| 18 | Fallet. | Genesis. | Cap. 3. |
som äro födde af Gud i Christo, tillhöra Honom och strida i Hans kraft emot syndens makt.
16. Och till qwinnan sade Han: Jag skall få dig mycken wedermöda, då du aflat hafwer; du skall föda dina barn med sweda, och din wilje skall din man undergifwen wara, och han skall wara din herre.* *1 Cor. 14: 34.
Menniskan skall åter upprättas, men straff och smärta påläggas till beständig förödmjukelse och påminnelse, att hon är fallen och behöfwer frälsas. Qwinnan kom öfwerträdelsen åstad, och underkastades derföre ett smärtsammare uppfostringssätt, för att beredas till ett högre lif, 1 Tim. 2: 11–15.
17. Och till Adam sade Han: Efter du lydde din hustrus röst, och åt af trädet, om hwilket jag dig bjöd och sade: Du skall icke äta deraf; förbannad ware marken för din skull, med bekymmer skall du nära dig på henne i alla dina lifsdagar.
18. Törne och tistlar skall hon bära dig, och du skall äta örter på marken.
19. Du skall äta ditt bröd i ditt anletes swett, till dess du warder åter till jord igen, der du af tagen är; ty du är jord, och till jord skall du warda.
Jorden förbannades för syndens skull; menniskan skall nära sig med arbete och bekymmer. Törne och tistel och allt slags ogräs wäxer utan arbete och odling och hotar alltid att förderfwa den gröda, som skall tjena till menniskans uppehälle. Såsom törne, tistel och ogräs wäxa af sig sjelfwa på marken för syndens skull, så wäxer synden sjelf på hjertats åker i de mångfaldigaste gestalter, liknande törne, tistel och giftplantor; och all slags fåfänglighet will uttränga och förqwäfwa Guds ords säd, sanningen och gudaktigheten, tron, kärleken och hoppet i menniskans själ.
Qwinnan delar mannens arbete och bekymmer, och mannens hjerta lider med af qwinnans smärta. Den andliga döden råder redan öfwer Adams själ. Kroppen har blifwit dödlig; nu låter Gud honom weta, att han skall warda till jord igen genom lekamlig död. Denna förbannelse, som war en nödwändig följd af synden, innebär icke någonting ondt, som Gud nedlade i naturen, utan blott att Gud lät Adam weta, att synden skulle hafwa en sådan ond werkan på jorden och på hela naturen. Naturen gör nu ett motstånd emot menniskans herrawälde, ett motstånd, som förut icke fanns. Den lekamliga döden är den synliga afbilden af det ewiga förderfwet, den dunkla skiljemur, som döljer den tillkommande werlden, der ingenting annat än hopplöst elände wäntar den oomwände syndaren.
20. Och Adam kallade sin hustrus namn Hewa, derföre att hon en moder är åt alla lefwande.
Hewa bet. lif, lifgifwerska; namnet Hewa bewisar, att Adam hade förstått Herrans ord, v. 15.
21. Och HERren Gud gjorde Adam och hans hustru kjortlar av skinn, och klädde uppå dem.
Gud gaf menniskorna kläder, och lärde dem derigenom, huru de skulle skydda sig mot kölden samt dölja sin nakenhet och förswaga syndens retelser. Att de fingo kläder af skinn, bewisar, att djur blefwo dödade. Det är sannolikt, att dessa djur anwändes till offer, och att Gud redan då anwisade menniskorna, att med offer tjena Honom, för att derigenom hafwa en beständig åminnelse af det gifna löftet och dess betydelse. Offren utgjorde då ett slags sakrament, en gudstjenst, ett medel till tro och lydnad.
22. Och HERren Gud sade: Si, Adam är worden såsom en af oss, och wet hwad godt och ondt är. Men nu, på det han icke uträcka skall sin hand, och taga desslikes af lifsens träd, och äta, och lefwa ewinnerligen;
Då Adam hade blifwit klädd, sade Gud dessa märkwärdiga ord: Si, Adam är worden såsom en af oss, och wet hwad godt och ondt är. Löftet om en Frälsare hade blifwit gifwet och en gudstjensthandling anwisad, hwarigenom detta löftes wäsende och betydelse kunde tillämpas. Adam hade trott löftet och blifwit rättfärdiggjord; då han fick kläder, hade de utan twifwel den betydelsen, att hans själ hade blifwit klädd i rättfärdighet genom tron på löftet, ty hwad Gud gör, gör Han fullständigt. Då Christus gjorde sjuka helbregda, så gjorde Han dem icke blott helbregda till kroppen, utan äfwen till själen, och gaf dem syndernas förlåtelse, så framt de trodde på Honom och åstundade andelig helbregdagörelse, Matth. 9: 2. Då Gud åt de första menniskorna gjorde kläder af offerdjurens skinn, så få wi antaga, att själen blef klädd i den rättfärdighet, som genom offren afbildades. Blef då Adam iklädd denna rättfärdighet, så war han iklädd Christum och derföre Honom lik genom denna gemenskap. Det högsta goda hade han då lärt känna, nemligen Guds förbarmande och förlåtande kärlek, som är det ljufwaste af allt i himmelen och på jorden. Det onda kände han äfwen, och såsom Christus skulle lära känna det af erfarenhet i striden deremot både i frestelserna och döden, så kände Adam det redan, och fick under sin lefnad och i sin död lära känna det allt mera och mera.
Odödlighet hade för menniskan i syndatillståndet warit någonting fasansfullt och förskräckligt; derföre war det nödwändigt, att han blef bortdrifwen ifrån lifsens träd.
23. Då lät HERren Gud honom utur lustgården Eden, på det han skulle bruka jorden, der han af tagen war.
24. Och dref Adam ut: och satte för lustgården Eden Cherubim, med ett bart huggande swärd, till att förwara wägen till lifsens träd.
Paradiset war icke längre en passande wistelseort för menniskan. Sällhet och synd trifwas icke tillsammans. Cherubim betyder thronenglar.
_028.jpg&oldid=340870){kind=link}