Senhösten (Sehlstedt 1862)

Samlade Sånger och Visor, Gammalt och Nytt. del 2

Senhösten.

(Sandhamn 1855.)

Djupt uti dimman ligger begrafvet
Landet, så långt man kan skåda förut.
Hösten är kommen. Stormen och hafvet
Drabba tillsammans i vildaste tjut.
Böljornas kampar frustande skena,
Stänka sitt skum emot stjernornas sfer.
Tro mig! det pröfvar, det frestar hvar sena,
Lifvet härute bland ”kobbar” och skär.

Här duga inga klemiga kroppar,
Ruff bör det vara i hufvud och fot.
Man borde vara minst utaf koppar,
Kanske i längden man då stod emot.
Här böjes ofta toppen af tallen
Ända till jorden, höflig och mjuk.
Här blåser håret rakt utaf skallen:
Ingen härute kan nyttja peruk.

Vågen är grönögd, svartblå är polen.
Vindarna tjuta i tak-ås och knut.
Solen och månan, månan och solen,
Ingen på länge vet, hur de se ut.

[ 141 ]

Bräckta som stickor mast-toppar ryka.
Skälhundar titta i vågornas bryn.
Gastarna skrika, skutorna dyka
Än uti djupet och än uti skyn.

Stormfoglar, skrämda, rasta i tågen.
Råstång och segel brista i tu.
Aborrar gapa högt öfver vågen,
Undra och tänka! ”hvad helvete nu!”
Vrålande kastas skummande yren,
Sjelfva matroserna blekna som lik.
Qvällen är snö-tjock, ingen ser fyren,
Allt är ett virr-varr i jemmer och skrik.

Lotsen skall möta, tecknet är gifvet,
Klar är på skeppet kastlinan gjord.
Tåget han binder fast omkring lifvet,
Hoppar i hafvet och halas ombord.
Islupen står han ända till hatten,
Glad att han eger sitt torftiga bröd.
Hvit som en is-björn står han vid ratten,
Oviss om kursen är lif eller död.

Skeppet är redlöst, honom förutan,
Opp skall han passa båd' akter och för.
Oftast från skeppsbrott räddar han skutan,
Oftast är ovett hans enda dusör.
Dömd ifrån början till mödor och fara,
Jemt skall han slåss mot den eviga sjön.
Heldre skarprättare ville jag vara,
Än ha, som han — fem riksdaler i lön.

[ 142 ]

Här är vår lefnad ibland rätt eländig:
Hjelplös och arm får befolkningen dö.
Läkare fins ej, och ej fru Nödvändig,
Två mil till presten, långt bort på en ö.
Något jag ville väl ändå betala,
Om af de tre fanns åtminstone en.
Blefve jag riksdagsman, skulle jag tala,
Så att det gick genom merg, genom ben!