Hoppa till innehållet

Sämunds Edda (Brate)/Kvädet om Hymer

Från Wikisource, det fria biblioteket.
←  Sången om Harbard
Sämunds Edda
Loketrätan  →
Erik Brates översättning 1913 från fornisländskan av Hymiskviða. På Wikipedia finns en artikel om Sämunds Edda (Brate)/Kvädet om Hymer..

Kvädet om Hymer

[redigera]

1. Det var en gång, som stridsgudar
stek av villebråd
och mjöd desamma njöto,
innan de mätta blevo;
de skakade spådomskvistar,
skådade på offerblod
och funno hos Äger
överflöd på kittlar.

2. Bergsbon satt
barnaglad framför dem,
mycket lik sonen
av Miskorblinde.
Yggs son honom trotsigt
i ögat såg:
»Gör du rikligt
gille åt asarne!»

3. Brydd blev jätten
av den bistres ord,
på hämnd mot gudarne
han härefter tänkte;
han bad Sivs man
sörja för en kittel,
»så att åt eder alla
jag öl må brygga.»

4. Det stod ej till
för de store gudar
och heliga makter
att hitta den någonstädes,
tills i förtroende
Tyr vänskapligt
ensamt åt Lorride
en utväg sade.

5. »Där bor i öster
om Elivågorna
den högvise Hymer
vid himmelens ända;
min käcka fader
en kittel äger,
ett mycket stort kärl,
en mil djupt.»

Tor sade:
6. »Vet du, om vi kunna
den kokaren få?»

Tyr sade:
»Visst, vän, om listigt
till väga vi gå.»

7. De färdades duktigt
den dagen fram
från Asgård,
tills till Egil de kommo.
Hos honom de insatte
hornprydda bockarne
och begåvo sig till hallen,
som Hymer ägde.

8. Sonen fann där farmodern,
faslig att skåda,
hon nio hundra
huvuden hade;
då går, som guld
glänsande, en annan
ljuslätt, att bära
en bägare åt sonen.

9. »Jättars frände!
Gömma jag ville
er båda käcka
under kittlarne.
Maken min
är mången gång
snål mot gäster,
snar till ondska.»

10. Sent färdig, vände
den vanskaplige,
hårdsinte Hymer
hem från jakten.
In gick han i salen,
istappar slamrade,
kindskogen på karlen,
som kom, var tjälad.

Frillan sade:
11. »Var hälsad, Hymer,
och i hågen god;
till dina salar
nu sonen kommit
han, som vi väntat
från vägar långa.
Den frejdade fienden,
följer honom,
vännen till människor;
Veor han heter.

12. Ser du, var de sitta
under salens gavel,
bakom en stolpe
de stå till skydd.»
För jättens syn
sönder sprang stolpen,
innan bjälken
brast i tu.

13. Åtta föllo,
men en av dem,
en hårdhamrad kittel,
föll hel från stocken.
Fram de gingo,
men fornåldrig jätte
följde med ögonen
sin fiende.

14. Ej sade honom då
hans sinne något gott,
när han såg på sitt golv,
den att gråta kom jättekvinnor.
Där togs nu
trenne tjurar,
tillsammans dem jätten
sände att kokas.

15. De höggo dem alla
ett huvud kortare
och i kokgropen
kastade dem sedan.
Sivs man åt ensam,
innan sova han gick,
hela och hållna
två Hymers oxar.

16. För Rungners gråe,
gode vän
tycktes Lorrides måltid
väl mycken vara.
»Nästa afton
nödgas nog
av villebråd
vi tre leva.»

17. Veor sade sig vilja
på vågen ro ut,
om bålde jätten
bete gåve.

Hymer sade:
»Gå till horden,
om du djärves det,
du bergfolkets krossare,
att bete söka!

18. Det jag väntar,
att dig skall ej lätt
agn av oxen
att erhålla bliva.»
Svennen styrde
strax till skogs,
där ramsvart oxe
råmande stod.

19. Tursars baneman
bröt från tjuren
de båda hornens
högborg upptill.

Hymer sade:
»Vida värre
dina verk tyckas
du, styrare av kölar,
än då du stilla sitter.»

20. Båten bad
bockarnes herre
den hisklige jätten
ut till havs att föra,
men apors släkting
sade sig äga
liten lust
att längre ro.

21. Dristige Hymer
drog två valar
ensam på kroken
upp tillsammans,
men akterut
Odens son,
Veor, sig redde
en rev med list.

22. Han, som människor skyddar
och mäter sig med ormen,
hängde på kroken
huvudet av oxen.
Mot betet gapade,
den som gudarne hata,
som runt kring världen
sig ringlar i djupet.

23. Dristigt drog
dådkraftige Tor
etterglänsande ormen
upp på båtkanten;
hårets högfjäll
med hammaren han slog,
det omåttligt fula
på ulvens broder.

24. Ulvar tjöto,
ödemarker ljödo,
urgamla jorden
av ångest skalv;
sedan i sjön
sjönk den fisken.

25. Oglad var jätten,
när de åter rodde,
så att Hymer att börja med
bara teg;
på en annan bog
sen böjde han av.

Hymer sade:
26. »Halva mödan
med mig du dele:
hem till gården
du går med valarne
eller binder böljornas
bock vid stranden.»

27. Gick Lorride och tog
tag i stammen,
svängde sjöhäst
med sump upp på axeln.
Ensam med åror
och med öskar
till gårds bar han båten,
som bränningen klyver,
åt jätten igenom
djupa klyftor.

28. Men ännu om styrka
strida ville
med Tor jätten,
vid trots van.
»Intet rår man», han sade,
»fast ro man kan;
den som bägare ej krossar,
icke kraftig är.»

29. Men när den lades
i Lorrides hand,
lät han strax för kristallen
stenstod brista,
stolpen han sittande
slog den igenom;
de buro den dock hel
till Hymer sedan.

30. Till dess den fagra
frillan lärde
ett vänskapsråd,
som hon visste:
»Slå mot Hymers huvud,
ty det hårdare på jätten,
som vill dig pröva,
än varje kalk är.»

31. Barsk reste sig på knä
bockarnas herre,
iförde sig all
sin asakraft;
helt var på jätten
hjälmens underlag,
men i tu rämnade
runda vinkärlet.

32. »Mycket dyrbart
mist jag vet mig hava,
då kalken jag ser
ur knäna på mig stött.»
Så karlen talade:
»Jag kan ej taga
åter mitt ord.
Du, öl, är för hett.»

33. »Ett villkor är,
att ni väldiga ölskeppet
bort från vår gård
bringa mäkta.»
Tyr försökte
två gånger den röra;
stilla ändock
stod kittlen.

34. Modes fader
fick fatt i kanten
och från stället vid elden
han steg ned i salen.
Sivs man hävde
på huvudet kitteln,
men på hälarne
handtagen skramlade.

35. Ej längre de färdades,
förrän litet
Odens son
såg sig om;
då såg han en månghövdad
mängd med Hymer
strömma från öster
ur stenrösena.
 
36. Kitteln från axeln
av sig han lyfte,
svängde Mjollner,
mordlystne hammarn,
och bergöknars bestar
till bane han slog.

37. Ej längre de färdades,
förrän Lorrides bock
halvdöd föll
framför kärran;
betseldjuret
på benet var halt,
och det hade lömske
Loke vållat.

38. Men hört I haven —
— ho kan väl det
av i gudasägner kunniga
klarare reda —
vilken bot honom bergöknens
bonde lämnade,
då båda sina barn
han bötade därför.

39. Kraftig han trädde
på tinget till gudarne
och hade kitteln,
som Hymer ägde.
Men varje vinter
väldigt dricka
gudarne hos Äger
det öl, han måst lova.