deras fördels skull tillställdes tullkriget mot Tyskland, vilket svårt skadade det ryska jordbruket. Medan man tvang såväl bönder som godsägare att betala tredubbla pris för allt vad de behövde, sänkte man å andra sidan på ett konstlat sätt priset på deras egna produkter genom att utsträcka järnvägarna in i österns orörda marker och genom differentialtariffer, vilka upphävde avståndens betydelse och hindrade prisens stegring i gynnsamma fall. Med statsmedel, d. v. s. till stor del med de skatter, som erlades av dessa samma, inpå bara kroppen utsugna jordbrukare, byggdes järnvägar över Ural och in i Sibirien, vilka ytterligare bidrogo till deras ruinerande. Å ena sidan nödgades de köpa allting dyrare, å andra sidan sälja billigare. Icke underligt att vid sådant förhållande utarmningen växte i stigande progression. Regeringens spottstyversgåvor voro blott en droppe i havet för Rysslands jordbruk, som kände sig försatt i ett hjälplöst läge. Oaktat profetiorna om en ny tid, fortsattes klagomålen med oförminskad styrka, och förslagen till adelns återupprättelse blevo allt huvudlösare och absurdare.

Men ännu sämre var böndernas ställning. Till de ogynnsamma ekonomiska villkoren sällade sig en fullständig desorganisation av deras samfundsförhållanden. Förordningen av den 3 mars, som fastställde grundvalarna för böndernas frigörelse, hade överlämnat ordnandet av sagda förhållanden åt en framtida utveckling av lagstiftningen och seden. Den därpå inträdda reaktionen, vars hela statskonst bestod i vidtagande av polisåtgärder, lämnade emellertid dessa frågor oberörda. Men då livet ändå eftertryckligt fordrade deras lösning, så inträdde på detta område fullständig villervalla. Bönderna veta ej, vilka deras rättigheter äro och vad som tillhör dem. Sammanstötningar förekomma på varje steg och ställas tillrätta fullkomligt på måfå. Den gemensamma jordbesittningen, som bibehållits i de storryska guvernementerna, hindrar varje socialt och ekonomiskt framåtskridande. Genom att tillerkänna varje medlem av bysamhället rätt att tillösa sig jorden erbjöd förordningen av den 3 mars en utväg att stegvis och regelrätt komma ur detta läge; men just denna utväg tillspärrades av den reaktionära regeringen, som förbjöd dylika jordköp utan bysamhällets samtycke och förklarade den gemensamma jorden icke kunna avhändas bysamhället. I stället för att fritt få förfoga över sin person och egendom såsom förordningen av den 3 mars avsett, blevo bönderna såsom stånd åter fästade vid jorden inom sitt lilla samhälle med fullkomligt obestämda rättigheter. Alla deras begrepp om äganderätten blevo bortblandade. De, som under 30 år hållit på att tillösa sig sitt jordstycke, förlorade vid jordens förnyade fördelning emellan närvarande »själar» sin jord till förmån för andra. För införandet av socialistiska principer lämnades öppet spelrum. Efter det att bönderna förklarats fria, återvände regeringen nu till åskådningssättet på livegenskapens tid. Vari friheten består och vad den för med sig, därom hade man i regeringskretsarna lika litet begrepp som om att äganderättens säkerhet utgör hörnstenen i varje väl ordnat samhällsskick. Under sådana förhållanden kunde naturligtvis ej vara något tal om välståndets tillväxt. Befolkningen tillväxte, jorden utsögs och kapitalökningen, som vid normal ekonomisk utveckling mer än väl hade bort motväga de därav härflytande olägenheterna, motsvarade icke blott icke behoven, utan förefanns knappast alls. Resultatet blev bondeståndets utarmande, vilket slutligen framträdde i skarpaste form genom de med korta mellanrum på varandra följande hungersåren. Medan för 30 år sedan de kommunala undsättningskapitalerna lågo orörda, och man på några orter till och med hemställde om rätt att giva åt dem en mera produktiv användning, hava alla dessa kapitaler för närvarande försvunnit, och regeringen har tvungits uppoffra hundratal millioner på den hungrande befolkningens undsättande. Och till dessa hundratal komma ännu många millioner, som skänkts av enskilda. Likväl visar sig detta otillräckligt för avlägsnande av de mest skriande följderna av hungertyfusen och den epidemiska skörbjuggen, vilka angripit vidsträckta områden och skördat hela lager av den till tiggarstaven bragta befolkningen. Och detta eger rum oaktat kommunikationernas ofantliga utveckling, som, tyckes det, hade bort göra det lätt att anskaffa hjälp från alla håll. Om efter varje missväxt regeringen måste livnära befolkningen, befinner sig denna ögonskenligen i ett utblottat tillstånd. Detta är ett uppenbart faktum, som inga statistiska sofismer kunna omintetgöra.

På tröskeln till 20:de seklet erbjuder Ryssland i materiellt avseende ett underligt skådespel. Dess finanser befinna sig i ett mera lysande tillstånd än någonsin. Kronans kassor äro fyllda med guld, inkomsterna lämna städse ett betydande överskott över utgifterna. Efter många år av tvångskurs å pappersmyntet har det äntligen lyckats att genom kursens fixering införa i landet metallisk valuta. Regeringen har samlat i sina händer ett ofantligt järnvägsnät, alla statens behov betalas utan prut. Men å andra sidan hava skulderna på kort tid mitt under djupaste fred ökats med mer än en milliard rubel; på kommande generationer har lagts en fruktansvärd börda; jordbrukarne äro överansträngda med skatter, och den egentliga befolkningen hungrar. Ögonskenligen ha regeringens penningemedel anskaffats på bekostnad av folkets produktiva krafter. Detta erinrar ofrivilligt om en ryktbar fransk publicists ord: »då vilda folk vilja inhösta frukter från träden, hugga de ned dessa och plocka av frukterna; detta är en symbol av despotismen». En regering, som kan beskatta folket huru mycket som helst utan att fråga någon, riskerar alltid att undergräva dess skatteförmåga och därigenom också grundvalarna för folkvälståndet.

Men vilket det ryska folkets materiella läge än må vara, skall det sist och slutligen dock alltid arbeta sig upp därur, så snart de band, som nu insnärja detsamma, blivit lösta; ty detta folk är intelligent och arbetsamt. Ojämförligt mycket sämre är det moraliska onda, som under inflytande av den kortsynta reaktionen frätt det olyckliga Ryssland, inträngande i alla lager, förgiftande dess bästa krafter och snedvridande de stora reformerna.

Av alla reformperiodens skapelser ha endast de allmänna domstolarna formellt förblivit orörda, men i dem har inblåsts en ny anda, fullkomligt motsatt den oegoistiska och ädla strävan, som livade dem under de första tiderna. För en allsmäktig regering är det icke svårt att i domstolarna utrota varje spår av oberoende, bibehållande endast dess yttre form. Det är nog att utöva det vederbörliga trycket, att utnämna och befordra dem, som göra makten till viljes, att verka genom belöningarnas demoraliserande lockbeten, att mot de oberoende ådagalägga chefskapets obevågenhet, och man kan vara övertygad om, att domstolarna småningom skola förvandlas till regeringens lydiga kreatur. Denna roll övertog justitieministern Manasein, som upphöjts till denna plats av sin skolkamrat, överprokuratorn Pobedonostseff. Hård och maktlysten, främmande för alla moraliska hänsyn och föga nogräknad vid val av medel, men samtidigt sin patrons ödmjuke tjänare, åstadkom han att domstolarna, inrättade att för medborgarna vara en garanti, förvandlades till verktyg för religiös förföljelse. En hel rad processer har visat, att domstolarna tillåtit sig den mest skriande partiskhet, de uppenbaraste lagöverträdelser. Några av dessa domar hava blivit kasserade av senaten, men slutligen följde även den med strömmen, efter att mer och mer ha fyllts med den reaktionära regeringens lydiga redskap. Den nyss i Ryssland införda rättsskipningen hotar att åter försvinna därifrån.

Den religiösa förföljelsen var en naturlig följeslagare åt reaktionen. Dess förnämsta drifkraft var överprokuratorn vid heliga synoden. I början av Alexander III:s regering, då efter den fruktansvärda händelsen den 13 mars, alla darrade för kejsarens liv, försökte man vinna sekteristerna genom några lättnader. Men så snart regeringen blev medveten om sin styrka, började förföljelsen. Dess första offer blevo stundisterna. Denna sekt, som står nära de protestantiska metodisterna, hade vunnit stor utbredning i södern. Icke tillfredsställda av den härskande kyrkans formalism, samlade sig många även ur de lägsta klasserna, gripna av religiös törst, till gemensam bön och läsning ur den heliga skrift. De befunnos farliga för staten och förklarades såsom hörande till de synnerligen skadliga sekterna. Deras möten förbjödos, mot dem vidtogos de allra strängaste polisåtgärder, domstolarna dömde dem utan förbarmande.

Ett ännu sämre öde drabbade duhoborerna. Dessa sekterister hade längesedan blivit förvisade till Transkaukasien, varest de uppnått ett blomstrande välstånd. Under orientaliska kriget ådagalade de den uppriktigaste patriotism och bevisade fäderneslandet betydande tjänster. Inre tvistigheter, underblåsta av regeringen, ledde därhän att sekten sönderföll, varefter den större delen av densamma, under inverkan av fanatiska predikanter, nekade att göra krigstjänst. Att människor anse krigstjänst för en synd är ingen nyhet. Åt deras moraliska känsla, om den också erhållit en falsk riktning, visas vanligtvis aktning: krigstjänsten ersättes med andra skyldigheter. Så hade man förfarit i Ryssland med mennoniterna. Men med duhoborerna förfor man annorlunda. Rörelsens ledare skickades till det inre Sibirien, där de tillsammans med politiska förvisade nödgades leva under de mest fasaväckande villkor. De övriga förflyttades till en fullkomligt ofruktbar trakt, där de icke ens fingo någon jord. De tvungos att söka sig uppehälle såsom daglönare, varvid det ofta icke ens var möjligt att få något arbete, så att de slutligen i grund ruinerades och blevo invigda åt ständig hunger. Fruktansvärda sjukdomar grepo omkring sig bland dem, många blevo blinda av utmattning. Några av den kände författaren greve Leo Tolstojs anhängare begåvo sig till dem för att personligen övertyga sig om ställningen. De återvände med fruktansvärda berättelser om vad de sett. Greve Tolstoj började en enskild insamling till förmån för duhoborerna, berättelserna om deras läge trängde ut genom pressen. Resultatet blev, att de tidskrifter, som vågat tala om saken, fingo varningar, och att de tolstojaner, som gjort sig skyldiga till det människovänliga insamlandet av upplysningar och pengar, blevo utvisade ur Ryssland. Tolstoj själv vågade man dock icke röra, därav hade blivit en världsskandal. Av fruktan för skandal tillätos även duhoborerna utvandra från Ryssland. Greve Tolstoj samlade pengar för ändamålet, och några tusen kraftfulla ryska arbetare överfördes till Kanada, varest man mottog dem med glädje; man gav dem jord och medel. Där anses de icke farliga för staten. Denna utflyttning ägde rum under innevarande regering.

Den religiösa förföljelsen drabbade icke blott affällingar från den grekiska katolicismen; även erkända trosbekännelser, som sedan länge haft medborgarerätt i Ryssland, blevo utsatta därför. Judarna äro hos oss sedan länge underkastade betydande restriktioner. Med undantag av några särskilt nämnda kategorier äro de förbjudna att vistas i de storryska guvernementen. Under Alexander III:s regering, medan Ignatieff var minister, skärptes dessa restriktioner ytterligare. Till och med inom de områden, där judarne fingo bo, blev det dem förbjudet att köpa eller arrendera jord. Deras inträde i de högre läroverken och högskolorna begränsades genom några få procent av elevantalet, vilken gräns antalet judar icke fick överskrida. De olyckliga försökte man förtrycka på allt sätt, lämnande dem ingen ro. Och allt detta skedde åter utan ringaste anledning. Genom polisens efterlåtenhet lössläppte man över dem hopar av rånare, och straffade de utplundrade för vad som skett. Regeringen spelade med den ryska befolkningens sämsta lidelser, uppeggande den hos nämnda befolkning inneboende fiendskapen mot judarna. Denna känsla är utbredd i många länder till och med i de mest civiliserade; i judarna ser man ej blott människor av annan ras och tro utan även farliga konkurrenter. Likväl vet envar, som bott i Lillryssland, att folket sämjes mycket bra med dem och icke blir fattigare genom deras närvaro utan tvärtom befinner sig i bättre välstånd än där, varest dessa s. k. parasiter saknas. Opartiska godsägare och till och med prester erkänna den nytta, som landsdelen har av denna arbetsamma och handel idkande folkstam. De skadliga verkningarna framkallas huvudsakligast av deras hoppackning och förtrycket mot dem, som tvingar dem att gripa till varje medel för att skaffa sig sitt knappa uppehälle. Men därför vore det enda rationella medlet mot det onda att låta dem bosätta sig var de behaga och sysselsätta sig med vad som helst. Detta är den enda ordning, vilken är förenlig med ett samhällsskick, som erkänner den borgerliga frihetens grundsats. Och likväl hava under reaktionens herravälde alla tidigare lättnader avskaffats. De ryska myndigheterna hava gått ända därhän, att det blivit judarne förbjudet att för sin helsas skull besöka vattenkuranstalterna i Kaukasien under den förevändning, att Kaukasien icke hör till det för judars bosättning anvisade området.

Men ingenstädes hava dessa förföljelser antagit så upprörande utsträckning som i Rysslands medelpunkt — i Moskva. Här hade den gamle generalguvernören furst Dolgorukoff, van vid Alexander II:s milda beteende, kanske också icke utan personligt intresse, under många år sett genom fingrarna med inflyttningen till Moskva av en mängd judar, som därtill icke hade formell rätt. Slutligen blev detta förhållande upptäckt. Han blev av denna orsak entledigad, och till hans efterträdare utnämndes storfursten Sergej Alexandersson. Men härförinnan verkställdes en allmän utvisning av judar från Moskva. Hundradetals familjer, som sedan länge bott där och livnärt sig med de mest oskyldiga näringar, blevo bortsända till sina formella hemorter. Hantverkare, kommissionärer, försäljare av gamla saker, elever vid konservatoriet, som förtjänade sitt uppehälle med musiklektioner, alla blevo skoningslöst utvisade. Man gav dem icke ens någon frist för ordnandet av sina angelägenheter; Moskva måste omedelbart bli rensat från dem, före dess nye höge chefs ankomst. Nödrop höjdes från alla håll, men vid klagomålen fästes icke ringaste avseende. En ökad emigration av judar från Ryssland vidtog. Förvånad över den plötsliga inströmningen, skickade Förenta Staternas regering kommissarier till ort och ställe för att taga reda på sakläget. De framlade för regeringen en skriande bild av den nöd och det elände, som blivit en följd av den ryska regeringens åtgärder. Den ryktbare engelske historikern Lecky framställde dem i sin bok om »Demokratin» i fullt ljus och stämplade på det skarpaste denna upprörande företeelse i Rysslands liv under 19:de seklet. Detta var icke förtal av utländingar, som ej kände våra förhållanden; det var den rena, nakna sanningen. Men inför allt detta förblev den ryska regeringen fullkomligt likgiltig. Den sista hämskon, skammen inför det civiliserade Europas allmänna mening, hade försvunnit. För Moskva hade detta den följden, att de genom förmedling av de judiska kommissionärerna inledda förbindelserna mellan Moskva och Lillryssland ersattes med nya förbindelser mellan Lillryssland och Lodz. Tiotal millioner gingo sålunda förlorade för Moskva. Huvudstaden rensades från judiska ockrare, men de ryska ockrarna blevo kvar och inkasserade, befriade från konkurrens, dubbelt högre räntor än förr.

Icke mindre tung blev de polska unierades lott. Här hade förföljelsen börjat redan under Alexander II:s reaktionära period; den var en följd av ett byråkratiskt bedrägeri. Lithauens unierade blevo som bekant förenade med den grekiska katolicismen redan under Nikolai I genom den unierade biskopen Simaschkas försorg, vilken förrådde sin hjord åt ryska regeringen. Men i två polska guvernement, Holm och Siedlce, bebodda av ryssar, hava de unierade bibehållit sig. I Holmska stiftet följde biskop Poppel Simaschkas exempel, och de unierade blevo förenade med den grekiskt katolska kyrkan utan allt våld. Men annorlunda gick det i Siedlce. Guvernör här var Gromeka, en gång liberal skriftställare. Seende framgången av Poppels förehavande, kom han på idén att även inom sitt område åstadkomma de unierades förening med ryska statskyrkan genom påtryckning från administrationens sida för att sålunda göra regeringen sig bevågen. För ändamålet samlades deputerade från olika församlingar; man förelade dem till underskrift en adress, i vilken uti mycket dimdunkla uttryck bland annat yttrades, att de voro av samma tro som kejsaren. Detta utlades sedan i Petersburg såsom bevis på en önskan från befolkningens sida att övergå till ryska statskyrkan. Genom ett utslag av heliga synoden blev så denna övergång beseglad. Då detta kungjordes för befolkningen, betogs den av förvåning och förklarade att den aldrig givit sina deputerade något sådant uppdrag, och att de deputerade själva aldrig haft för avsikt att underteckna någon anhållan i sådant syfte. Klagomålen skickades till Petersburg, undersökning anbefalldes. Men byråkratin ställde om saken på sitt sätt. Med alla medel samlades ute i församlingarna ett mindre antal underskrifter, och detta utlades såsom ett samtycke från kommunernas sida till övergång till grekiska katolicismen. Därpå förklarades hela denna befolkning, villiga så väl som protesterande, de som underskrivit och de som icke gjort det, definitivt vara grekiska katoliker. Detta var ett uppenbart bedrägeri. Omedelbart blevo de unierades kyrkor förvandlade till grekiskt katolska. Då man började bära orglarna ut ur dessa kyrkor, motsatte sig befolkningen tilltaget, och det kom till blodsutgjutelse. Många tusental av befolkningen fortforo att framhärda i sin tro. De ville ej veta av de grekiskt katolska presterna och läto katolska eller unierade prester, som hemligen inkallades från Galizien, viga sig, döpa sina barn och giva sig nattvarden. För detta förföljde man dem och kastade dem i fängelse; presterna fängslades, avsattes eller förvisades till det inre Ryssland. Under Alexander III:s hela regering fortsattes denna upprörande förföljelse. Till och med enligt officiella uppgifter, som alltid nedskatta sanningen, framhärda allt ännu mer än 70,000 av dessa människor i sin avoghet mot den ryska statskyrkan.

Liknande har förhållandet varit i Östersjöprovinserna. Även här blev genom varjehanda lockelser en del av den lettiska befolkningen en gång tubbad över till den grekiska katolicismen, men därefter visade den sig envist tillgiven sin gamla lutherska tro. De omvända letterna och deras efterkommande ville icke ha någonting att göra med de grekiskt katolska presterna; för de kyrkliga handlingarna vände de sig till sina gamla lutherska prester, vilka därigenom råkade i en den svåraste kollision mellan sina helgade plikter mot Gud och samvetet å ena sidan och å den andra plikterna mot den officiella lagen, som förbjöd dem att betjäna personer, vilka formellt tillhörde en annan trosbekännelse. Under Alexander II:s milda och humana regering såg man härmed genom fingrarna. Det tilläts till och med att vid blandade äktenskap döpa barnen enligt föräldrarnes önskan, ity att i det rent lutherska landet den grekiskt katolska kyrkan dock ansågs som den härskande och såsom sådan åtnjöt privilegier. Under Alexander III blev detta med samvetsfrihetens grundsats överensstämmande medgivande återtaget, och de pastorer, som verkställt olagliga handlingar av ifrågavarande slag, blevo åtalade. Mer än 60 prester, som troget uppfyllt sina religiösa plikter, blevo sålunda inställda inför domstolarna, avsatta och förvisade till det inre Ryssland. De letter, som formellt räknades till grekiskt katolska kyrkan, blevo berövade all religiös hjälp.

Och efter allt detta hade överprokuratorn i heliga synoden djärvheten att inför hela världen förklara, att hos oss finnes samvetsfrihet. I lagsamlingen talas väl därom, men detta är endast en död bokstav, med vilken verkligheten står i den mest skärande motsats.

Men icke blott religionsförföljelse drabbade Östersjöprovinserna. Den ryska regeringen tog även ihop med deras förryskning. Detta var en gammal dröm hos slavofilerna. Tyskarnes oförsonlige fiende Jurij Samarin utgav utomlands sin bok »Rysslands gränsmarker», vari han ursinnigt angrep allting i Östersjöprovinserna. Man kan säga, att detta var en av nämnda begåvade och ädla andes största synder. Slavofilismens hela trångsynthet och intolerans, dess överskattning av det egna och brist på förtroende för det främmande, framträdde här i sin fullhet. Östersjötyskarnes historiskt utvecklade egenheter, deras svåra läge emellan den självrådiga ryska regeringen och en befolkning av annan stam, deras omsorgsfulla omvårdnad om de korporativa institutionerna, som ehuru något föråldrade bidrogo att befästa och upprätthålla rätten, allt detta blev för den ryske publicisten föremål för giftiga anfall. Vid den låga ståndpunkt, till vilken den ryska patriotiska känslan sjunkit efter Katkoffs propaganda, mottogos dessa beskyllningar av det ryska samhället med girighet, och slutligen hängav sig också regeringen åt denna riktning.

Tidigare hade Rysslands monarker förhållit sig mycket aktsamt gentemot Östersjöprovinsernas institutioner och förhållanden. Dessa landskap hade blivit förenade med Ryssland under löfte om bibehållande av alla deras säregenheter och rättigheter. Sedan dess hade östersjöprovinsarne troget tjänat tronen. De hade utgjutit sitt blod för Ryssland, och många av dem hade bevisat det stora tjänster. Tysk civilisation och tysk ordentlighet hade varit nyttiga element såväl i Rysslands administration som samfundsliv. Tyskarnes trohet kunde icke betvivlas, och därför rörde icke ens så hårda despoter som Nikolai I vid deras samhällsskick och privilegier. För sina »Brev från Riga», skrivna på 40-talet, blev Jurij Samarin satt i arrest. Samma riktning fortfor också under Alexander II. Utan tvivel fanns det mycket i Östersjöprovinserna, som tarvade förbättring, isynnerhet sedan liberala reformer genomförts i Ryssland. Bondefrigörelsen hade ägt rum där i seklets början med adelns samtycke; men det var nödvändigt att ordna hithörande förhållanden, att giva större garantier åt de lägsta klasserna. Utan att bringa Östersjöprovinserna till samma nivå som det övriga Ryssland, hade man kunnat aktsamt och försiktigt förändra de föråldrade inrättningarna, beaktande landets säregna förhållanden, de där inrotade åskådningssätten och vanorna, ävensom de med de dåvarande förhållandena förknippade intressena. I stället tog ryska regeringen med sina vanliga björnfasoner sig före att bryta sönder allt det existerande. Under det den i Ryssland avskaffade fredsdomarne, införde den dem i Östersjöprovinserna, dock så att de skulle tillsättas av regeringen, d. v. s. bli utan allt samband med landet och utan oberoende. Och så det viktigaste: den började överallt införa ryska språket, ej blott i officiella handlingar utan även i de högre läroverken och högskolorna. Det tyska språket fördrevs till och med från inrättningar, som grundats och underhöllos på den tyska adelns bekostnad. Och allt detta verkställdes icke sällan helt enkelt genom administrativa förfoganden, utan att använda den mera invecklade och långsammare lagstiftningsvägen. Till Östersjöprovinserna skickades guvernörer, som ej kunde tyska, och åt dem sades: »handlen, och vi skola understöda eder».

Resultatet av denna politik blev allmänt missnöje och därjämte hela det mycket högt stående undervisningsväsendets totala ruin. I detta avseende hade Östersjöprovinserna därintills i Ryssland utgjort ett lyckligt undantag. Det hade varit den enda landsdel, varest tyska pedagogiska metoder och civiliserade begrepp lyckats motstå tillochmed vår undervisningsadministrations byråkratiska slöhet och dess reformer. Nu var allt detta förstört och nedsänkt till de ryska läroverkens allmänna nivå. Vid gymnasierna togo lärarne, av vilka man fordrade att de skulle undervisa på ryska, massvis avsked. Universitetet i Dorpat, som en gång stått så högt tack vare sina förbindelser med Tyskland, och som givit vetenskapen många stormän — åt Ryssland Pirogoff och Grube, åt Europa Bergmann o. a. — förvandlades till en förvisningsort för sådana, som till följd av oduglighet voro oanvändbara vid andra universitet. Antalet studenter avtog betydligt, undervisningen sjönk med några få undantag ned till en mycket låg nivå. En gång hade Katkoff, då hans förstånd ännu icke blivit helt och hållet omtöcknat av det patriotiska ursinnet, yttrat, att en förryskning av universitetet i Dorpat skulle vara ett brott mot upplysningen. Detta brott blev nu begånget.

Huru långt man gick i russifikationssträvandena, framgår därav, att tyska läkare instämdes inför domstol, för att de på sina dörrar uthängt på tyska affattade meddelanden till patienterna. Och de av Manasein införda fredsdomarne fällde dem till böter icke i kraft av lag, ty någon sådan lag fanns icke, utan på grund därav, att H. M. kejsaren önskade att det ryska språket skulle vara det förhärskande i landet. Senaten kasserade dock dessa sorgliga domar.

Bättre var ej ställningen i de rent ryska landsdelarne. Tretton år förgingo mellan Alexander II:s och Alexander III:s död; under denna tid inträffade inga oroligheter, inga attentat, och likväl kvarhölls en betydande del av Ryssland och särskilt huvudstäderna i förstärkt bevakningstillstånd. Myndigheterna fordrade dess bibehållande år efter år, försäkrande att de därförutan icke kunde styra. Cavour har sagt, att varje dumhuvud kan regera med tillhjälp av belägringstillstånd. De ryska styresmännen ville bekräfta denna sats utan att förstå, att i deras fordran på utomordentliga fullmakter inneligger ett medgivande om egen dumhet. Och dessa utomordentliga befogenheter, givna för förföljandet av politiska sammansvurne, tillämpades på allting under himmelen: på hyrkuskarna, gårdskarlarna, stenläggningen. Åberopande sig på det förstärkta bevakningstillståndet ålade guvernörerna gårdsägarne fullkomligt godtyckliga böter; man utfärdade reglementen för åkning, stängde torghallar och butiker, fordrade visst slags stenläggning. Det, som enligt lag tillkom stadsfullmäktige, överflyttades i kraft av en oformlig tolkning av nämnda fullmakter på polisen, vars godtycke icke visste av några gränser. I Moskva översteg beloppet av de olagliga böter, som överpolismästaren ådömt hyrkuskar, under ett enda år 100,000 rubel. Polisens organisation blev ytterst invecklad och därur framväxte talrika förgreningar. Den äldre offentliga och hemliga polisen kvarstod, men i bredd med den under gendarmstyrelsen stående vanliga hemliga polisen inrättades en särskild hemlig polis, benämnd bevakningen, vilken delvis subordinerade under den offentliga polisen, dels omedelbart under inrikesministern och som verkade på okända vägar enligt okända instruktioner. I bredd med den tycktes självaste gendarmeriet nästan antaga skenet av något slags lagbunden ordning. Hela denna ytterst invecklade organisation ledde endast därtill, att envar, som var beklädd med någon myndighet, hade rätt att gripa en människa och förvisa honom utan urskillning; och härvid fanns ingen rätt, ingen rannsakning. De administrativa förvisningarnas antal tilltog i fruktansvärd grad. De användes ej blott mot politiskt otillförlitliga personer, ett begrepp som redan i sig självt öppnade möjlighet till den mest godtyckliga tolkning, utan också i allmänhet mot envar, som av någon anledning var myndigheterna obehaglig eller helt enkelt stött sig med polisen. Under furst Dolgorukoffs regemente i Moskva förekommo skriande exempel på dylika maktmissbruk för rent personliga syften. Men även i landsorten praktiserades sådant strafflöst.

Och allt detta åsåg den förnedrade ryska allmänheten med ett slags slö likgiltighet. Ingen vågade öppna munnen av fruktan för det oundvikliga straffet. För varje helst i någon mån självständigt ord drabbades man genast av onåd och fann ingenstädes skydd. Reformtidevarvets ädla strävanden tycktes ha sjunkit tillbaka i ett töcknigt fjärran. Samhället vandes vid att i dessa dagligen, år efter år upprepade företeelser se en naturlig och normal tingens ordning.

Pressen vågade naturligtvis icke knysta ett ord. Dess mest framstående representanter, för vilka den härskande byråkratin ännu hyst någon fruktan, voro döda: Katkoff, som till följd av sitt inflytande vid hovet varit ministrarnes buse; Aksakoff, som använt sin glänsande begåvning och sitt ädla sinnelag till den tomma propagandan för slavofilismen, vilken endast kunnat åstadkomma ökad förvirring i de redan därförinnan bortblandade sinnena. Efter deras bortgång funnos endast medelmåttor kvar, för vilka det icke tjänade till något att krusa. Genom sekreta förständiganden förbjödos redaktörerna att beröra de mest innehållsdigra frågor, och den som vågade överskrida förbudet, blev omedelbart straffad. För alla tidningar av en helst någorlunda liberal riktning hängde livet på ett hår, medan åt den slaviska horden av reaktionens tillbedjare lämnades fritt spelrum. De kunde på sin slaviska rotvälska fritt prisa regeringen på alla sätt, berömma dess mest skriande åtgärder och framhålla den som fäderneslandets räddare. En mer eller mindre betydande yttrandefrihet åtnjöto också socialisterna. Liberalismen tycktes regeringen farlig, men socialismen ansågs, så länge den framträdde i teoretisk form, oskadlig. I följd härav fingo Marx’ läror, i böcker och broschyrer, just på denna tid den vidsträcktaste spridning, isynnerhet bland den studerande ungdomen. Endast den moderatliberala riktningen var fortfarande illa sedd. Inom pressen hade den icke ett enda organ; och böcker, utom de mest upphetsande, har man längesedan upphört att läsa hos oss.

En följd härav blev, att radikala riktningar togo överhand såväl i litteraturen som samhället. Av dessa höll en, som oförsynt exponerade sig, likväl allt mer och mer på att förlora fotfästet, medan en annan, döljande sig bakom teoretiska undersökningar och kärleken till folket, i hemlighet fick makt över de oerfarna sinnena. Denna företeelse har upprepat sig i många länder och under olika förhållanden, men överallt utgör den ett tecken på ett abnormt sakläge. Den är ett symptom, som antyder en inre sjukdom. I Ryssland har denna företeelse till följd av vår civilisations fattigdom antagit en synnerligen litet tilltalande karaktär. Det reaktionära partiet omfattade, utom den härskande byråkratin, ruinerade adelsmän, som i egennyttiga syften uppsände sina böner till regeringen såsom upphovet till alla materiella välsignelser och till tjänstemannakarriär. Inom detta parti trängde sig även den av Katkoff uppfostrade generationen, som blivit benämnd de unga brackorna, som ingenting förstod utom godtycke och servilism, och som efter sin avguds föredöme sjöng hymner till regeringen, prisande särskilt Alexander III:s energi och vishet. Till dem hade dessutom anslutit sig hela den massa småsjälar, som uppfylla varje samhälle och i synnerhet ett så oupplyst som vårt, som följa med strömmen och äro färdiga att böja sig inför varje makt. Naturligtvis inneslöt icke ett enda av dessa element inom sig några garantier för fäderneslandets framtida utveckling och för ett förnuftigt statsliv. Man kan säga, att de voro det ryska samhällets sämsta element, vilka under reaktionens herravälde åtnjöto ett särskilt skydd, allena hade någon talan och avancerade på tjänstemannastegen. Den motsatta riktningen däremot omfattade hela den jäsande ungdomen, som var uppfylld av ädla avsikter, men berövad varje grundlig förberedelse och varje förnuftig ledning. Detta element kunde ännu mindre än de förstnämnda bidraga till en normal utveckling av Rysslands samhällsliv. Senare utgjorde det det största hindret för en sådan. Socialismen är ett omdömeslöst förnekande av hela det existerande samhällsskicket i en fantastisk framtids namn; vad kunde den väl giva samhällsskicket annat än förstöring? Tack vare den socialistiska propagandan berövades Ryssland frukterna av Alexander II:s stora reformer. Just denna propaganda hade framkallat reaktionen; den fortfar att vara dess förnämsta stöd. Då den omogna ungdomen samlades till hemliga organisationer och uppviglade folket på fabrikerna, så arbetade den polisen i händerna. En bättre ursäkt för sin tillvaro kunde denna icke finna.

Emellertid saknades icke i det ryska samhället sunda krafter, men de voro tryckta till marken och borttappade bland ytterlighetsriktningarna. Dessa människor arbetade i tysthet ute i landsbygden; de inrättade skolor och byggde sjukhus. Regeringen betraktade dem dock med misstro. Varje oberoende människa, som icke kröp inför makten, ansågs i våra högsta kretsar såsom röd revolutionär; han blev misstänkt. Bland allmänheten åter fann han intet stöd. Den mot sin ruin framskridande adeln hade förlorat varje självständighet och väntade sin pånyttfödelse genom regeringens nådebevis. Köpmannaståndet befann sig till följd av protektionismen helt och hållet i regeringens händer, vilken med ett enda penndrag kunde överösa det med oförtjänta välgärningar eller undergräva dess viktigaste intressen. Bondeståndet representerade en orörlig massa, som endast tänkte på det dagliga brödet. Alla tidigare självständiga krafter hade försvunnit och nya hade ännu ej kunnat bildas. Därtill kom, att upplysningens forna plantskolor, från vilka ljuset utbrett sig över Ryssland, voro härjade, medan den socialistiskt stämda ungdomen ansåg de förnuftiga och de moderata för efterblivna. Icke det medborgerliga samhällsskicket utan arbetarefrågan och bondeoroligheter utgjorde föremålet för dess strävanden. Icke underligt att de ryska män, som ännu bibehållit klarhet i tanke och ädla ideal, fällde modet, seende ingen utgång ur det fruktansvärda läget. Slöhet lade sig över den ryska allmänheten; dess intellektuella och moraliska nivå sjönk betydligt. Den officiella lögnen omslöt samhället från alla håll. Inga uttryck av oberoende åsikter tillätos, medan hycklande utgjutelser om tillgivenhet och kärlek — i ett språk som de livegnas, då de ville ställa sig in hos sin herre — riktades till tronen utan att i ringaste mån motsvara de skrivandes känslor.

Om ställningen var sådan nedtill, så var den upptill ojämförligt mycket sämre. I varje välordnad stat är en av politikens viktigaste uppgifter att draga till regeringen samhällets bästa krafter; här förfor man rakt tvärtom: man upphöjde just de sämsta elementen. Allt, som var oberoende, som hade en egen övertygelse, avlägsnades omsorgsfullt, medan det böjliga, inställsamma, låga upphöjdes. Byråkratins hierarkiska stege var liksom ett medel att rensa densamma från alla oberoende element. Om det också någon gång hände, att en anständig människa genom protektion råkade få en inflytelserik ställning, så kom han snart under påverkan av omgivningen; den frätte hans krafter och han förlorade snart varje medvetande om skillnaden mellan gott och ont. Härpå beror den hos oss så ofta iakttagna förvandlingen av människor, så snart de nått de högsta graderna. De bli oigenkännliga. Allt detta är vanliga egenskaper hos den oinskränkta monarkin och det byråkratiska styrelsesättet. Oinskränkta monarker älska i allmänhet att omgiva sig med ögontjänare; självständiga åsikter äro dem obehagliga. Detta är en allmän egenskap hos den mänskliga naturen. Kryperi och smicker äro överallt ett utmärkande drag hos hofmän. Endast under perioder, då makten känner sig osäker eller något stort verk förestår densamma, såsom fallet var hos oss under reformernas tidevarv, vädjas till oberoende samhällskrafters medverkan; så snart behovet upphört, avlägsnas de. Å sin sida utgör byråkratin en väldig maskin, varest varje person spelar rollen av ett litet hjul. Vid inträdet i densamma måste tjänstemannen avsäga sig sin personlighet, avstå från varje självständighet. Lyda och verkställa, sådan blir från och med nu hans uppgift, och detta äter sig in i hans kött och blod, blir hans andra natur. Sådan är den vanliga gången. Men alla dessa brister hos institutionerna förvärras ytterligare betydligt där, varest såsom hos oss en fullständig brist på allvarlig bildning gör sig kännbar. Om till allt detta kommer en reaktion, som misstror varje självständig rörelse hos tanken och icke vill veta av någonting annat än tyst undergivenhet, så kan detta onda nå de fruktansvärdaste dimensioner. I Ryssland ha de högsta regeringskretsarnas moraliska ståndpunkt aldrig varit hög; men under Alexander III sjönk den i en grad, som förefaller rent av otrolig. En liten händelse, som inträffade på den tiden, kan tjäna såsom ett bevis därpå.

Byggaren av järnvägen Rjäsan-Kasloff, Paul von Dervis lämnade efter sig en till många millioner uppgående förmögenhet, som ärvdes av hans två söner, av vilka den äldre var myndig, men den yngre stod under moderns förmynderskap. Den avlidne hade en broder, Dmitrij, som var ledamot av rikskonseljen. Av rent personliga anledningar kom denne i gräl med brorsonen och fattade beslutet att hindra honom att fritt förfoga över sin förmögenhet. Ett frivilligt redskap för intrigen blev Dmitrijs skolkamrat och vän, justitieministern Manasein. Han anmälde för kejsaren, att den unge von Dervis måste ställas under förmynderskap, emedan han förslösade faderns efterlämnade förmögenhet och ruinerade sin omyndige bror. Det gjordes till och med antydningar därom, att medlen användes för politiskt tvivelaktiga syften. Monarken åter ville ej avgöra en privat angelägenhet blott på ministerns personliga föredragning. Men i stället för att låta saken ha sin laggilla gång, d. v. s. hänvisa den till konferensen av adelns deputerade, alldenstund von Dervis var adelsman, anbefallde kejsaren, att saken skulle undersökas i ministerkommittén. Statens högsta funktionärer sammanträdde för att fälla en dom, som skulle ha till följd, att en fullmyndig adelsman berövades sina medborgerliga rättigheter och ådömdes ett skymfligt straff. Efter det justitieministerns föredragningsnot blivit uppläst, anmärkte Abasa, att man borde affordra förklaring av den anklagade. Därtill svarade de andra, att sedan justitieministern redan infordrat alla nödiga uppgifter, detta vore fullkomligt onödigt; och alla de närvarande skrevo utan att blinka under beslutet. Här sutto jurister, däribland Pobedonostseff, för vilka det var mycket väl bekant, att en människas dömande utan att han fått del av anklagelsen och utan hans förklaring är ett skriande brott mot rättsskipningens mest elementära fordringar. De visste att enligt våra lagar i fall, då en kommunal representation icke själv åtalar utan överlämnar åt senaten att åtala en ledamot av kommunalnämnden för missbruk, senaten återsänder handlingarna, om icke den anklagades förklaring finnes bilagd. Och icke desto mindre funno de det möjligt att, för att göra en kamrat i lag, trampa rättvisan och monarkens förtroende under fötterna. Till förmyndare för den unge von Dervis utsågs en annan kamrat och vän till Manasein, senatorn Korobjin, vilken sålunda alldeles plötsligt liksom från himmelen kom sig till en extra årsinkomst av 30,000 rubel. Alla lyckönskade honom till denna glada händelse. — Emellertid satt den fullkomligt oskyldige von Dervis hemma hos sig på landet utan en aning om det oväder, som hopade sig över hans huvud. Plötsligen meddelas honom, att han såsom slösare ställts under förmynderskap. Lyckligtvis var hans mor, som levde utomlands, bekant med en person, vilken hade en ställning och förbindelser vid hovet. Modern skyndade till henne och förklarade, att allting varit rent förtal, att intet slöseri förekommit, att sedan den gamle von Dervis död förmögenheten tvärtom ökats. Väninnan rådde modern att ingiva en böneskrift till monarken och åtog sig dess frambefordrande. Monarken märkte, att han blivit bedragen, och befallde, att saken skulle ånyo undersökas inom ministerkommittén. Seende att strecket misslyckats, infann sig Manasein denna gång icke ens till sammanträdet, och de andra underskrevo nu med samma beredvillighet upphävandet av deras tidigare beslut. Man berättade, att Pobedonostseff därefter gråtit inför kejsaren, försäkrande denne, att han blivit förd bakom ljuset; liksom man skulle kunna låta sig vilseföras i fråga om, att det är otillåtligt att döma en människa utan att ens infordra hans förklaring angående de mot honom riktade anklagelserna. Härvid uppgives kejsaren hava yttrat på tal om den främste upphofsmannen till denna sak, Dmitrij von Dervis: »jag skall nog lära den puckelryggen veta hut». Men »puckelryggen» fortfor helt lugnt att sitta kvar i riksrådet, och justitieministern, som så fräckt bedragit sin monark och ertappats för ett bofstreck, fortfor att regera över den av honom förhånade rättvisan i det olyckliga Ryssland. Manasein förlorade sin plats först senare, efter det han hittat på sin s. k. samvetsdomstol, till vilken enligt det av honom uppgjorda förslaget han skulle ha rätt att efter sitt gottfinnande överföra mål från alla andra domstolar inom kejsaredömet. En sådan maktlystnad befanns dock alltför fräck.

Man kan med visshet säga, att om målet von Dervis, i stället för att överlämnas till en samling av Rysslands högsta funktionärer, hade hänskjutits till den sista bland dess ståndskorporationer, t. ex. småborgarnes, hade det fått en annan utgång. De skulle icke ha tagit på sig att döma en människa utan att giva honom del av anklagelsen och höra hans svar. Bland dem hade samvetet rört på sig, medan det i den höga församlingen endast lyste genom sin totala frånvaro. Och man måste beakta, att bland dessa höga funktionärer funnos otvivelaktigt hederliga och anständiga personer. Men detta bevisar just den moraliska ståndpunkten inom de lager, varest de mest skriande brott mot rättvisa och moral anses såsom en så alldaglig sak, att det icke ens lönar mödan att fästa något avseende därvid.

Vilket stöd kunde väl där finnas för den unge monark, som uppsteg på tronen efter sin faders död? Oerfaren och oförberedd för regeringen, invecklad i ett helt nät av lögn, hade han icke en enda människa, på vilken han kunde lita. Ögonskenligen kunde han, oaktat de allra bästa avsikter, lätt bli en lekboll i omgivningens händer.

Den nya regeringens historiska uppgift var självklar. Alexander III:s regering hade helt och hållet bestämts genom katastrofen den 13 mars, liksom Nikolai I:s genom upproret den 26 december. I begge fallen inträdde en reaktion, ofta okunnig och skjutande över målet, men framkallad genom de föregående händelserna. Deras efterträdares regeringar hade att återföra Ryssland på den normala utvecklingens väg. Mellan begge perioderna fanns dock en väsentlig skillnad. Alexander II hade att förverkliga allt, som fadern försummat, att ombilda Ryssland enligt nya principer. Nikolai II hade icke framför sig så stora uppgifter, alldenstund de största reformerna redan genomförts. Han hade framför allt att återupprätta dem i deras fulla omfång, att göra dem till en verklighet och att på grundvalen av dem uppbygga en fast, lagbunden ordning. Detta hade icke inneburit missaktning mot faderns minne, utan endast ett medgivande därav, att olika tider och regeringar hava olika uppgifter. Det går ju dock icke an att låta belägringstillstånd under årtionden vila över människorna; man måste äntligen återvända till normala förhållanden, och ett regeringsskifte erbjuder därtill det gynnsammaste tillfället. Om den unge tsaren icke ens hade gjort ett enda steg framåt utan blott fortsatt på den väg hans farfader anvisat, så skulle alla förnuftiga ryssar varit nöjda. De riktade med oro blickarna på tronen, frågande sig vad som skulle komma att behålla övertaget, tsarens goda natur eller omgivningen, vilken självfallet icke önskade någonting annat än en fortsättning av godtycket, som tillfredsställde deras personliga intressen och utgjorde det enda för dem tillgängliga verktyget.

Det första steget blev en bitter besvikning. Vid mottagningen (1895) av de från hela Ryssland samlade adelsmarskalkerna fann kejsaren det nödigt att i skarpa uttryck tillbakavisa adressen från Tver, vari uti en mycket aktningsfull form anhölls om den lagliga ordningens återställande. Han kallade dessa strävanden »meningslösa drömmar». Efter att hava fått höra dessa ord, foro de servila representanterna för det välborna ståndet, på mycket få undantag när, att hålla tacksägelsegudstjänst i Kasanska katedralen, varigenom de visade sin moraliska ståndpunkt; men i Ryssland gjorde detta yttrande ett djupt och ogynnsamt intryck. I adressen från Tver hade icke ens talats om konstitution utan blott om befästandet av den lagliga ordningen, som utgör ett oeftergivligt livsvillkor för samhället. Om detta förklarades för en meningslös dröm, vad kunde man då hoppas på? Eller få undersåtarna icke understå sig att bedja om förbättrande av sitt öde, ens då detta är för dem outhärdligen tungt?

Likväl, dessa ord, som ingivits den unge monarken av människor, för vilka varje laglig ordning är förhatlig, hade kunnat undfalla honom tillfälligtvis. Man inväntade hans följande handlingar. De blevo tyvärr icke i stånd att skingra det första intrycket.

Kejsaren reste till Warschau. Där mottogs han med entusiasm. Det olyckliga Polen väntade av honom helst någon lindring i det outhärdliga tryck, varunder det lider. Isynnerhet de unierade, som genom ett bedrägeri förenats med grekiskt katolska kyrkan, hoppades, att dem äntligen skulle bli tillåtet att bekänna den religion, vilken de sedan länge tillhört. Det tycktes att den unge monarken var tillgänglig för mänskliga känslor. Till läroverken kringsändes en order, som tillät romerskt katolska elever att hålla sig borta från de grekiskt katolska bönestunderna. Men snart blevo genom ett avgörande i de unierades sak alla förhoppningar grusade. Kejsaren skrev egenhändigt på föredragningsnoten: »Polackerna må oförhindrat vörda sin Gud enligt latinskt bruk; ryssarne hava av ålder varit och skola förbliva rättrogna; tillsammans med sin tsar och tsarinna vörda och älska de högre än allt annat sin egen rättrogna kyrka». Till följd härav förklarades alla de bedrägligt med ryska statskyrkan förenade unierade för grekiska katoliker. »Jag hoppas», tillade kejsaren, »att dessa regler skola tillfredsställa alla fordringar och skingra all oro, som utsås bland folket av Rysslands och rättrogenhetens fiender.»

Man greps av en sorgsen förvåning. Kan det då vara obekant för kejsaren, att i Ryssland finnas många millioner hederliga och trogna söner av fäderneslandet, vilka alldeles icke höra till grekiskt katolska trosbekännelsen? Har då verkligen ingen någonsin förklarat för honom, vad samvetsfriheten är för något, icke sagt honom, att staten alldeles icke har någon rätt att blanda sig i själens förhållande till Gud, och att varje intrång i denna helgedom är en förnekelse av människans moraliska väsen? Eller vet han icke, att en uppriktigt troende, som tänker på sin själs frälsning och ledes av samvetets röst, genom en vink om att den härskande religionen bekännes av kejsaren och kejsarinnan icke blott icke kan dragas över till statskyrkan, utan tvärtom snarare stötes därifrån till följd av den bismak av jordisk ögontjänst, som vidlåder en sådan vink? Kan monarken slutligen verkligen tro, att han genom att neka de genom bedrägeri till skenet omvända unierade rätt att fritt bekänna sin tro kan göra slut på alla förebråelser mot oss?

De, som väntat bättre dagar, fällde modet, medan tronens omgivning märkte att det var lätt att strafflöst draga kejsaren vid näsan. En obetydlig händelse ådagalade detta till fullo.

I Petersburg hade förrättats val av stadsfullmäktiges ordförande, »stadshuvudet». Till första kandidat hade valts den unge greve Mussin-Puschkin, till andre kandidat köpmannen Leljanoff. Emedan greve Puschkin beklädde en hoftjänst, hade han redan före valen låtit fråga kejsaren, om denne skulle tycka om, att han uppträdde som kandidat. Härpå hade han fått ett mycket välvilligt svar, vadan ingen betvivlade, att han skulle bli stadfäst i befattningen, då det plötsligt blev bekant, att Leljanoff blivit stadfäst, emedan han erhållit ett större antal röster. Emellertid har vid valen i städerna, i motsats till vad fallet är vid adelns val, antalet röster, som tillfaller förste och andre kandidaten, med varandra ingenting att göra. Vid valen inom adeln utses två kandidater vid samma möte och av lika många väljande. Såsom den förste anses den, som fått de flesta rösterna, såsom den andre den, som i röstetal kommit den förste närmast. I praktiken medför denna ordning oupphörliga svårigheter. Den andre kandidaten är ej minoritetens utan samma majoritets kandidat som den förste, och han tjänar denna majoritet endast såsom reservkandidat för den händelse, att den förste ej bleve stadfästad. Därför måste ställas så till, att han får några röster mindre än den förste. Men då också minoriteten lägger sina röster i samma urna som majoriteten, så kan den lätt kullkasta den sistnämndas beräkningar genom att rösta på dess andra kandidat, vilken därigenom blir den första. Sålunda berövas majoriteten ofta möjligheten att genomdriva sin kandidat. Detta förhållande framkallar vid adelns möten oändliga intriger bakom kulisserna. Man försöker komma underfund med, på vem majoriteten kommer att rösta, lyssnar till samtal, följer noga med i vilken urna rösterna inläggas,^[3] så att den slutna omröstningen faktiskt förvandlas till öppen. Stundom förändras instruktionerna mitt under omröstningen till följd av, att man observerat minoritetens intriger. För undvikande av dessa olägenheter har för städernas val fastställts ett annat, mycket enkelt system: bägge kandidaterna väljas särskilt vid särskilda möten. Vid denna ordning vet varje valman, för vilkendera av de två kandidaterna han avger sin röst, och huru många röster den andra kandidaten än må få, kan han aldrig bli första kandidat, vilken alltså också är korporationens verkliga utvalde. Den andra finnes endast i reserv för den händelse, att den förste av någon anledning icke skulle kunna bli stadfästad. Detta allt är mycket bra bekant för envar, som befattar sig med valen i städerna, och även för varje jurist; men denna detalj var obekant för kejsaren, som första gången hade att avgöra en sådan fråga. Det borde varit föredragarens, inrikesministerns oavisliga skyldighet att förklara denna sak för monarken. Emellertid förde han honom medvetet bakom ljuset, och Leljanoff blev stadfästad på den grund, att han fått flere röster än Puschkin. Ministern hoppades, att Leljanoff skulle avsäga sig befattningen, och då skulle han ha utsett sin kandidat till platsen. Denna beräkning slog emellertid icke in, Leljanoff mottog uppdraget, och hela intrigen befanns anordnad i onödan. Men detta minskar ej vederbörandes fel: detta var ett uppenbart och fräckt bedrägeri. Icke desto mindre förblev den minister, som gjort sig skyldig därtill, lugnt kvar på sin post.

De höga ämbetsmännen slogo sig nu löst. De märkte, att de hade fritt spelrum att göra, vad de behagade, och begagnade sig därav för sina syften. Den ena efter den andra framträdde med de mest absurda och om okunnighet vittnande förslag och promemorior, i vilka envar under skenet av att vilja förhärliga självhärskaremakten försökte rycka till sig en större eller mindre del därav. Chefen för kejsarens böneskriftskansli, Sipjagin, (numera inrikesminister) framlade ett förslag, som lämnade Manaseins tidigare nämnda långt bakom sig. Han sökte bevisa, att den ryska självhärskaremaktens väsen ligger däri, att kejsaren måste ha möjlighet att själv avgöra alla ärenden och att utgöra en tillflykt för alla förtryckta, ty endast för honom har folket ett obegränsat förtroende. På grund härav föreslog han, att chefen för böneskriftskansliet skulle ha rätt att mottaga alla böneskrifter såväl rörande enskilda angelägenheter som rörande ärenden, vilka förekomme till behandling i samtliga administrativa verk och domstolar, och att avgöra dem förmedelst personlig föredragning för monarken i överensstämmelse med dennes vilja. Ögonskenligen ville D. Sipjagin under självhärskaremaktens firma själv bli en liten autokrat; ty envar vet att frågor, som bero av personliga föredragningar, vanligen avgöras enligt den föredragandes åsikt, ity att monarken icke har ringaste möjlighet att kontrollera vad denne anför. Knappast skall väl detta upprörande förslag bli förverkligat. Det är klart att alla ministrar måste uppresa sig däremot, ty genom detsamma skulle de faktiskt bli underordnade under chefen för böneskriftskansliet; men endast det, att dylika vilda förslag kunna inlämnas till riksrådet, utgör ett karakteristiskt tidens tecken. Det visar att bland de högsta ämbetsmännen varje skamkänsla försvunnit.

Finansministern ville icke vara sämre än hans kamrat och vän. I anledning av det av inrikesministern föreslagna införandet av de kommunala inrättningarna i Västryssland, bevisade han i en promemoria, vari självhärskaremakten förhärligades, i strid med statsrättens och politikens enklaste begrepp, i strid med historien, såväl Västeuropas som Rysslands, att det autokratiska styrelsesättet vore oförenligt med av ståndsindelningen oberoende representativa inrättningar. Den enda med den autokratiska principen förenliga förvaltningsmetoden är, enligt finansministern, en allsmäktig och allt omfattande byråkrati. Kina ter sig för honom som idealet av statsskick. Då en klok människa predikar dylik galimatias, på vilken han själv icke kan tro, så måste man söka däri någon baktanke. I detta fall är baktanken påtagligen denna: genom att inför den unge monarken kokettera med självhärskaremakten, vill man samla så mycket makt som möjligt i egna händer, i det man försöker avlägsna allt, som kunde hindra dess fullkomligt godtyckliga användande. För varje minister är det naturligtvis fördelaktigt att uppträda såsom en ivrig försvarare av autokratin, ty den utgör grundvalen för hans egen maktställning. Under denna firma vill den efter makt lystna byråkratin, försänkt i formalistiska skriverier, utan begrepp om folkets verkliga behov och framställande dem i falsk dager allt efter de styrande ämbetsmännens personliga syften, handleda det ryska samhällets liv, styra samhällets utveckling efter sitt eget gottfinnande, omspinna detsamma med ett nät av agenter, hindra dess andhemtning, med ett ord utrota däri all självständighet och all själverksamhet. Man kan föreställa sig vad resultatet bleve, om detta program bleve förverkligat. Det vore Rysslands slut; alla dess levande krafter skulle bli undergrävda, och det skulle förkvävas i byråkratins omfamning.

Emellertid lämnade inrikesministeriet icke denna promemoria utan svar. Det ville alldeles icke lämna ifrån sig de densamma underordnade och i många avseenden bekväma lokala representationerna. Därför uppträdde det till deras försvar, förklarade att de i själva verket äro likadana byråkratiska inrättningar som alla de andra, vilket bevisas därav, att åt tjänstemännen vid de kommunala representativa inrättningarna tillerkänts rang och uniformer. Den enda olyckan ligger enligt inrikesministerns åsikt däri, att deras verksamhet är alltför litet reglementerad; men såsnart denna brist blivit fylld, så snart ministeriet hunnit omspinna den lokala självstyrelsen med ett helt nät av stadgar, då blir allting som sig bör.

Sålunda hopar sig över de kommunala representationerna, vilka hålla sig lugnare än vattnet, lägre än gräset, oväder från alla håll — i självhärskaremaktens, d. v. s. i tjänstemannagodtyckets namn. Man vill fråntaga dem skolorna, inskränka deras självbeskattningsrätt, ställa dem under byråkratins förmyndareskap, utdriva ur dem varje spår av oberoende anda och förvandla dem till rent byråkratiska inrättningar. Till vilken grad detta fälttåg skall krönas med framgång, det skall framtiden utvisa.

I bredd härmed föreslås ock en reform av domstolsväsendet. Också här är resultatet obekant; men med den nuvarande sinnesstämningen i de högsta kretsarna kan man förstå, i vilken riktning denna reform måste komma att gå. Redan nu återstå av Alexander II:s domstolsstatuter nästan endast den yttre formen; andan har redan längesedan flyktat ur dem. Till Muravjeffs heder måste sägas, att han icke förklarat principen om domarnes oavsättlighet oförenlig med självhärskaremakten, ehuru han vid början av kommissionens arbeten berörde denna fråga och kamraternas exempel var alltför förföriskt. Likväl utsträckes denna princip i projektet icke till de lägre, folket nära stående underdomstolar, med vilka man vill ersätta de avskaffade fredsdomarne. Och då i bredd med dessa också distriktscheferna bibehållas, så bliva de endast ett nytt byråkratiskt element, vilket tränges in i landsortens liv. Genom införandet av brännvinsmonopolet översvämmas landsorten dessutom med en hel här av regeringsagenter. Den ryska landsorten, varest man härintills ännu kunnat andas endast tack vare den omständigheten, att regeringen var långt borta, omslutes nu av denna på alla kanter. Byråkratin sänder ut överallt sina förgreningar, ansträngande sig att omspinna Rysslands hela liv med ett järnnät av godtycke och formalism. Stäppernas fria luft förorenas av miasmer, som komma från de petersburgska kanslierna och utbreda sig över hela det olyckliga Ryssland.

Emellertid har hela denna byråkrati, som strävar att härska överallt och att samla allt i sina händer, visat sig fullkomligt oduglig just på det område, varifrån den lyckats fördriva all självständighet. På folkupplysningens område hade försiggått en förändring, som kunnat hava viktiga följder. Deljanoff, som krossat de ryska universiteten och därför upphöjts i grevligt stånd, hade dött, vilande på sina lagrar. Till hans efterträdare utnämndes för första gången en man, som utgått ur lärareståndet och därför var nära förtrogen med dess behov och åskådningssätt, N. Bogoljäpoff, vilken ännu nyligen varit en god professor i romersk rätt, först valts och sedan av regeringen utsetts till rektor vid universitetet i Moskva och slutligen upphöjts till kurator för Moskvas undervisningsdistrikt. Han hade rykte om sig att vara en oegennyttig man, och man trodde sig kunna vänta, att han skulle begagna sig av sin ställning för att återförskaffa åt universiteten de dem utan skäl fråntagna rättigheterna och att återupprätta vid dem en normal ordning. Detta fordrade aktningen för universiteten och upplysningen, och ögonblicket var det gynnsammaste. Genom denna enda handling skulle en ofantlig popularitet ha förskaffats icke blott den nye ministern utan ock den unge kejsaren, som skulle tett sig som en upplysningens beskyddare och därigenom dragit till sig alla hjärtan. Men sådant är en gång hos oss de människors öde, som stiga uppåt på den byråkratiska stegen och inträda i den högsta byråkratins instängda atmosfer: deras förstånd omtöcknas, och alla sunda begrepp försvinna ur deras huvuden. Den nya folkupplysningsministern blev den förnämsta motståndaren mot universitetens autonomi. Polismässiga åsikter fingo övertaget över aktningen för upplysningen. Det som under Nikolai I:s despotiska regering ansetts som normalt, valda rektorer och dekaner, det föreföll i slutet av 19:de seklet efter de stora reformerna en minister, som utgått ur det lärda ståndet, alltför farligt. Han hade sig dock bekant, att för icke mer än femton år sedan, vid införandet av de nya statuterna folkupplysningsministeriet, såsom redan nämnts, utsett till nämnda befattningar samma personer, som tidigare till dem blivit valda av universiteten, och därigenom tydligt bevisat, att dessa val icke inneburo någon fara utan tvärtom förtjänade regeringens förtroende. Sedan hade regeringen härskat oinskränkt, fyllt universiteten med sina kreatur, utsett till befattningar vem den behagade. Om under denna tid ställningen så förändrats, att valen blivit farliga, så kunde detta endast vara en bitter ironi, en den skarpaste kritik av 1884 års statuter; därigenom bevisades regeringens fullständiga maktlöshet och nödvändigheten att återvända till den normala ordningen. Men för människor, vilka makten förblindat, äro de ögonskenligaste bevis bortkastade. Det gynnsamma ögonblicket hade försummats, och det sorgliga sakläge, som framkallats genom 1884 års statuter, förblev bestående.

Det dröjde ej länge, innan de bittra frukterna av dessa statuter blevo märkbara. Av den obetydligaste anledning uppstodo vid universiteten i Petersburg oordningar, vilka därpå utbredde sig till samtliga universitet och övriga högskolor. Orsaken bestod däri, att rektorn före början av en akademisk högtidlighet låtit uppslå en kungörelse, vari uppräknades de straff, som i lagen stadgades för oordningar på gatorna. Studenterna kände sig kränkta och mottogo rektorn med visslingar. För att visa, att denna demonstration icke hade något politiskt syfte, uppstämde de dock genast därpå, fullkomligt ordentligt, kejsarhymnen. Emellertid hade polisen, på förhand underrättad om att inom universitetet förbereddes oordningar, utan anledning kommit på den idén att vidtaga mått och steg på gatorna. Vid utträdet ur universitetet funno studenterna Slottsbron och Nevakajen spärrade. De försökte bryta sig igenom, men polisen släppte dem icke. De började då kasta snöbollar på polisen, varav den ridande polisens hästar blevo skrämda. Då angrep den ridande polisen med kosackpiskorna hela folkhopen, i vilken befunno sig ej blott studenter utan ock professorer och andra. Detta var ett brutalt tilltag, som upprörde ej blott studenterna utan hela det petersburgska samhället, vilket bergfast ställde sig på ungdomens sida. I universitetet höllos sammankomster; studenterna beslöto att icke infinna sig till föreläsningarna, innan dem givits upprättelse. Till alla andra universitet kringsändes emissarier, och överallt beslöt man att avhålla sig från föreläsningarna. Det visade sig att medan professorskorporationerna upplösts, studenterna organiserat sig. Emot denna rörelse vidtog det slöa universitetschefskapet, som saknade varje medel för moraliskt inflytande, simpla polisåtgärder. Utan all rannsakning och dom, blevo studenterna massvis skilda från universiteten, och polisen sände dem genast till sina hemorter.

Aldrig hade de forna, valda universitetsmyndigheterna uppfört sig på ett så ovärdigt sätt. Det hade nog hänt, att de med fasthet uppträtt mot studentoroligheter, såsom t. ex. i Moskva 1861; men de förhöllo sig aktsamt och kärleksfullt mot den studerande ungdomen. De hade medvetande om de moraliska band, som förenade dem med studenterna och universiteten. Relegation betraktades såsom ett strängt straff, som aldrig tillämpades utan noggrann prövning. Gentemot polisen uppträdde universitetsmyndigheterna såsom studenternas försvarare. Vid alla polisundersökningar närvar ett ombud från universitetet, vilket försökte försvara de oskyldiga och lindra de skyldiges öde. Studenterna kände, att man hade omvårdnad om dem. De nya myndigheter, som skapats genom 1884 års statuter, visade sig vara vad de i själva verket voro — polistjänstemän. De överträffade till och med polisen i urskiljningslös användning av administrativt godtycke. Då professorerna ville ingripa i dessa tillspetsade förhållanden och därför anhöllo att få sammanträda för att överlägga om ställningen, såsom fallet varit i Kijeff och Kasan, sades dem, att de icke skulle blanda sig i sådant, som ej angick dem, och de förbjödos formligen att sammanträda. I Moskva fick sig professorn i fysik, vilken först från katedern och sedan hemma försökt lugna studenterna, en dylik skrapa. Och allt detta understöddes av ett ministerium, som icke ville veta av annat än de mest brutala polisåtgärder. Det är klart, att följden kunde bliva endast ökad upphetsning.

Tack vare tvedräkten bland ministrarna framträdde emellertid till och med inom Petersburgs högsta byråkratiska kretsar personer, som togo studenternas parti. För att komma åt inrikesministern, ingav finansministern en skrivelse, vari han skarpt angrep polisen, bevisade att i studentoroligheterna icke funnits någonting politiskt och föreslog nedsättandet av en skild kommission under ordförandeskap av någon person med monarkens förtroende för undersökning av orsakerna till studentoroligheterna. Detta förslag antogs, och en kommission nedsattes med förra krigsministern general Vannofskij såsom ordförande. Samtidigt meddelades studenterna, att intill undersökningens definitiva avslutande alla deras relegerade och utvisade kamrater skulle få återvända. Detta hade avsedd verkan; oroligheterna upphörde på en tid.

Men regeringen ställde så till, att de förnyades. De bortskickade studenterna fingo i själva verket alla återvända utom i Kijeff; men här motsatte sig ministeriet envist deras återkallande, sannolikt därför, att bland de relegerade funnos många polackar och judar, vilka voro inblandade i tidigare oroligheter, som ägt rum i sammanhang med avtäckandet av minnesvården över Mickiewicz. Studenterna i Kijeff delade sig i två partier, av vilka det ena höll på strejkens fortsättande tills de utvisade blivit återkallade, medan det andra ville anhålla om deras återkallande, men under tiden besöka föreläsningarna. För förnuftiga myndigheter hade det ej varit svårt att understödja de sistnämnda; i stället offrade man dem åt de förstnämnda. Då professorerna åter ville uppträda som medlare och inlämnade en skrivelse därom, blevo de förbjudna att sammanträda. Ett sådant handlingssätt kunde naturligtvis endast ytterligare underblåsa elden och stärka de radikala elementen, vilka till och med började gripa till våld, för uppnående av sina syften. Kijeffs studenter kringsände överallt emissarier med anhållan om understöd, i följd varav den vid de andra universiteten redan nedlagda strejken återupplivades med ny kraft. Då grep ministeriet till en alldeles ovanlig åtgärd: det relegerade samtliga studenter vid Rysslands samtliga universitet och kungjorde därjämte, att de finge inlämna ansökningar om återinträde; ministeriet komme dock efter egen prövning att bevilja endast deras ansökningar, vilka det ansåg tillförlitliga. Detta var ett cyniskt upphöjande av det administrativa godtycket till ledande princip vid universitetens styrelse. En del av studenterna, som kosta vad det ville, nödgades hålla sina examina, gingo in på denna anordning, men en betydande del förblev relegerad. Universiteten råkade i fullkomligt upplösningstillstånd; studenterna hade blivit kränkta, professorerna desslikes, allmänheten var upprörd, men polismakten i ministerns och hans kreaturs personer triumferade.

Emellertid hade Vannofskijs kommission slutfört sina undersökningar. Vad dess redogörelse innehöll, förblev obekant för allmänheten. Man säger, att vid densamma ej fästats ringaste avseende, vilket mycket bedrövat general Vannofskij. Till Rysslands kännedom framlade man endast kejsarens resolution i saken, skriven såsom det påstås av Pobedonostseff. Från tronens höjd i monarkens namn uttalas där först ett lätt klander mot polisen; men huvudsakligen innehöll den en skrapa åt underordnade myndigheter och särskilt åt professorerna, vilka icke förmått förskaffa sig den nödiga moraliska auktoriteten över studenterna och återhålla dem från oroligheter. Ministeriet ålades att härför giva professorerna en anmärkning och, om så bleve nödigt, vidtaga stränga åtgärder. Klandrades så även allmänheten, som genom sina sympatier understött de oroliga studenterna. Med andra ord, alla klandrades utom de, vilka drabbades av det egentliga ansvaret för oordningarna. Från de skyldiges axlar vältrades skulden på de oskyldiges.

Om det är sant att denna resolution skrivits av Pobedonostseff, så är den åter ingenting annat än ett uppenbart bedrägeri, genom vilket han vilselett monarken, som icke kände det verkliga sakläget. För Pobedonostseff, som engång stått universiteten nära och varit motståndare mot de nya statuterna, var det mycket väl bekant, att varje korporativt samband mellan professorerna upphäfts genom dessa statuter, att dem visats fullständigt misstroende och att deras moraliska auktoritet undergräfts; han visste att under många års tid regeringens hela diktan och traktan gått ut på att skilja professorer och studenter åt och att inskränka de förstnämdas befogenheter till hållandet av föreläsningar; att varje gång de ingrepo i studenternas förhållanden, man givit dem skrapor och sagt, att detta alls icke var deras sak; att till och med under de senaste oroligheterna man avslagit professorernas anhållan att få sammanträda för att diskutera ställningen och riktat stränga anmärkningar mot dem, som försökt verka lugnande på studenterna. Och plötsligen förebrådde regeringen nu dessa på allt sätt förnedrade professorer, att de icke förstått förskaffa sig någon moralisk auktoritet över studenterna, under det att regeringen själv gjort allt för att förstöra denna auktoritet. Och vilket begrepp om moralisk auktoritet måste väl de personer hava, vilka inbilla sig att en sådan kan förvärvas genom stränghetsåtgärder från regeringsmyndigheters sida! Skulle det för författaren av denna egendomliga resolution verkligen vara obekant, att moralisk auktoritet över ungdomen kan förvärvas endast av oberoende personer genom inbördes förtroende och aktning? Dess främsta villkor äro uppriktighet och sanningsenlighet; men vad kan väl en uppriktig och sanningskär professor säga åt studenterna beträffande universitetens ställning och regeringens förhållande gent emot dem? Han kan endast säga, att regeringen förstört universiteten, visat fullständigt misstroende mot professorerna och fullständigt förakt för upplysningen, att den förvandlat universiteten till kanslier eller samlingar av polistjänstemän, oförmögna att i ringaste mån utöva något moraliskt inflytande på den åt dem anförtrodda ungdomen. Månne han härigenom kunnat tillbakahålla dem från oroligheter? Såsom en mognad och förståndig man, kan han kanske bevisa dem, att det är gagnlöst och farligt att sträva efter rättvisa och söka några garantier för individen i ett land, varest otyglat godtycke och hycklande servilism råda, varest myndigheterna äro allt, samhället ingenting; men skall väl ungdomen efterfölja råd, som strida mot människosjälens ädlaste strävanden? Under närvarande förhållanden liksom för femtio år sedan under det ryktbara 40-talet kan endast den professor förvärva sig moralisk auktoritet över studenterna, som står i opposition mot regeringen; den åter, som bjuder till att vara den i lag och åtnjuter dess bevågenhet, förlorar allt moraliskt inflytande. Under reformernas tidevarv var förhållandet ett annat; men regeringen har själv förstört de grodder till en förnuftigt konservativ riktning, som på den tiden började uppkomma inom de ryska universiteten. Skulden härför faller helt och hållet på regeringen, och om den nu vill vältra densamma över på professorerna, så är detta ingenting annat än en upprörande oärlighet.

Men om författaren av den allerhögsta resolutionen tagit på sig hela ansvaret för den förvrängning av fakta och för alla de absurditeter, vilka den innehåller, så var folkupplysningsministerns ståndpunkt ännu sämre. Rykten ha gått, som velat förmäla, att han avlägsnats från delaktighet i resolutionens affattning; i så fall var detta mot honom en skymf, och huru kunde han då kvarstå på sin post? Ur moralisk synpunkt var detta så mycket omöjligare, som han genom att kvarstanna tog på sig hela ansvaret för den skrapa, som gavs åt hans underordnade, under det att han fullkomligt väl visste, att han själv förbjudit dem att sammanträda och gjort dem anmärkningar för deras ingripande; och efter allt detta vältras skulden på dem! Hans handlingssätt kan icke urskuldas därmed, att han kvarstannar mot sin vilja: en hederlig människa kvarstannar icke där, varest man fordrar av honom sådant, som strider mot heder och samvete. Om han åter själv deltagit i resolutionens affattning, grundad på en falsk framställning av fakta, huru skall man då benämna ett sådant beteende? I betraktande av hans oförvitliga föregående, vill man ej besluta sig för att misstänka honom för sådant.

Men vilken hans andel i affattningen av kejsarens resolution än må ha varit, så utgör den dock den minsta av hans försyndelser. En oförskylld anmärkning kan man lätt smälta. Moraliskt drabbar en sådan endast den, som gör anmärkningen; icke den, som får mottaga densamma. Genom dylikt förnedras endast regeringens anseende. Ojämförligt mycket sämre voro de grymma åtgärder mot den studerande ungdomen, som utarbetades av en konferens av krigs-, finans-, jordbruks-, folkupplysnings- och inrikesministrarna, under vilka olika läroinrättningar subordinera, och vilka åtgärder godkändes av kejsaren. Icke blott för föranstaltande av oordningar uti eller utom högskolorna utan även för envist uteblivande från föreläsningarna och för uppmaning därtill dömas enligt antydda bestämmelser de unga männen till fullgörande av värneplikt under ett till tre års tid utan avseende på familjeförhållanden, uttagen lottnummer eller ens otillräcklig ålder, med förlust därtill av de för innehafd bildningsgrad stadgade lättnader i tjänstetiden. De, som äro odugliga till fronttjänst, skola tjänstgöra såsom obevärade. För första gången framträder en sådan anordning såsom allmän lag. Före reformperioden hände det stundom att isynnerhet politiska förbrytare instuckos i hären som soldater; men detta var undantagsfall och därtill fordrades för varje gång en särskild allerhögsta befallning. Endast livegna gjordes till rekryter efter deras herrars gottfinnande. Med införandet av den allmänna värneplikten försvann allt detta. Soldattjänsten upphörde att vara ett straff; tjänsten för fäderneslandet erhöll en högre och ädlare betydelse. För närvarande hålla vi på att återvända till åskådningssättet och metoderna före reformperioden; den ryska armén sänkes åter till betydelsen av ett straffkompani. Därtill kommer, att vad som förut tilläts endast i sällsynta undantagsfall på grund av monarkens personliga beslut, det upphöjes nu till en regel, vars tillämpning göres beroende av ministrarna. För domen över de felande ynglingarne tillsättas särskilda kommissioner av representanter för olika verk, och mot vederbörande ministers beslut gives ingen appell. En stor mängd ynglingars öde, till och med förvärvade rättigheter överlämnas helt och hållet åt ministergodtycket. Till oformlighetens förfullkomnande bär hela denna anordning prägeln av fullständigaste laglöshet. Den blev helt enkelt av inrikesministern delgiven senaten, under det att enligt kejsardömets grundlagar upphävandet av lagar bör ske genom av monarken egenhändigt undertecknade allerhögsta påbud. Och hela denna hårda orättrådighet, som påminner om de sämsta tiderna före reformperioden, åstadkommes under medverkan av folkupplysningsministern och på hans ansvar, denne minister, som varit professor och tillhört universitetet i Moskva!!

Det måste emellertid sägas, att dessa åtgärder tillsvidare egentligen tjänat endast till att avskräcka. Tillämpa dem har man härintills icke behövt, ty universiteten hava efter ferierna åter öppnats under fullständigt lugn. Alla relegerade studenter fingo möjlighet att återvända, och därigenom blevo anledningarna till oroligheter avlägsnade. Om lugnet blir långvarigt är svårt att säga. Att återställa det yttre lugnet vid universiteten är naturligtvis icke svårt. Men inbilla sig, att råa polisåtgärder vore i stånd att åstadkomma en moralisk pacifikation, kan endast den, som saknar varje begrepp om ungdomens egenheter och strävanden. Dylika åtgärder kunna endast uppreta lärare och elever och göra dem till regeringens oförsonliga fiender. Och emellertid saknar regeringen möjlighet att handla annorlunda, ty hon har själv förstört professorskorporationerna, det enda verktyget för utövandet av moraliskt inflytande. Det är icke med inspektionens förvånansvärt naiva föreskrifter, icke genom bildandet av litterära cirklar och studentinternat man kan lugna de upprörda sinnena. Härtill fordras främst, att man återställer den normala ordningen vid universiteten, d. v. s. återgiver dem de rättigheter, som tillhöra dem enligt deras väsen och som förlänats dem genom de gamla statuterna av 1804, 1835 och 1863. Men naturligtvis förefaller en sådan åtgärd de av polisanda besjälade ministrarne alltför radikal. Måhända anser man till och med, att däri skulle ligga en eftergift åt studentoroligheterna. Vem skulle väl kunna besluta sig för ett sådant steg med den nuvarande riktningen inom regeringskretsarna? Därtill kommer att den allena icke skall kunna medföra önskad nytta. För att lugna sinnena tarvas en fullständig förändring av hela den inre politiken. Så länge studenterna helt och hållet äro lämnade i alla möjliga hemliga och offentliga polisinrättningars våld, så länge människor i mängd gripas och förvisas utan dom och ransakning, skola anledningar till oroligheter alltid kvarstå. Kvarstå skall även den hemliga organisationen, och allmänheten skall egna den sina sympatier såsom en protest mot det hos oss härskande godtycket. Det ryska samhället vågar ej höja sin röst, men det ägnar i hemlighet sina sympatier åt dem, som djärvas göra det. Härigenom förklaras till stor del nihilisternas framgångar, och detta skall upprepas beständigt, tills en sådan tingens ordning här inträder, som förmår tillfredsställa samhällets förnuftiga fordringar. Då ryssen ser på sitt fäderneslands närvarande läge, gripes han av djupt vemod och till och med förtvivlan. Därför finner han någon tröst vid anblicken av företeelser, vilka visa att i Ryssland ännu finnes levande krafter och ädla strävanden; härigenom upprätthålles hoppet på en bättre framtid. Huru tanklösa ungdomens oro och syften än stundom äro, så stå de dock ojämförligt mycket högre än den slöa undergivenhet, varmed massan av det ryska samhället uthärdar det godtycke, som nedtrycker detsamma, tyst mottagande varje nytt slag, som drabbar det i form av en nåd, och likgiltigt för de slag, som drabba de med Ryssland förbundna nationaliteterna.

Bland alla de länder, som lyda under de ryska tsarernas spira, fanns ett, som utmärkte sig genom fullständig ordning och välstånd; det var Finland. Under det att man för närvarande kan resa genom hela Ryssland från Ishavet till Turkestans stäpper utan att möta en enda glädjande företeelse eller en enda belåten människa med undantag av dem, vilka begagnande sig av maktens skydd fiska i grumligt vatten, hava människorna i nämnda land levat fredligt och lyckligt, nöjda med sin lott och sina inrättningar och välsignande de ryska monarkerna, som beskyddade dem. I Ryssland överallt godtycke och förtryck, här lagbunden ordning och frihet — se där en kontrast, som man kunde iakttaga redan omedelbart utanför Petersburgs portar. Den ådagalade med fullkomligaste klarhet det konstitutionella styrelsesättets företräde framför den oinskränkta monarkin. Sådant kunde icke tålas. Finland var en nagel i ögat åt den petersburgska byråkratin, och mot detsamma påbörjades fälttåget.

Finlands konstitutionella rättigheter hade blivit bekräftade genom fullkomligt klara och tydliga lagar och aldrig i minsta mån betvivlats. Före föreningen med Ryssland hade Finland utgjort en del av svenska riket och av ålder åtnjutit samma politiska rättigheter som det svenska folket. Dessa bestodo huvudsakligen i de av adeln, prästeståndet, borgareståndet och bondeståndet sammansatta ständernas rätt att deltaga i lagstiftningen och beskattningen. En tid var det aristokratin som i Sverige hade det största inflytandet, och detta ledde mot statens upplösning. Men under Gustav III blev monarkins makt återställd i sin förra kraft. Hans rättigheter och förhållande till ständerna blevo bestämda genom Regeringsformen av 1772 och Förenings- och Säkerhetsakten av 1789.

Alltifrån det att Ryssland närmat sig Östersjön, blev Finlands läge mellan Sverige och Ryssland svårt. Från och med Peter den stores tid blev landet en beständig krigsskådeplats. I följd därav uppkom i detsamma en strävan att avskilja sig från Sverige och bilda en självständig neutral stat. Ryska regeringen underblåste denna tanke. I ett manifest, avgivet i anledning av kriget mot Sverige 1742, vände sig Elisabet direkte till finnarne med ett upprop, vari hon förklarade för dem, att om de önskade avskilja sig från Sverige och bilda en oberoende stat, Ryssland skulle bistå dem däri. Under Katarina, vid tiden för kriget med Sverige, framträdde denna strävan genom Anjalaförbundet, vilket slutits av officerare i svenska hären mot konungen. Genom Sprengtporten trädde förbundet i underhandlingar med ryska hovet. På hans framställning skrev kejsarinnan egenhändigt: »Därest fråga vore väckt om Finlands självständighet, så skulle svaret, att detta förslag icke skulle strida mot Rysslands intressen, vara lätt att giva». Ärendet lämnades till prövning åt en konferens av högtställda ämbetsmän och dess beslut blev, att, »alldenstund Finlands förening med Sverige aldrig kan vara för oss fördelaktig, så måste vi framför allt fordra Finlands avskiljande från detta land». Under Katarina ledde dessa underhandlingar dock icke till något resultat. Men Sprengtporten, som inträtt i rysk tjänst, fortsatte under Alexander I sina intriger. Han strävade till att av Finland bilda en särskild stat, förenad med Ryssland, och Alexander blev anslagen av dessa planer, som fullkomligt motsvarade hans tänkesätt. De förverkligades efter det krig med Sverige, som ledde till Finlands erövring.

Redan före krigets slut kallades till Petersburg deputerade för samtliga stånd, med vilka man ville överlägga om sakläget och om de åtgärder, som borde vidtagas för ordnandet av Finlands förhållanden. De deputerade ansågo sig likväl icke befogade att fatta några beslut. De och med dem Sprengtporten yrkade på sammankallandet av en verklig lantdag, sammansatt enligt landets lagar. Sprengtporten framhöll att detta var det enda sättet att vinna finnarnes hjärtan och göra dem tillgivna Ryssland. Alexander samtyckte, alldenstund detta ingick i hans planer, och lantdagen sammankallades till Borgå. I manifestet av den 27 mars 1809 yttrades:

»Sedan Wi, efter Försynens skickelse, tagit Storfurstendömet Finland i besittning, have Wi härmed velat bekräfta och stadfästa Landets Religion och Grundlagar samt de Privilegier och rättigheter vart och ett stånd inom berörde Storfurstendöme i synnerhet, och alla dess Inbyggare i gemen, så högre som lägre, hittills enligt konstitution åtnjutit; lovandes att bibehålla alla dessa förmåner och Författningar fasta och oförryckta i sin fulla kraft.

Till yttermera visso, hava vi tecknat denna försäkringsakt med vår egenhändiga underskrift».

I det tal, som Alexander höll vid lantdagens öppnande yttrade han:

»Jag har önskat se Eder för att giva Eder ett nytt vittnesbörd om mina syftemål för Edert fäderneslands välfärd. Jag har lovat att vidmakthålla Eder författning, Edra grundlagar; Edert inkallande härtill utgör en borgen för mitt löfte.» — — —

I de till lantdagen överlämnade propositionerna yttrades:

»Då H. K. M. inkallat Finlands ständer till en allmän lantdag, har Han därmed velat avgiva ett högtidligt vittnesbörd om Sina högsinnade avsigter att bevara och oförkränkt upprätthålla landets religion, lagar, författning, alla ståndens rättigheter och privilegier i allmänhet samt varje medborgares i synnerhet.»

Alexander ville med en ännu högtidligare akt befästa bandet mellan Finland och Ryssland. I domkyrkan i Borgå, sittande på en tron, prydd med Finlands vapen, mottog han ständernas trohetsed. I ceremonielet står bland annat (§7): »Varefter generalguvernören kungör, att H. K. Majestät behagat högtidligen stadfästa Finlands konstitution, bekräftande den genom sin underskrift; han uppläser högljutt Försäkringsakten och överlemnar den åt lantmarskalken.» Adelns trohetsed lydde sålunda:

»Vi Finlands — — —, som vid denna Lantdag å egna och våra hemmavarande medbröders vägnar församlade äro, love och svärje, samtelige och var i synnerhet, vid Gud och Hans Heliga Evangelium, att vi vilja och skole för vår rätta Överhet hava och hålla den Stormäktigste Furste och Herre Alexander den förste, kejsare och sjelfherskare över hela Ryssland och Storfurste av Finland samt oryggelige upprätthålla landets Grundlagar och Constitution, sådana de för det närvarande äro antagna och gällande, allan Överhetens rätt styrka.» o. s. v.

Sålunda hade Alexander I redan före freden med Sverige genom en högtidlig akt förenat Finland med Ryssland efter att ha lovat upprätthålla dess rättigheter och dess konstitution. Då vid fredsunderhandlingarna Sveriges ombud påyrkade, att i traktaten skulle inryckas en paragraf, innehållande att Rysslands kejsare förbinder sig att bevara oförkränkta Finlands rättigheter och konstitution, såsom i liknande fall plägar ske, så svarade det ryska fredsombudet Rumjantsoff därtill, att förhållandet här var alldeles annat än vanligt, att kejsaren redan förvärvat sig finnarnes kärlek, mottagit deras trohetsed och bekräftat deras rättigheter. »Detta argument verkade», skrev Rumjantsoff till kejsaren. Till följd därav säges i § 6 av fredstraktaten i Fredrikshamn endast att:

»Sedan H. M. Kejsaren av Ryssland redan givit de ojäfaktigaste bevis av den rättvisa och mildhet, varmed H. M. beslutit att regera över innevånarne i det Land, Han sig nyligen tillvunnit, i det Han ädelmodigt, självmant och av egen böjelse försäkrat dem om en fri utövning av deras Religion, av deras egendomsrätt och privilegier, ser H. M. Konungen av Sverige sig dymedelst frikallad från den Honom annars heliga plikt att göra förbehåll härom till sina fordna undersåtars förmån.»

Alltså blev Finlands statliga ställning endast på den grund icke föremål för en internationell förbindelse, att dess konstitution redan blivit bekräftad av ryske kejsaren. Om detta skett enligt hans eget gottfinnande, så hade också finnarnes trohetsed avlagts frivilligt. Detta sades rent ut i manifestet av den 4 april 1809:

— — — »Jemte det Wi alltså härigenom meddela wåra trogne undersåtare i Finland berörde Act, vele Wi tillika giva dem tillkänna, att då Wi bibehållit och lämpat Oss efter detta Lands urgamla bruk, anse Wi den Trohetsed Ständerna i allmänhet och Bonde-Ståndets Deputerade i synnerhet, å egna och deras hemmavarande medbröders vägnar, frivilligt och otvunget avlagt, såsom god och förbindande varje Finlands Inbyggare utan allt undantag.» — — —

Alexander framhöll med avsikt eftertryckligen, att Finland förenades med Ryssland icke såsom ett erövrat land utan som ett land, vilket frivilligt underordnat sig den ryske kejsarens spira.

Man beslöt även bibehålla landets militära institutioner. Uti ett rörande denna sak den 27 mars 1810 utfärdat manifest yttrades:

»Från den stund, då genom Försynens skickelse Finlands öde blev Oss anförtrott, har Wår föresats varit att styra detta Land på ett sätt överensstämmande med Nationens frihet och de i dess Constitution henne förvarande rättigheter. — — — Alla de författningar Wi hittills vidtagit i avseende å Landets inre styrelse äro blott en följd och en tillämpning av denna grundsats. Religionens och lagarnas bibehållande, Ständernas sammankallande till en allmän Lantdag, inrättningen av en Regeringskonselj i Nationens sköte, den lagskipande och verkställande maktens orubbade skick, utgöra härå tillräckliga bevis för att försäkra Finska Nationen om dess politiska tillvarelse och de rättigheter densamma åtfölja.» — — — — — —

Den av Alexander inrättade regeringskonseljen fick senare denna benämning förändrad till senat i avsikt att likställa den såsom statens högsta institution med kejsardömets och konungariket Polens senater. I det av denna anledning år 1816 utfärdade manifestet säges:

— — — »Övertygade att den Författning och de lagar, som överstämmande med Finska folkets lynne, seder och bildning, under en lång följd av år utgjort grundvalen för dess borgerliga frihet och lugn, icke kunde, utan våda för dessa, inskränkas eller rubbas, have Wi ifrån första stunden av Wår regering över detta Land, icke allenast på det högtidligaste bekräftat samma Författning och lagar, med de varje Finsk Medborgare, i följe derav, tillkommande friheter och rättigheter, utan ock efter föregången överläggning med landets församlade Ständer, tillförordnat en särskild Styrelse, som under namn av Wår Regerings-Konselj, sammansatt av Finske Män, hittills i Wårt namn besörjt Landets Civila förvaltning och rättvisans skipande i sista Instans, oberoende av all annan makt, än Lagarnes, och den Wi såsom Regent i följe av dem, Sjelve utöve. Det är på sådant sätt Wi velat både ådagalägga de tänkesätt, som lett och framgent skola leda Oss i hänseende till Wåre Finske Undersåtare, och tillika för evärdeliga tider, befästa den försäkran, de av Oss emottagit, angående bibehållandet av deras särskilda Författning under Wår och Wåra efterträdares spira.» — — —

Efter allt detta tyckes det, att ingen människa, som ej vill tillsluta ögonen för sanningen, kan hysa ringaste tvivel därom, att Finland förenats med Ryssland icke såsom ett erövrat område utan som en särskild stat, med egen konstitution, ehuru oskiljaktligt förenad med Ryssland. I Speranskys framställning till kejsar Alexander angående de finska ärendena av den 23 februari 1811 säges rent ut: »Finland är en stat och icke ett guvernement». Därför lyder också § 4 i Rysslands grundlagar: »Med ryska kejsardömets tron äro oskiljaktligt förenade konungariket Polens och storfurstendömet Finlands troner». Detta är fullkomligt klart, och annorlunda kan det icke vara, ity att om också monarken är gemensam, hans makt är olika i de två staterna: i den ena är den oinskränkt, i den andra inskränkt genom konstitutionen och ständernas rättigheter. Regeringsformen, d. v. s. högsta maktens organisation, är i de förenade staterna olika. Denna förening är en sådan, som i statsrättsvetenskapen benämnes realunion. Alla invändningar, som göras mot denna definition på den grund, att i föreliggande fall de två staterna icke äro lika berättigade, sakna giltighet, ity att samma schablon icke passar på alla realunioner lika litet som på alla konstitutioner. Villkoren kunna växla, men till sitt väsen underligger ifrågavarande förhållande intet tvivel: det är grundat på lagens bokstav.

Då Alexander I införde denna ordning i det av de ryska vapnen nyss erövrade landet, leddes han icke blott av sin ungdoms liberala övertygelser; han hade i sikte mycket bestämda politiska syften: han ville icke blott lyckliggöra det underkuvade folket utan även beakta Rysslands sanna intressen. I ett av Danielson publicerat sekret reskript till Finlands generalguvernör beträffande förhållandet till Sverige säges:

»Genom Finlands förening med Ryssland har målet med alla våra planer i avseende å detta land blivit uppnått. Därav hava följt tvenne huvudsakliga regler:

1:o. Att icke under någon förevändning blanda sig i Sveriges inre angelägenheter. 2:o. Att i avseende å den inre ordningen i Finland bereda dess folk ojämförligt större fördelar i föreningen med Ryssland än det under Sveriges överherrskap åtnjutit.

Ur den första av dessa regler har hela det uppförande, vi hittills gent emot förhållandena i Sverige iakttagit, framgått.

Den andra åter har givit upphov till den ordning, som för närvarande är verksam i Finland.»

Och vidare:

»Vid ordnandet av Finlands förhållanden har Min avsikt varit, att giva detta folk politisk tillvaro; så att det icke må anse sig såsom av Ryssland erövrat, utan såsom förbundet med detsamma genom sin egen uppenbara fördel, därför:

1) Hava icke allenast dess borgerliga, utan också dess politiska lagar bibehållits — — — —»

Historien har rättfärdigat denna humana och tillika fjärrskådande politik. Under 90 år har Finland varit förenat med Ryssland, och under hela denna tid har det icke givit ringaste anledning till politiska förvecklingar. Om det år 1812 utgjort ett missnöjt område, som strävat till återförening med Sverige, och om Ryssland därför varit tvunget att hålla där en större eller mindre mängd trupper, så hade krigets utgång kanske blivit en annan. Under Nikolai I invecklades Finland i det orientaliska kriget för intressens skull, som voro för detsamma fullkomligt främmande; landet förlorade härunder hela sin handelsflotta, som förstördes av engelsmännen; men detta rubbade på intet sätt dess trohet. Därom ha Rysslands monarker vittnat från tronens höjd, och detta mer än uppväger det förtal, varmed man nu slösar mot landet, och som icke stödes ens genom någon skugga av bevis.

Alexander I, vilken som bekant under senare hälften av sin regering blev sina liberala strävanden otrogen, sammankallade emellertid icke vidare någon lantdag, vilket förorsakade en stagnation i lagstiftningen. Enligt Finlands konstitution, grundad på svenska lagar, berodde ständernas sammankallande då helt och hållet av monarkens gottfinnande. Samma förhållande fortbestod även under Nikolai I:s långa regering. De krav samhällslivet uppställde fylldes genom administrativa förfoganden. Envar, som helst något är bekant med statsrätten, vet, att gränsen mellan lag och administrativ förordning är mycket svävande, till följd varav starka regeringar icke sällan tillåta sig att på administrativ väg avgöra sådant, som rätteligen borde bestämmas genom lag. Finlands konstitution lämnade i detta avseende åt monarken ett stort spelrum: hela det ekonomiska och administrativa området stod öppet för hans förordningsrätt. Icke desto mindre blevo grundvalarne för Finlands av kejsaren bekräftade konstitution till och med under denna despotiska regering orubbade. Finska författare påminna om ett yttrande av denne monark, fällt vid ett annat tillfälle: »Då den gudomliga Försynen ställt en människa i spetsen för 60 millioner likar, så har detta skett, för att han skall vara ett föredöme i ordhållighet och samvetsgrant uppfyllande av sina löften». Det vore ej ur vägen att ihågkomma dessa ord i närvarande tid. Denne mäktige härskare motstod till och med dåvarande generalguvernören Zakrewskys frestelser, då denne vid hans tronbestigning försökte övertala honom att icke bekräfta Finlands konstitution utan tvinga finnarne att avlägga trohetseden enligt rysk lag. Han visste att ett sådant beteende skulle vara ett brott mot lag och mot Alexander I:s högtidliga löften. Det skulle vara liktydigt med en avsägelse av den finska tronen, och då hade förhållandena mellan Finland och Ryssland därefter bestämts endast genom den råa styrkans rätt.

Alexander II:s för Ryssland betydelsefulla regering blev också för Finland början till ett nytt liv. Första gången efter 1809 blev lantdagen åter sammankallad. Härigenom befordrades icke blott lösningen av många viktiga frågor, som tarvade ständernas medverkan, vilket även framhölls i ett i anledning därav utfärdat nådigt påbud, utan kejsaren ville även därigenom inför Europa visa, att om han ock vid denna tidpunkt höll på att undertrycka den polska resningen, han icke gjorde detta såsom fiende till folkens frihet. Han ville visa sig såsom en vän av konstitutionella inrättningar, då de framträda icke såsom ett revolutionärt yrkande, utan såsom tingens lagenliga ordning, överensstämmande med folkets sanna intressen. I det tal, som han höll vid lantdagens öppnande, lovade han till och med att utvidga de konstitutionella rättigheterna. Den högsinte monarken yttrade nämligen bland annat: »Fasthållande vid de konstitutionellt monarkiska grundsatser, som uppbäras av finska folkets övertygelser samt äro sammanvuxna med landets lagar och institutioner, vill jag genom sagda förslag ytterligare utsträcka den rätt till självbeskattning ständerna nu grundlagsenligt äga, ävensom återgiva ständerna den motionsrätt, dem av ålder tillhört» — — — »Det tillhör Eder, representanter för Storfurstendömet», slutade han, »att genom värdighet, hofsamhet och lugn i edra överläggningar ådagalägga, att fria institutioner långt ifrån att vara vådliga utgöra en borgen för ordning och trevnad hos det folk, som i samråd med sin regent och med praktiskt förstånd arbetar på utvecklingen av sin välfärd.» Finlands representanter hava tillfullo rättfärdigat dessa förhoppningar.

Den viktigaste utvidgningen av de konstitutionella rättigheterna var fastställandet av lantdagarnes periodicitet. Enligt § 2 av 1869 års lantdagsordning måste de sammankallas minst vart femte år. Genom § 71 i samma lag föreskrives, att landets grundlagar kunna ändras endast på monarkens förslag och med alla ståndens samtycke, och i stadfästelsen av lantdagsordningen säges, att monarken förbehåller sig sin rätt, sådan densamma uti regeringsformen av 1772 och Förenings- och Säkerhetsakten av 1789 försäkrad finnes, varigenom också bägge dessa lagar erkännas såsom Finlands grundlagar.

Under Alexander II, år 1878, stiftades också den nya värnepliktslagen, som ersatte det tidigare, föråldrade indelningsverket. Såsom fallet plär vara vid underhandlingar, skedde detta genom ömsesidiga eftergifter. Finland förband sig att upprätthålla 5,000 man egna trupper till landets försvar. Av lagens 124 paragrafer blevo 14 enligt ständernas hemställan erkända såsom hörande till storfurstendömets grundlagar, alldenstund genom dem äldre grundlagsbud ändrades. De övriga kunde ändras i vanlig lagstiftningsväg d. v. s. icke med alla fyra utan med blott tre stånds samtycke.

Alexander II:s löfte om motionsrätt blev dock icke av honom uppfyllt; men det skedde genom hans efterträdare, som i detta fall gick i sin faders fotspår. Man skulle tycka att Finlands konstitution och rättigheter, bekräftade av alla de på varandra följande monarkerna, vila på den allra fastaste grundval. Om ett kejsarord har någon betydelse, så borde det i detta fall bestå i sin fulla kraft, ity att det ej funnits ringaste anledning att bryta högtidliga, från tronens höjd givna löften. Under sina lagars skydd och oaktat sin karga natur och sitt stränga klimat utmärkte sig det fredliga landet genom fullständig ordning och välstånd. Vid den nu regerande monarkens tronbestigning blevo dessa rättigheter ånyo bekräftade, såsom av alla hans företrädare, då plötsligen en oväntad omkastning inträffade.

Fälttåget mot Finland hade påbörjats redan under Alexander III:s regering, och tvärtemot vanligt ryskt bruk skedde detta genom en diger bok. Herr Ordin, som härför belönades med en hofcharge, utgav en omfångsrik undersökning om Finlands erövring och om den ställning Alexander I givit landet. Skenbart grundade arbetet sig på arkivmaterial, men i själva verket utgjorde det blott en ytterst partisk och rent av falsk framställning, vari en del fakta förtegos, andra utlades i skev dager, andra åter framlades fullkomligt vanställda. Icke desto mindre har ryska vetenskapsakademien prisbelönat detta arbete och därigenom tagit på sig en svår synd inför fäderneslandet och historien. Efter hr Ordin kom hr Jeleneff och hela horden av servila journalister, för vilka patriotismens hela innehåll är våld och förtryck mot andra. Man bjöd till att bevisa, att Finland alldeles icke är en med Ryssland förbunden stat med en särskild konstitution, utan helt enkelt en erövrad provins, som erhållit vissa rättigheter genom ryska monarkers nåd, vilka sistnämnda alltså kunna återtaga vad de givit. Dessa monarkers allmänt kungjorda försäkringar och löften ansågos ingenting betyda. Till och med Rysslands egna grundlagar antingen alldeles ignorerades eller förklarades hava blivit oskickligt affattade. Man försäkrade, att de ryska monarkerna med Finlands grundlagar, då de stadfästade dem, alls icke menat de politiska institutionerna utan endast vissa civila och kyrkliga samt administrativa lagar. Det har blott varit finnarne som genom falsk tolkning försökt härur härleda något slags politiska rättigheter. Då Alexander I och hans efterträdare högtidligen bekräftade ståndens alla rättigheter, så skulle däri icke ha innefattats rättigheten till deltagande i lagstiftningen och själv beskattningsrätten; genom jesuitiskt förtigande skulle de ha menat: alla rättigheter — utom de politiska. Man försökte fastställa en fullkomligt absurd och meningslös skillnad mellan »korennyje zakony» »rotlagar» och »osnovnyje zakony» (grundlagar), mellan konstitutioner och konstitution. Då slutligen inga tolkningar hjälpte, ity att texten var fullkomligt otvetydig, tog man sin tillflykt till en sista fint: man försäkrade, att de ryska monarkerna blivit bedragna och själva icke vetat, vad de underskrivit, ehuru för dessa beskyllningar icke framlagts ens en skugga av bevis. Såväl de ryska kejsarne som deras rådgivare, såsom Speransky och Araktschejeff, framställdes såsom marionetter i utländska intrigörers händer, endast därför att de hade mera upphöjda begrepp om statens uppgift och Rysslands intressen än de, som finnas i våra servila publicisters huvuden. Samma personer, som valt lögn och förtal till de förnämsta hjälpmedlen för sin verksamhet, beskyllde för lögn och bedrägeri de fullkomligt oskyldiga finnarne, vilka uppriktigt mottagit de ryska monarkernas gåvor och troget iakttagit sin trohetsed.

Huru skamlöst detta fälttåg än varit, har det dock haft sin verkan: »Calomniez, calomniez toujours; il en restera quelque chose». Många ryska statsmän tillägnade sig, en del medvetet, andra omedvetet, detta åskådningssätt, vilket föll dem synnerligen i smaken, emedan de framför allt hatade det konstitutionella statsskicket, som satte en dam för det byråkratiska godtycket. Den goda ordning, som Finland under lagens skygd hade att uppvisa, utgjorde en levande förebråelse mot det byråkratins alltomfattande herravälde, som vanställt tsaren-befriarens bästa skapelser. Redan under Alexander III tillsattes en kommitté för granskning av förhållandena mellan Finland och Ryssland. Den blev dock utan resultat. Oaktat sin böjelse för reaktionen var monarken dock en hederlig människa. Han förstod att ett brott mot ett högtidligen givet löfte evigt skulle vittna mot honom. Dessutom fruktade omgivningen honom något och vågade ej framkomma till honom med uppenbart falska förklaringar. Men efter Nikolai II:s tronbestigning märkte de, att man kunde förmå den oerfarne monarken till vad som helst, efter att ha övertygat honom om, att det var nödvändigt för Rysslands fördel och självhärskaremaktens förhärligande. Det avgörande steget blev taget.

Såsom inledning utnämndes till generalguvernör i Finland general Bobrikoff, som vid sitt första steg förklarade för finnarne, att deras fädernesland alls icke var Finland utan Ryssland. Synbarligen är för general Bobrikoff fäderneslandet någonting, som man förändrar enligt chefskapets befallning. Han har härigenom gjort sig odödlig. Det betyder ingenting att i värnepliktslagens § 123 säges, att »Finlands krigsmakt har till ändamål att värna tronen och fäderneslandet, samt därigenom även bidraga till kejsardömets försvar», varigenom erkännes, att finnarnes fädernesland alldeles icke är Ryssland utan Finland. För den ryske generalen har lagen lika litet att betyda som människornas heligaste känslor: det är befallt att ombyta fädernesland, alltså lyd och räsonera icke.

Slutligen kom såsom ett åskslag manifestet av den 15 februari 1899, genom vilket för frågor, gemensamma för kejsardömet och storfurstendömet, föreskrives en särskild lagstiftningsordning. Alla frågor av detta slag böra jämte lantdagens utlåtande överlämnas till ryska riksrådets granskning, varefter dess av monarken sanktionerade åsikt publiceras till allmän kännedom. Härigenom överändakastades med ens alla det finska folkets högtidligen bekräftade rättigheter. Enligt Finlands konstitution kan någon lag rörande Finland icke ändras utan lantdagens samtycke. För ändring av grundlag erfordras alla fyra ståndens bifall. Men här fordras av dem endast utlåtanden, vilka sedan underkastas vidare prövning i en rysk inrättning med uteslutande rådgivande karaktär, varefter monarken får stadfästa vad han behagar. Då därjämte avgörandet av, vilka ärenden böra anses vara gemensamma för kejsaredömet och storfurstendömet, fullkomligt beror av monarkens vilja, och under denna rubrik kunna rymmas förvaltningens alla grenar, militären, handeln, myntväsendet, posten, så är det klart, att av de konstitutionella garantierna ingenting återstår. Den inskränkta monarkin förvandlas till oinskränkt.

Det olyckliga landet klagade. Alla dess sekelgamla rättigheter, vilka det värderade som en helgedom, vilka utgjort grundvalen för dess välstånd, blevo överändakastade med ett slag. Det hade levat fredligt under de ryska kejsarenas skydd, förlitande sig på högtidliga löften, givna från tronens höjd, och med ens visade sig allt detta vara en chimär. Marken började vackla under fötterna; alla garantier för en god och fast ordning och en fredlig utveckling hade försvunnit. Finlands senat beslöt med en rösts övervikt att promulgera manifestet, men ingick samtidigt med en framställning om dess olaglighet; prokuratorn protesterade. Protester uttalades ock från ständernas sida. Ståndens talmän anhöllo om audiens hos monarken, men den vägrades dem. Över hela Finland började man samla underskrifter under en adress; 523,000 personer undertecknade densamma; för dess framförande samlades i Petersburg deputerade från samtliga kommuner; men även dem hemsände man, utan att de sluppit fram till kejsaren. Till motvikt mot denna manifestation av hela folket fann man i Viborgs län en kommun med 1,500 innevånare, i vilken man hoppades erhålla underskrifter för en underdånighetsadress. Man fick 7 stycken, och genom varjehanda medel lyckades man därtill foga ännu några; icke desto mindre publicerade man detta papper såsom uttryckande hela kommunens åsikt, och kommunen fick monarkens tacksägelse. Slutligen infann sig i Petersburg till och med en internationell deputation med en adress till Finlands förmån; naturligtvis vägrade man att emottaga också den. Om man icke velat lyssna till undersåtar, så ville man det så mycket mindre till utländingar.

Likväl hade den petersburgska regeringen icke tillräckligt mod att öppet erkänna, att kejsarord för densamma icke hade någon betydelse. Till våldet fogades hyckleriet. Man förkrossade människor, men ville övertyga dem om, att man alls icke rörde dem och att alla deras klagomål voro onödiga. General Bobrikoff kringsände ett cirkulär, vari han förklarade för befolkningen, att ingen tänkte kränka Finlands konstitution, att alla motsatta utläggningar voro falska intriger av illasinnade människor, som ansträngde sig att bland folket utbreda den åsikten, att alla lagar, de civila, de kyrkliga, de administrativa och själva äganderätten voro hotade, under det att Finlands alla lokala lagar lämnats oantastade och nya bestämningar fastställts endast för angelägenheter, som äro gemensamma för Finland och Ryssland. Det är utmärkt detta endast. Vem kunde man väl bedraga därmed? Naturligtvis icke finnarne, som utmärkt väl visste, att alla dessa försäkringar stodo, i uppenbar strid med sanningen. Icke desto mindre fick detta cirkulär allerhögsta gillande. Monarken hade man synbarligen övertygat om, att manifestet av den 15 februari alls icke kränkte Finlands konstitution. Denna övertygelse fick också ett uttryck i kejsarens reskript till generalguvernören efter lantdagens slut. Däri gavs en sträng skrapa åt lantmarskalken och talmännen, som tillåtit sig otillbörliga omdömen om de vidtagna åtgärderna. Generalguvernören anbefalldes att göra allmänkunnigt, att dessa omdömen voro oriktiga och icke motsvarade sakläget, enligt vilket Finland är en beståndsdel av ryska riket, därmed oskiljaktligt förenad. »Jag önskar även», yttrades vidare, »att finska folket må veta, att då jag vid tronbestigningen övertog den heliga plikten att vårda mig om alla de folks väl, som underlyda den ryska spiran, har jag funnit gott bevara åt Finland dess särskilda lagstiftningsordning, som skänkts detsamma av mina höge företrädare. Samtidigt har jag i arv mottagit omsorgen om, att förhållandena mellan storfurstendömet och ryska kejsardömet, måtte bliva bestämda genom positiv lag. I sådant syfte har jag stadfäst grundstadgandena av den 15 februari innevarande år, angående utfärdandet av allmänna rikslagar, som röra Finland.» Denna ordning förklaras för orubblig också för framtiden.

Emellertid hava de föregående monarkerna aldrig tillskrivit sig rättigheten att efter eget gottfinnande genom positiv lag fastställa förhållandena mellan Finland och kejsaredömet. Dessa förhållanden hava blivit bestämda av kejsar Alexander I för honom och alla hans efterträdare och därefter bekräftade av alla efterföljande monarker. De bestå däri, att Finland är en skild stat, förenad med ryska kejsaredömet, men med sin egen konstitution och sin särskilda lagstiftning. I kraft av denna konstitution kan ingen enda lag, som berör Finland, stiftas utan ständernas samtycke. Genom att tillägna sig en sådan makt har Rysslands kejsare kränkt en rätt, som bestått från första början och av honom själv bekräftats. Detta är uppenbart för envar, som ej avsiktligen vill tillsluta ögonen för sanningen. Anförande dessa förklaringar, säger tidningen »Times», att de kunna duga för i barbari försänkta muschiker eller för samhällsklasser, som ej våga tänka av fruktan för hemliga polisen; men i civiliserade länder, kunna de endast framkalla ett löje av förakt.

Den finska och den ryska pressen vågade naturligtvis icke höja sin röst. I Finland förklarade generalguvernören, att han kommer att använda de strängaste straff mot dem, som våga tolka regeringens åtgärder enligt deras sanna innebörd. I detta avseende lämna Finlands lagar åt administrationen fullkomligt fria händer. Många tidningar hava indragits, andra tvungits att tiga. Om den ryska pressen lönar det sig icke ens att tala. Vestnik Jevropy erhöll en varning för en två månader före manifestet publicerad artikel, vari hr Mechelin bevisade, att vid hemställningen om grundlagsnatur för vissa paragrafer i värnepliktslagen av 1878 intet bedrägeri förekommit. Varningen gavs för ett enkelt återställande av sanningen, som våra finnofober vanställt. I stället lämnades åt de sistnämnda full frihet, och de störtade sig ursinnigt isynnerhet över de tal, som hållits vid lantdagen, förklarande dem för en oerhörd fräckhet, kränkande för den ryska känslan. För dem, som blivit vana vid den slaviska jargonen i våra officiella adresser, måste fria, om sitt värde och sin rätt medvetna människors ädla språk i själva verket te sig som en oerhörd fräckhet. Men för den sunda ryska känslan, icke för den, som blivit präglad av livegenskapen, är det icke kränkande utan glädjande. Ett sådant språk kan tjäna oss till lärdom.

Det systematiska utbredandet av lögn kunde dock icke lugna befolkningen, som mycket väl känner och förstår det verkliga sakläget. För att bättre nå sitt mål försökte man splittra densamma genom att locka över på den ryska regeringens sida folkets fattigaste lager. Plötsligt upptäcktes det, att i Finland fanns ett betydande antal obesuttna bönder, om vilkas öde härintills ingen bekymrat sig. En befallning utfärdades att av den finska statskassans överskott årligen två millioner skulle användas till anskaffande av jord åt de obesuttna. Knappast skall dock denna machiavellistiska åtgärd bli i stånd att vinna finnarne för den ryska regeringen; de förstå alltför väl, vad som framkallat densamma och vad den åsyftar. Den uppväckta nationalkänslan skall den icke besegra, utan snarare driva rika och fattiga, finnar och svenskar, att fastare sluta sig samman mot den förtryckande makten. General Bobrikoffs vidsträckta spionerisystem skall heller icke leda till målet. De ryska spionerna, vilka skickas omkring i vandrande krämares skepnad, vill befolkningen icke mottaga, och kronan blir tvungen att underhålla dem på egen bekostnad. Alla dessa försök att genom demoralisering kuva befolkningen återfalla endast på dem, från vilka de utgå. Finland skall utan tvivel krossas i den ojämna striden. Vad förmår ett litet land emot en obegränsad makt, som styr 130 millioner människor? Förhållandena äro nu andra än under grekernas kamp mot perserna eller nederländarnes mot Spanien. Civilisationen har i detta avseende fört mänskligheten icke framåt utan tillbaka. Under den råa styrkans herravälde överallt i den moderna världen, i norr som i söder, i Transvaal som i Finland, genljuder ett enda rop: ve de svaga. Icke desto mindre bor i rätten en moralisk makt, som icke kränkes ostraffat. Det är icke lätt att bli herre över den eniga uthålligheten hos ett folk, som värderar sina rättigheter. Den slutliga segern tillfaller den, som bäst förmår hålla ut.

För vem och vartill behövdes detta system av våld och lögn? Fordrade väl Rysslands intressen sådant? Men Rysslands intresse består framför allt däri, att knyta till sig de underlydande folken, och icke däri att stöta dem ifrån sig och göra dem till sina fiender. Så förstods detta intresse av Alexander I och alla hans efterträdare. Uppgiften bestod däri att försätta det erövrade landet i ett sådant läge, att det skulle bli för detsamma fördelaktigt att förbli förenat med Ryssland och icke att sträva till att bli därifrån avskilt. Hurudant skvaller och vilka historier än må gå om finnarnes ovänliga stämning mot ryssarne, en stämning, som helt naturligt framkallas genom farhågan för att bli uppslukad av den ryska kolossen och som endast kan stärkas genom i sådant syfte vidtagna åtgärder, så ligger kärnpunkten alldeles icke i dessa enskilda förhållanden, som för övrigt äro av mycket växlande natur, utan däri, att finnarnes eget intresse driver dem att upprätthålla föreningen med kejsardömet. Om bland dem hade uppstått revolutionära strävanden, så skulle rättens våldsamma överändakastande i någon mån kunnat ursäktas. Men ingenting sådant har förefallit, icke ens deras värsta fiender påstå det. Under de ryska tsarernas spira har Finland levat lyckligt och i enlighet med sin folkkaraktär alltid förblivit troget sin plikt. Därom hava mer än en gång de ryska monarkerna själva vittnat. Alexander III, som alldeles icke var väl stämd mot icke-ryssar och som strävade att russificera gränsmarkerna, var finnarne välbevågen. Han tyckte om att färdas i den finska skärgården, besökte Helsingfors och hälsades av studenterna med ovationer. Finlands enda önskan är, att det må lämnas i fred och få fredligen utveckla sig i skyddet av de institutioner, vilka det fått till skänks at ryska tsarer. Vartill tjänade det att med ens kasta överända hela denna kloka politik, som under nära ett sekel upprätthållits med sådan uthållighet, att införa oro och oordning i ett fredligt land, att av finnarne skapa åt sig fiender och att tvinga dem att i Ryssland se en förtryckare och vända sina blickar mot ett annat håll? Man kan säga att denna omkastning i politiken icke blott icke betingas av Rysslands intressen, utan står i direkt strid därmed. De, som drivit tsaren till ett dylikt handlingssätt, hava ådagalagt en fullkomlig brist på politiskt omdöme.

Ryssland har ännu ett annat, viktigare intresse — ett moraliskt intresse. De detsamma underlydande folkens lycka höjer dess moraliska värde. Finland hade varit den bästa pärlan i dess krona. Men ännu viktigare för detsamma är, att det vore möjligt att lita på de löften, som givits i dess namn, som på hälleberget, att kejsarordet ej vore ett tomt ljud, utan åtnjöte ej blott på sida ståendes utan framför allt också underlydandes orubbliga förtroende. Här ovan hava Nikolai I:s ord om denna sak anförts. Emellertid saknar allt detta betydelse i den härskande byråkratins ögon. För de höga funktionärer, som nu stå i spetsen för styrelsen, betyder det rakt ingenting att kasta boll med kejsarord, att undergräva allt förtroende för dem, att bringa vanheder över Ryssland. I fallet Dervis fann detta förakt för moralens mest elementära fordringar ett uttryck endast i förtryck mot en enskild person; här har det rört vid tronen och fäderneslandet. Då monarker lämna sig i händerna på ministrar, för vilka rätt och orätt, sanning och lögn äro fullkomligt likgiltiga saker, så återfaller detta förr eller senare på dem själva.

Men måhända fordrade militära hänsyn denna brytning med det bestående? För bedömandet av detta skäl är det nog att hänvisa därpå, att den finska militärens 5,000 man är en droppe i havet i bredd med den ryska hären. Hurudan dess inrättning än må vara, att för en sådan bagatells skull kullkasta hela det bestående samhällsskicket, är fullkomligt absurt. Ryssland har i Finland ett intresse: landet är för detsamma — en militärisk position. Detta intresse tillgodoses fullkomligt därigenom, att Ryssland alltid där kan besätta de viktigaste punkterna och i fall av krig ditsända så mycket ryska trupper det behagar. I detta avseende finnes ingenting övrigt att önska. Den finska militärens nuvarande organisation grundar sig på en lag, som förelagts lantdagen av den ryska regeringen själv och stadfästats av monarken; följaktligen är den avpassad efter Rysslands behov. De, som i uniformitet se höjden av statsvishet, kunna anse tillvaron av en skild militär för en sådan anomali, som bör avskaffas kosta vad det vill; men en sann statsman, som vet att politiken framför allt består i förmågan att avpassa institutionerna efter de olikartade förhållandena och särskilt i att skona existerande intressen, låter sig naturligtvis icke hänföras av dylika skäl. Man framhåller, att Finland bär en vida mindre militärbörda än Ryssland; men man vill ej veta av, att Finland icke är Ryssland. Det spelar ej rollen av en stormakt och därför vore det orättvist att ålägga det samma börda, som det ryska folket bär i och för upprätthållandet av sin historiska betydelse. Den av ryska regeringen föreslagna utjämningen av militärbördan, med ökade utgifter för det fattiga landet och med den finska militärens fullständiga prisgivande åt den ryska krigsministerns godtycke, representerar högsta grad av orättvisa. Om man vill öka militärbördan inom drägliga gränser och enskilda förändringar i värnepliktslagen erfordras, kan detta nås i laga ordning, utan överändakastande av existerande inrättningar. Den för ändamålet sammankallade finska lantdagen har höjt de finska truppernas numerär från 5 till 12 tusen, vilket för ett fattigt land representerar en mycket stor börda. En sammangjutning av de finska trupperna med de ryska med våld och emot lag kan däremot leda till resultat fullkomligt motsatta dem man väntar sig. Om man vill i de finska trupperna hava ett fast stöd mot fiendens infall, så är det framför allt nödvändigt att Finland skall vara tillfredsställt; de vidtagna åtgärderna gå emellertid ut på att framkalla allmänt missnöje. Man vill ha en pålitlig och tillgiven militär, men man gör allt för att undergräva tillgivenheten. Från vilken sida man än skärskådar frågan, möter man endast ett fullkomligt tankekaos.

Nej, varken statens behov eller militära hänsyn hava framkallat de egendomliga åtgärder, vilka krossat det olyckliga landet och uppväckt sorg i fredliga medborgares hjärtan. Roten till dem ligger i det hat, som själlösa byråkrater, krypande ämbetsmän och generaler, vilka ej veta av annat än nävrätt, hysa mot varje slag av lagbunden ordning, mot alla rättsgarantier, emot varje begränsning av godtycket. Det väl organiserade Finland kunde de icke tåla; det var nödvändigt att kosta vad det ville krossa detsamma — och man krossade det. Sorg och skam fyller ryssens hjärta, då denna sorgliga tavla upprullar sig inför hans blickar; men ännu mer genomtränges han av omätligt medlidande med denna unge monark, som, omgiven av ett nät av lögn, inletts på en väg, från vilken ingen utgång finnes. Varmed skall han avtvätta den fläck, som han av okunnighet fästat på sig själv och sitt fädernesland?

Med denna fläck träder Ryssland in i det 20:de seklet. Vad har det blivit av det nyväckta mod, de stora förhoppningar, varmed det mottog tsaren-befriarens reformer? Allt detta har skingrats som stoft. Till all lycka kan livegenskapen ej mera återinföras; det är det enda, som ännu inger hopp om en bättre framtid. Men om också Ryssland icke mera bär slaveriets stämpel, så ser det dock ut liksom förr, liksom under tiden före reformerna:

av gudlöst smicker och av lögn som fräter,
av livlös lättja, som förnedrar,
av allt slags låghet är det fyllt, vårt hemland.

Arma Ryssland! Men huru många goda krafter har där icke funnits! Huru många ädla strävanden! Och huru lätt skulle det icke vara i själva verket för en regering, som förstode sitt kall, att styra detta goda, kloka, medgörliga, men därjämte energiska och begåvade folk! Det behövdes blott att hon beskyddade icke det sämsta, som finnes inom detsamma, utan det bästa, icke slafsinnet och inställsamheten, utan de sunda och oberoende elementen. Den nuvarande politiken utgör en upprepning av politiken före reformernas tidevarv; den skall oundvikligen föra till samma resultat: först en sänkning av samhällets andliga och moraliska nivå, som redan inträtt, och sedan till någon katastrof, som skall driva Ryssland ur det falska spår, i vilket det råkat, och tvinga det att åter beträda den lagbundna utvecklingens normala väg.

Men en katastrof är alltid en tillfällig händelse. Den kan vara nära eller långt borta; den kan framkallas genom inre oroligheter eller yttre händelser: allt detta utgör historiens hemlighet. Den uppgift, som åligger den tänkande delen av det ryska samhället, består däri att på förhand bereda sig på en bättre tingens ordning. Man måste klargöra för sig det nuvarande sakläget och veta, vad man bör önska och vad man bör sträva till. Under tiden före reformperioden hade landets bästa män redan utstakat hela programmet för framtidens reformer; därför förverkligades de ock så lätt. Tänkande människors plikt i närvarande tid består däri att klargöra för sig och för samhället de uppgifter, som föreligga Ryssland.

Dessa uppgifter äro ej mera desamma, som under tiden före de stora reformerna. Det, som man då hade i sikte, är nu redan fullbordat. Att korrigera det som snedvridits och att återvända till den normala ordningen, skulle icke erbjuda stora svårigheter; men man måste göra klart för sig under vilka villkor detta är möjligt, och därtill måste man veta var huvudorsaken till det onda sitter.

För den tänkande iakttagaren av Rysslands liv är det ögonskenligt, att det viktigaste onda, som sönderfräter oss, ligger i det gränslösa godtycke, som härskar överallt, och i det nät av lögn, som från ovan ända ned omspunnit det ryska samhället. Roten till det ena såväl som till det andra ligger i det byråkratiska styrelsesättet, som utan att hämmas av någonting undertrycker alla oberoende krafter, mer och mer koncentrerar all makt i sina händer och bringar upplösning in i Rysslands liv. Detta är ett gammalt ont, men det tycktes en tid, som om vi funnit en utväg därur. Den stora betydelsen av Alexander II:s reformer bestod däri, att de, ordnande den ryska staten enligt de för densamma nya principerna om frihet och rätt, gåvo åt samhällets krafter möjlighet att stå på egna fötter. Dessa reformer omfattade dock icke alla sidor av statslivet. Under det att nedtill allting ombyggdes, förblev allting upptill vid det gamla. Till en början var det nyttigt, ty en allmän omvälvning hade kunnat leda till en allmän kullstörtning. Endast med bibehållande av en fast medelpunkt, som erbjöd det nödiga stödet, kunde reformerna genomföras fredligt och normalt. Men förr eller senare måste motsatsen mellan det gamla och det nya framträda: antingen skulle byråkratin komma att undertrycka samhällets oberoende krafter, eller skulle de sistnämnda ombilda det byråkratiska styrelsesättets metoder och vanor. Den nihilistiska rörelsen gav trumfarna i byråkratins händer, och denna begagnade sig härav till undertryckande av samhällets krafter och till vanställning av de genom reformerna skapade institutionerna. Det är klart att man kan återvända till en normal ordning endast genom att sätta en dam för det byråkratiska godtycket.

Men man kan ej inskränka byråkratin utan att röra vid den makt, åt vilken den utgör ett verktyg, men som ännu oftare tjänar som verktyg åt densamma, d. v. s, monarkens oinskränkta makt. Sålänge denna består, skall det obegränsade godtycket på höjden alltid frammana ett dylikt godtycke i de underordnade lagren. En laglig ordning kan aldrig bli varaktig där, varest allt beror av en enda persons vilja, och varest varje med någon makt beklädd person kan ställa sig över lagen genom att krypa bakom en allerhögsta befallning. Om lagbunden ordning utgör det allra viktigaste livsbehov för det ryska samhället, så kan detta behov bli tillfredsställt endast genom en övergång från den autokratiska till den inskränkt monarkiska styrelseformen. Häri ligger också den verkliga fullbordan av Alexander II:s reformer. En annan utgång finnes ej för Ryssland.

Emot denna åsikt skola utan tvivel verop höjas av alla teoretiska och praktiska tillbedjare av självhärskaremakten, vilka i densamma se någonting, som skulle vara sammanvuxet med ryska folkets innersta liv. Sedan länge har man i alla tonarter upprepat för oss, att det ryska folket tror endast på tsaren, älskar endast honom, att för detsamma tsaren är lika helig som själva gudomen. Man säger, att självhärskaremakten skapat, organiserat och upplyst Ryssland, att den är förbunden med alla dess traditioner och hela dess utveckling; man försäkrar att Ryssland den förutan skulle sönderfalla i bitar. De finnas till och med, som upphöja denna nationella avgud till idealet för statsskick.

Av alla dessa utgjutelser är det icke mycket, som är värt beaktande. Det servila talet om en mystisk samhörighet mellan tsar och folk, vilken förmenas existera endast hos oss och icke annanstädes, under det att de västeuropeiska ländernas historia erbjuder därpå de uppenbaraste exempel, bör förbehållas åt de officiella adresserna, åt de byråkratiska angivelserna och åt ett visst slags tidningsartiklar. Allvarsamt kan man diskutera frågan endast ur politisk synpunkt.

Enväldet har, utan tvivel, haft en stor historisk betydelse såväl hos de västerländska nationerna som isynnerhet hos oss. Det har samlat och organiserat Ryssland och planterat upplysningen därstädes. Slutligen har det frigjort folket och rest samhällets krafter på egna fötter. Men därmed har det ock uppfyllt sin kallelse. Enväldet är en styrelseform, som duger åt folk i deras barndom, men alldeles icke åt mognade nationer. Så snart samhällets egna krafter börja växa, blir det ett hinder för utvecklingen. Det kan höja ett folk till en viss låg nivå, men icke vidare. Den högre utvecklingen försiggår under opposition mot enväldet, som strävar att undertrycka livets fria rörelser, men icke är i stånd därtill, ity att barnet har vuxit från lindorna. Då detsamma, drivet därtill av livets oavisliga behov, slutligen börjar lämna rum för liberala principer, så lägger det i och med detsamma grunden till sitt eget avskaffande. Proklamerandet av den borgerliga friheten är ett tecken på, att samhället mognat och kan stå på egna fötter; därefter måste oundvikligen följa den politiska friheten. Huruvida det sker förr eller senare, beror av lokala förhållanden och tidsförhållanden; men det måste med nödvändighet ske, det ligger i sakens natur.

De, som åberopa sig på ett intimt historiskt samband mellan monark och folk, vilja ej veta av den historiska utvecklingens lagar och villkor. Att inbilla sig, att samma styrelseform lämpar sig för ett folk på livegenskapens ståndpunkt och för ett samhällsskick, grundat på frihet, är en politisk absurditet. Livegenskapen likaväl som enväldet har sin historiska betydelse; den bidrar ock till statens konsolidering. Icke för intet infördes den hos oss genom förhållandenas makt på en tid, då statsbyggnaden befästades. Den är ock intimt förbunden med själva styrelsesättet: livegenskap nedtill framkallar livegenskap upptill och tvärtom. Sålänge folkets hela massa befinner sig i slaveri, kan något annat statsskick icke finnas än ren aristokrati eller envälde. Men det sistnämnda leder till enhet, under det att det förstnämnda för till inre slitningar. Följaktligen blir den oinskränkta monarkin under sådana förhållanden en nödvändighet för statens liv och en borgen för en högre samhällsutveckling. Men så snart livegenskapen avskaffats nedtill, blir ock dess avskaffande upptill en nödvändighet. Då framträda för folkets liv nya uppgifter; friheten kräver sina rättigheter. Då man betänker att en enda person, vilken ofta alls icke är beredd därtill och saknar högre begåvning, som ju alltid utgör ett undantag, ävensom nödig erfarenhet i statssaker, måste efter egen prövning regera över femtio eller till och med hundra millioner människor med alla de oändligt invecklade förhållanden, som friheten för med sig, då framstår det huvudlösa i ett dylikt sakernas tillstånd med fullkomlig klarhet. Här tjänar det till intet att åberopa sig på Guds bistånd. Gud bistår icke dem, som överskatta sig själva och icke tåla några gränser för sin vilja, utan dem, som anspråkslöst erkänna sin svaghet och underordna sitt godtycke under lagen. Av historien veta vi, att Gud icke inspirerar självhärskare, som klänga sig fast vid sin makt; alltför ofta visa de sig vara ovärdiga sin ställning och begå stora misstag, som föra dem själva till undergång och staten mot ruin.

För ett folk är det utan tvivel en lycka, om dess öde är förbundet med en bestämd dynasti, som förmått tillvinna sig undersåtarnes kärlek. Monarkin är en av historiens stora principer; men det är nödvändigt att den skall vara i stånd att antaga olika former, lämpade efter utvecklingens fordringar, och icke förstenas på en ståndpunkt, som duger blott under samhällets barndomstillstånd. I den mån det nationella livets utveckling framskrider, måste den oinskränkta monarkin övergå till inskränkt; endast då kan den förbliva en medelpunkt för detta liv. Om den däremot icke förmår anpassa sig efter de nya villkoren, om den icke förstår sin höga kallelse och envist håller på sin obegränsade makt, då vänder sig folkets kärlek småningom från densamma, och samhällets tänkande del börjar se i monarkin en fiende; då är förr eller senare dess fall oundvikligt. Historien erbjuder lärorika exempel därpå. Efter den gudadyrkan, som i Frankrike ägnades Ludvig XIV och till och med hans ovärdige efterträdare, hade ej många år förflutit, då monarkin, som ej förstått att i tid ombilda sig och genomföra de nödvändiga reformerna, störtade samman under pariserpöbelns ursinniga skrik.

Vi hava även sett, hurusom i Ryssland under Nikolai I hela den tänkande delen av det ryska folket såg i regeringen en fiende. Icke ens tsaren-befriarens reformer förmådde befria samhället från denna djupt inrotade sjukdom, och han, som var sina undersåtars välgörare, föll offer för en sorglig sammansvärjning. Den därpå följande reaktionen var mindre än någonting annat ägnad att läka dessa sår. I stället för att stödja sig på samhällets sunda krafter, visade regeringen dem fullständigt misstroende; men misstroende framkallar i sin tur misstroende. Mellan regering och samhälle uppkom en djup klyfta, som inga av smicker fyllda försäkringar om tillgivenhet och kärlek kunna överskyla. En var, som bor i Ryssland, vet, att dessa försäkringar ingenting annat äro än yttringar av den officiella lögn, som härskar hos oss från ovan ända ned. I själva verket hyser ingen förtroende för regeringen; varje dess åtgärd mottages med fruktan. Och detta misstroende är fullkomligt begripligt i betraktande av den moraliska nivå, på vilken våra ledande kretsar befinna sig. De ryska tsarernas självhärskaremakt har förvandlats till en lekboll för personliga intressen av allra lägsta slag.

Ur detta läge kan regeringen slippa endast genom att reformera sig själv efter alla reformer, som den genomfört i landet. Efter att ha infört allmän frihet och ställt samhället på egna fötter, måste den fullborda sitt verk genom att inskränka sig själv. Just detta utgör dess nuvarande uppgift. Endast därigenom kan den lösgöra sig från den upplösande omgivning, vari den befinner sig; endast på detta sätt är det möjligt att införa i Ryssland en lagbunden ordning och att tygla det oss på alla håll förtryckande godtycket.

Men är väl det ryska samhället moget för en sådan förändring? Skulle den icke införa ökad oro i den redan därförinnan försvagade organismen?

Om fråga vore om den oinskränkta monarkins ersättande med ett parlamentariskt styrelsesätt, så kunde därom i själva verket under nuvarande förhållanden ej vara något tal. Det parlamentariska styrelsesättet fordrar politisk erfarenhet, bildning, färdiga partier. Allt detta sakna vi. Men frågan är mycket enklare. Det gäller att begränsa den oinskränkta makten, och att rycka monarken ur den härskande byråkratins fördärvliga inflytande. Och härtill är det nog att till huvudstaden sammankalla ett möte av deputerade, t. ex. två eller tre för varje guvernementsting, och att åt dem överlämna diskuterandet av lagar och budgeten. Om man därjämte skulle ombilda riksrådet till ett överhus genom att rensa det från alla sådana element, som finnas där blott på grund av rang, så skulle den konstitutionella organisationen vara färdig. Man skulle icke behöva mycket bry sin hjärna med den saken.

Men det är nödvändigt, att den representativa församlingen bleve beklädd med rättigheter. En endast rådgivande församling, vars åsikt man kunde följa eller låta bli att följa, skulle alltid förbli i den styrande byråkratins våld; men det är just denna man måste tygla. En motvikt mot de tronen omgivande byråkraterna kan man endast få uti ett fullkomligt oberoende organ med en avgörande röst i allmänna angelägenheter. Endast genom en församling, som beklätts med en viss beslutanderätt, kan också monarkens vilja begränsas, och detta är första villkoret för åstadkommandet av lagbunden ordning. Så länge monarken icke blivit van vid tanken, att hans vilja icke förmår allt, att det finnes en av honom oberoende lag, som han måste rätta sig efter, är det fåfängt att drömma om några rättsgarantier och om tyglande av byråkratins godtycke. Allt skall snart gå som förr. Den rättslösa representativa församlingen skall snart tröttna på sin resultatlösa verksamhet och bli blott ett maktlöst hinder för byråkratins regemente. Den sistnämnda skall snart veta att, om icke alldeles avskaffa en sådan församling, så åtminstone reducera dess betydelse till noll.

Man bör icke frukta för att en representation med bestämmanderätt skulle komma att visa sig alltför anspråksfull. Med den ryska allmänhetens kynne måste man snarare frukta den motsatta ytterligheten. Den skall bliva alltför medgörlig och icke komma att stå på höjden av sin uppgift. Sammansatt av personer med ringa insikter och erfarenhet i statssaker, skall den ofta visa sig vara otillräckligt förberedd till deras behandling. Men detta skulle icke betyda så mycket, blott man finge till stånd ett element, vilket vore förmöget av normal politisk utveckling. Erfarenhet och insikter förvärvas med tiden och genom verksamhet. I församlingen skulle dock alltid samhällets sunda och oberoende element mötas, men icke tjänstemän, som fullfölja sina personliga syften eller sträva att vara chefskapet till behag. Oberoende män skulle där ha en möjlighet att upphäva sin röst, och man skulle icke kunna stoppa till munnen på dem, såsom för närvarande sker. Folkets behov och önskningar skulle framföras till högsta makten genom människor, som stå detsamma nära, men ej ses genom tjänstemannarapporternas vanställande prisma. Slutligen, vad som är kanske det viktigaste, det ryska samhället skulle sålunda kallas till politiskt liv och det är det enda, som kan höja detsamma ur den andliga och moraliska försoffning, vari det nu är försjunket. Ett nytt andligt uppsving skulle framträda inom detsamma, om det bleve kallat att medverka vid lösandet av nya, höga uppgifter. Dess bästa krafter skulle vakna ånyo, och de yngre släktleden skulle bereda sig till en fruktbringande verksamhet i stället för att förgäves förslösa sin begåvning på socialistisk agitation.

Kan man emellertid hoppas, att en sådan förändring skulle komma att äga rum under en mer eller mindre nära förestående framtid? Man måste erkänna, att föga sannolikhet finnes därför.

Att inbilla sig att monarken på eget initiativ, driven av en högsint ingivelse, skulle inskränka sin makt, det är att icke känna människonaturen. Naturligtvis kan han känna hela tyngden av den börda, som vilar på honom; men maktens förtrollning är så stor, att den kan motväga alla olägenheter. Härtill kommer de omgivandes inflytande, vilkas personliga intressen äro förbundna med upprätthållandet av den makt, i vars skugga de fullfölja sina egennyttiga syften. Skenfagra förevändningar för dess upprätthållande kan man alltid uppfinna i mängd: den nationella känslan, den historiska missionen, fäderneslandets förmenta fördel, rikets sönderfallande, med ett ord alla dessa spöken, som vanligen släppas ut att gå för att hindra godtyckets inskränkande. Huru kan man väl motstå dylika frestelser?

Å andra sidan kan man icke heller vänta något slags allvarsamma revolutionära rörelser inom Ryssland. Revolutionen saknar jordmån hos oss, ity att Alexander II:s reformer genomfört de förändringar i samhällsskicket, som samhällslivet fordrade. Nu återstår att fullborda dem genom politiska reformer; men för ett sådant steg saknar det ryska samhället den nödvändiga inre energin. Oron bland ungdomen och den socialistiska propagandan kunna blott förstärka reaktionen. De högre klasserna hos oss äro ruinerade, de lägre försänkta i djup okunnighet. Den apatiska och undergivna ryska allmänheten är i sitt nuvarande tillstånd oförmögen till varje energisk handling, varje initiativ. Den ser likgiltigt på allt övervåld, all orätt, som sker runtomkring, och ådagalägger icke den ringaste protest mot dem. Endast av det allmänna medvetandets långsamma utveckling kan man vänta en klarare uppfattning av företeelserna och en oegennyttigare strävan för allmänt väl.

Rysslands nuvarande läge påminner i mycket om Preussens under 1820- och 30-talet. Efter de av Stein genomförda stora reformerna och det uppsving i allmänandan, som blev en följd av befrielsekriget, hade den byråkratiska rutinen åter kommit till herraväldet; regeringen visade samma småaktiga misstro mot självstyrelsen som nu hos oss; samma oroligheter förekommo vid universiteten; samma brutala åtgärder tillgrepos mot studenterna och professorerna; pressen förföljdes på samma sätt. Under läsningen av baron Steins biografi kunde man stundom tro, att det är fråga om det nutida Ryssland. Skillnaden är den, att i Preussen fanns mycket mera bildning än hos oss; där fanns också aktning för den lagliga ordningen, varav i Ryssland icke ens finnes något spår. Men även i Preussen förutsade fjärrskådande statsmän, att en sådan politik icke kunde sluta bra. Revolutionen av 1848, som uppflammade till följd av en yttre påstötning från Frankrike, gav dessa förutsägelser rätt. Hela detta byråkratiska brädskjul blev med ett tag jämnat med jorden.

Även hos oss kan en yttre katastrof påskynda det allmänna medvetandets utvecklingsprocess. Den kan inträffa oförutsett, oanat. Anledningar till sammanstötningar finnas med det nuvarande spända läget i Europa alltför många. Stormakterna stå mot varandra beväpnade till tänderna, ständigt ökande sina stridskrafter; varje gnista kan framkalla en eldsvåda. Med den mest fredsälskande sinnesstämning kan regeringen mot sin vilja bli invecklad i ett krig. Om en sådan sammanstötning inträffar, skall den ögonskenligen äga rum mellan Ryssland och Frankrike å ena sidan och Tyskland i spetsen för trestatsförbundet å den andra. I materiellt avseende äro bägge parterna mer eller mindre jämnstarka; men folkens öden avgöras icke genom den materiella styrkan. I den historiska kampen framträder den som segrare, vilken i andligt avseende står högre. Vad kunna väl Ryssland och Frankrike ställa upp emot Tysklands organiserade makt, vilken stöder sig på det energiska uppsving av nationalandan, som blev en följd av Tysklands segrar och sammanslutning? I Tyskland förmäles ock en järnhård disciplin med vidsträckt frihet. I Frankrike se vi blott inre misshälligheter och upplösning, i Ryssland godtycke och förtryck. Anarki och despotism, se där allt vad dessa två stormakter kunna bjuda den nutida mänskligheten. Obestridligen finnes det ock i det nutida Tyskland många mörka sidor: militarismens fruktansvärda utveckling, det skoningslösa förtryckandet av underlydande nationaliteter. Den realistiska politik, som den tyska enhetens store skapare tillämpade, har hos det en gång idealistiskt anlagda folket utrotat känslan för humanitet och rättvisa. Tysklands seger skall även den knappast medföra nytta för mänskligheten. Men där finnas dock de kulturprinciper, vilka förblekna i händerna på den oroliga franska demokratin och fullkomligt saknas i Ryssland. Och det viktigaste i Tyskland hava vi i den högt utvecklade nationalandan, som i Frankrike förnedrats genom nederlagen och rives i stycken genom de inre partistridigheterna, medan den i Ryssland är helt och hållet undertryckt genom despotismens krossande tyngd. För att kunna segra måste Ryssland inom sig uppväcka denna anda, men det kan ske endast genom en fullständig omsvängning av hela den inre politiken. Det ryska folket måste kallas till ett nytt liv genom att frihetens och rättens principer göras rotfästa inom detsamma. Monarkens oinskränkta makt, källan till allt godtycket, måste vika för en konstitutionell ordning, grundad på lag. Finland måste återfå sina rättigheter, sådana de givits det av ryska monarker och oföränderligt tillhöra detsamma. Men framför allt måste man räcka handen åt den av Ryssland krossade slaviske brodern och höja honom ur den förnedring, vari vi hålla honom. Endast på detta sätt kan Ryssland ställa sig i spetsen för de slaviska folken, vilket skulle förskaffa det en omätlig kraft. Icke såsom en representant för rent materiellt herravälde, grundat på alla underlydande folks förtryckande, utan som bärare av högre humanitära principer kan Ryssland uppfylla sin historiska kallelse, framskjuta den slaviska frågan och krossa Tysklands hegemoni.

Månne det skall bliva medvetet av denna höga bestämmelse? Den, som känner de mäktiga krafter, vilka dölja sig på djupet av den ryska andan, den kan icke tvivla därpå. Rysslands pånyttfödelse efter Krimkriget är en borgen därför. Men om detta medvetande skall inträda genom en normal inre utveckling eller om det skall skapas genom strömmar av blod och genom många släktleds undergång, det skall framtiden utvisa. Måhända skall även hos oss framträda en statsman sådan som Cavour eller Bismarck, vilken skall förstå tidens uppgift och förmå föra Ryssland in på den väg, som utpekas av dess historia. Möjligt är ock, att en tsar skall framträda, som, livad av en hög moralisk känsla, skall få lust att bliva en välgörare för de folk, som underlyda honom. Huru som helst, att bibehålla den nuvarande kortsynta despotismen, som förlamar nationens alla krafter, är omöjligt. För att Ryssland skall kunna gå framåt, är det nödvändigt, att den godtyckliga regeringsmakten blir ersatt med en makt, begränsad av lagen och omgiven av oberoende institutioner. Den byggnad, som uppförts av Alexander II, måste få sin fullbordan; den av honom införda individuella friheten måste befästas och säkerställas genom politisk frihet. Det må komma att ske förr eller senare, på det ena eller andra sättet, men ske måste det oundvikligen, ty det ligger i tingens ordning. Företeelsernas makt skall med nödvändighet fira till detta resultat. Häri består det tjugonde seklets uppgift.

1. Man kan ej värja sig för intrycket, att författarens omdöme om den s. k. nihilistiska rörelsen i vidsträcktaste mening blivit alltför ensidigt under intrycket av den bitterhet, som reformperiodens bedrövliga slut helt naturligt framkallat hos reformvännerna. Denna bild av rörelsen tarvar en komplettering för att man skall kunna åstadkomma en rättvisare fördelning av ansvaret för händelserna i slutet av 70:talet. I detta avseende kan t. ex. hänvisas till den inblick i samma skedes historia, som från en motsatt synpunkt erbjudes i furst Krapotkins intressanta memoirer nyss utkomna i dansk översättning på den Gyldendalske boghandels förlag. Översättaren.
2. En obligatorisk avgift, som studenterna äga erlägga för föreläsningarna.
3. Vid valen i Ryssland finnes en skild urna eller låda för varje kandidat.