| Guds förbund. | 1 Mose Bok. | Cap. 8, 9. | 27 |
Offrets wällukt inför Herran betyder offrets antagande såsom försoningsoffer. Det offrades i tron, derföre hade detta offer ett tillegnadt wärde af Christi försoningsoffer. Det war Christi förtjenst och förbön, som gaf wällukt åt Noahs offer, emedan han höll sig wid löftets ord; det är Christi förtjenst allena, som uppstiger såsom wälluktande offerrök till himmelen. Uppb. 8: 3, 4.
Gud sjelf uttalar här sitt omdöme om menniskans hjerta: menniskans hjertas uppsåt är ondt alltifrån ungdomen. Detta will den naturligt sinnade menniskan icke weta af; utan förutsätter, att menniskohjertat är godt, och att man endast behöfwer uppfostran och bildning, för att blifwa god och ädel i tänkesätt, uppsåt och handling. Då nu detta är en willfarelse, som står i rak motsägelse mot Skaparens menniskokännedom, så är hwarje byggnad, som derpå bygges, uppförd på sanden, och faller, då frestelsens störtregn och flod derpå instorma.
Gud ingår här ett förbund med Noah och hans efterkommande, och lofwar, att ingen flod mera skall förderfwa jorden; och bestämda och och trösteliga äro Hans löftesord:
22. Så länge jorden står, skall icke återwända sående och uppskärande, köld och hetta, sommar och winter, dag och natt.* *1 Mos. 1: 14.
Werldsordningen skall blifwa såsom den är, så länge jorden står; men en dag kommer, då himmel och jord skola förgås. Wattendopet har gått öfwer jorden, eldsdopet har den ännu att wänta.
9. Capitel.
Blods förbund. Bågans tecken. Noahs win. Canaans förbannelse.Och Gud wälsignade Noah och hans söner, och sade: Warer fruktsamme och förökens och uppfyller jorden.
2. Eder fruktan och rädsla ware öfwer alla djur på jorden, öfwer alla fåglar under himmelen, och öfwer allt det som krälar på jorden, och alla fiskar i hafwet ware gifna i eder hand.* *1 Mos. 1: 28; cap. 8: 17.
3. Allt det som röres och lefwer, det ware eder till mat, såsom gröna örter hafwer jag allt det gifwit eder.* *1 Mos. 1: 29.
Gud förnyar här ännu uttryckligare än i Cap. 8: 17 den i Paradiset gifna wälsignelsen. Den första delen deraf skall fortfara, oaktadt synden är kommen i werlden, men den skall rätta sig efter bestämd lag och ordning, som Gud sedan föreskref. Den andra delen af wälsignelsen, nemligen herrawäldet öfwer djuren, blef nu annorlunda beskaffad. Detta herrawälde war genom syndafallet i hufwudsaken förloradt, djurwerlden kände sig för menniskan främmande, tillgifwenheten war borta, den kunde icke i menniskan längre igenkänna och med tillgifwenhet lyda sin beherrskare; menniskans synd beröfwade henne Guds beläte och Hans Andes wälgörande och för djurens förnimbara inflytelse. Menniskans förändring genomträngde djuren med fruktan och bäfwan. Det war nu nödwändigt, att djuren skulle frukta menniskan, sedan de icke mer med tillgifwenhet kunde lyda. Rädslans herrawälde är nu det, som för menniskan återstår. Den tredje delen af wälsignelsen är betydligt förändrad. Ordet står fast, att menniskan skall äta sitt bröd i sitt anletes swett, men efter floden fick menniskan tillåtelse att icke blott begagna örter till sin näring, utan äfwen djurriket öppnades för henne till förrådskammare. Före floden war det måhända brukligt att äta kött, men det hade icke blifwit tillåtet, förr än nu, då Gud gaf åt Noah och hans efterkommande denna tillåtelse. Den wisar, att menniskan war förswagad, så att dylik näring behöfdes; den wisar, att jordens fruktbarhet war förminskad, så att andra näringsmedel jemte jordfrukterna woro behöfliga. Tillåtelsen att begagna kött till näringsmedel förutsätter död ibland djuren, hwarigenom menniskan fick en ständig bedröflig påminnelse om sitt syndafall.
4. Allena äter icke kött, det ännu lefwer i sin blod.* *3 Mos. 17: 14.
Det bestämda förbudet att äta blod, eller kött, hwaruti blodet fanns qwar, hade sin grund uti offerlagen, som i hufwudsaken redan war känd, och sedan blef fullständigt uppenbarad. Kroppens lif är uti blodet, och jag hafwer gifwit eder det till altaret m. m. 3 Mos. 17: 11, 12. Blodätandet är äfwen ohelsosamt. Grymma plägseder finnas på några ställen i werlden, som wisa, till hwilken wildhet menniskonaturen kan nedsjunka, och detta skulle genom denna föreskrift förebyggas. Sedan offerlagen upphört, emedan dess syftemål är fulländadt, har äfwen detta bud till en del förlorat sin gällande kraft. I Nya Testamentet är någon allmänt gällande föreskrift härom icke gifwen. (Apg. 15: 29 förklaras på sitt ställe.)
5. Förty jag will ock hämnas öfwer eder kropps blod, och will hämna det uppå alla djur, och will hämnas menniskans lif på hwar och en menniska, eho hon är.
6. Den som utgjuter menniskoblod, hans blod skall ock af menniskor utgjutet warda:* förty Gud hafwer gjort menniskan efter sitt beläte.* 4 Mos. 35: 31. Ords. 28: 17. Matth. 26: 52. Uppb. 13: 10.
Då det blef menniskan tillåtet att döda och begagna djur till sitt lifsuppehälle, så blef det med fördubblad stränghet förbjudet att utgjuta menniskoblod. Menniskan är skapad till Guds beläte, hon är en länk i kedjan af en högre werldsordning, som störes genom hwarje ingrepp af wåldsam menniskohand. Hwarje sådant ingrepp will Gud bestraffa, och förklarar, att detta straff är nödwändigt. Att det icke ens får lemnas ohämnadt, då ett djur dödar en menniska, wisar denna lags djupa betydelse. Gud sjelf förklarar, att Han will wara blodshämnaren, om menniskor icke fullgöra denna lag, att den som utgjuter menniskoblod, hans blod skall ock af menniskor utgjutet warda. Denna lag blef sedan af Herren förnyad med de fullständiga föreskrifter och inskränkningar, som derwid woro
_037.jpg&oldid=340891){kind=link}