Sida:Biblia Fjellstedt I (1890) 010.jpg

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

lada och lade sig på litet halm. Här låg han ett par dygn under tilltagande feber, tills en kwinna kom till stället och, förtörnad öfwer att han lagt sig der utan tillåtelse, sade till honom: ”Laga att du fort kommer härifrån! Du kunde annars ligga här och dö, och då finge wi beswäret att skaffa dig bort”.

Nu war den stund inne, då han kraftigare än någon gång tillförene skulle erfara hwad Herren till sitt folk talar om ”den tiden, i hwilken du sökt warder”. I sin nuwarande swåra nöd erinrade sig den arme ynglingen alla sina försummelser, alla sina brutna löften och gäckade bättringsuppsåt. Sina erfarenheter wid detta tillfälle beskrifwer han sjelf sålunda: ”Jag suckade till Herren, föresatte mig och lofwade att, om Han nu wille hjelpa mig, jag skulle blifwa hans lydiga barn. Wisserligen war det mer en yttre fromhet och flitigt bedjande, än hjertats förändring, jag nu tänkte på; ty kristendomens egentliga lif och kärna woro mig obekanta. Likwäl handlade Herren med mig icke efter min okunnighet och mina opålitliga föresatser, utan efter sin stora barmhertighet. Han hjelpte mig underbart. En timme efter kwinnans tilltal återfick jag på en gång nya krafter och febern förswann.”

Denna tilldragelse war, ehuru den icke genast ledde till en hel sinnesändring hos F., dock af stor wigt såsom en kraftig förberedelse dertill.

De följande fyra terminerna fortsatte han sitt skolarbete med sådan flit och allwar, att han allt fort war den förste i hwarje klass, hwarjemte han, såsom informator för några mindre gossar erhöll fri bostad och kost samt en årslön af 50 riksdaler. Han gladde sig innerligt öfwer denna förbättring i sin ställning och erkände deri den himmelske Fadrens hjelpande hand, men han fördes ej häraf till en djupare ödmjukhet. Det beröm, hans flit och skicklighet förskaffade honom från åtskilliga håll, wäckte hos honom sjelfbehag och egenkärlek. — Tuktan och warningar uteblefwo dock icke. Så war han en gång wid en badning nära att drunkna. Derom skrifwer han: ”Många gånger har jag sedan warit i lifsfara; men dödsstynget har jag aldrig känt så som wid detta tillfälle. Jag war glad öfwer min räddning, men intrycket blef ej waraktigt. Jag war fördjupad i studier, och döden, domen, ewigheten, Gud och det uppenbarade ordets dyra sanningar sysselsatte mig mindre än under de förra åren, och äfwen denna skarpa warning förfelade sin werkan.”

Slutligen gick den sista terminen af hans wistelse i Karlstads skola. Om sitt inre tillstånd wid denna tid skrifwer han: ”Ehuru jag wunnit i kunskaper under de år, som flytt sedan jag lemnade min hembygds dalar, hade jag till hjertats beskaffenhet blifwit försämrad. Lusten till Guds ord war förswunnen, och bönen försummades helt och hållet. Ingen dragningskraft till himmelen kände jag mer i min själ, och sällan tänkte jag allwarligt på Gud.”

Wid denna tid, slutet af år 1822, lemnade F. nu Karlstads lärowerk. Han war nära färdig för studentexamen, emedan han genom enskilda studier hade inhemtat kunskaper wida utöfwer den klass, i hwilken han befann sig. I latin, grekiska, hebreiska, tyska, franska och engelska, geografi, werldshistoria och botanik war han långt före sina kamrater, och sedan han under följande termin ifrigt studerat på egen hand, beslöt han att begifwa sig till Lunds universitet. På ett par timmerskutor fick han fri resa till Göteborg, och från Göteborg gick han på sex dagar den 29 mil långa wägen till Lund. Genom bemedling af en wälwillig professor erhöll han tillstånd att taga examen, ehuru han hwarken hade betyg från skolan eller från sitt stifts biskop, ej heller genomgått gymnasium. Examen lyckades.

Stor war nu hans glädje, men nöden trängde snart på. Han fick ofta hungra och måste för att få mat sälja många af sina kära böcker. Men nöden dref honom att åter börja bedja till Gud, och hjelpen kom. Han erhöll ett litet stipendium och en fördelaktig kondition hos en adelsman på landet. Men när nöden war öfwer, och han i stället fått goda dagar, började böneifwern snart att aftaga. Äfwen hans arbetshåg slappades; han försjönk i onyttigt versmakeri, romanläsning och naturdyrkan. Dock — när han nu syntes som längst bortkommen, war den stunden nära, då den gode Herden skulle återfinna sitt borttappade får.

Oaktadt F. ännu war främmande för det sanna troslifwet i Herren, hyste han alltjemt den lifligaste önskan att få predika. Han erhöll nu tillåtelse dertill, och den unge informatorn fick för första gången såsom ordets förkunnare beträda en predikstol.

Detta war, säger en hans lefnadstecknare, för honom ett lika nytt som angenämt nöje, och det dröjde icke länge, innan han ånyo lät höra sig i den lilla landskyrkan. Att en sådan blott för nöjes skull bedrifwen predikowerksamhet skulle bära någon andlig frukt, får man naturligtwis icke wänta. Alldeles utan sådan blef den dock icke, och åtminstone wardt den på indirekt sätt medlet att werka en genomgripande sinnesförändring hos ett menniskobarn — predikanten sjelf. Huru detta tillgick, må wi förnimma af hans egen mun. Han förtäljer derom sålunda:

”Då jag hade predikat tredje gången, kom en bonde följande dagen och uttryckte den önskan att i förtroende få tala ett ord med mig. Han sade sig wara kommen för att tacka mig för min predikan; ty genom den samma hade det blifwit honom tydligt, att ett stort förderf bodde i hans hjerta. Men derwid hade det dock genom min predikan icke blifwit för honom klart, huru detta förderf skulle kunna afhjelpas, och derför bad han mig om upplysning. Jag kom i stor förlägenhet och wisste knapt hwad jag nu skulle säga. Dock sökte jag hjelpa mig med min dåwarande ringa kunskap och hänwisade honom till Guds bud, hwilka man helt måste uppfylla. Men han wisade mig deremot, att detta icke war möjligt, och framställde kristendomens sanningar så klart och tydligt, att jag måste förundra mig. Jag wille nu hellre wara hans lärjunge än hans lärare, talade med honom länge, och hans ord föllo icke på jorden, ty det war sanningens ord. Ganska nedslagen gick jag till mig sjelf och önskade af hjertat blifwa en sann kristen. Min tygellösa inbillningskraft blef tyglad af sanningens kraft. Alla luftslott, som jag