| Israels affall förutsäges. | 5 Mose Bok. | Cap. 31. | 381 |
12. Nemligen för folkets församling, både för män och qwinnor, barn och din främling, som i dina portar är: på det att de skola höra och lära, huru de skola frukta HERran sin Gud, och akta uppå, att de göra alla denna lagens ord:
Qwinnorna woro icke pligtiga att komma till alla de årliga högtiderna, 2 Mos. 34: 22, men på sabbathsårets löfhöddohögtid skulle de wara närwarande, för att afhöra lagbokens offentliga och högtidliga föreläsande, och alla barn skulle wara med, som kunde fatta något af lagens innehåll. Sådan offentlig bibelläsning, med korta förklaringar, skulle äfwen i Christenheten göra wida mera nytta än det menniskoord, som så ofta förkunnas i stället för Guds ord.
13. Och att deras barn, som icke weta det, måga ock höra och lära, huru de skola frukta HERren eder Gud i alla edra lifsdagar, som I på landet lefwen, dit I öfwer Jordan ingån till att intaga det.
14. Och HERren sade till Mose: Si, din dödstid är kommen; kalla Josua och går in i wittnesbördets tabernakel, att jag må gifwa honom befallning. Mose gick åstad med Josua, och trädde in i wittnesbördets tabernakel.
15. Och HERren syntes i tabernaklet uti en molnstod, och samma molnstod stod i dörren på tabernaklet.
Genom detta uppenbarande af sin härlighet stadfästade Gud Josua i embetet i stället för Mose, på det att hela folket måtte omfatta den nya anföraren med fullt förtroende och tillbörlig wördnad. Herrans härlighet wisade sig i molnstoden. Molnstoden swäfwade alltid öfwer tabernaklet, men Herrans härlighet uppenbarade sig blott wid wissa tillfällen såsom en strålande ljusglans. Med denna uppenbarelse öfwerlemnade nu Herren sjelf hela lagen åt sitt folk.
16. Och HERren sade till Mose: Si, du skall afsomna med dina fäder; och detta folket skall uppkomma, och skall löpa i horeri efter landets främmande gudar, der de inkomma, och skola öfwergifwa mig, och omintetgöra det förbund, som jag med dem gjort hafwer:
17. Så skall min wrede förgrymma sig öfwer dem på samma tiden, och jag skall öfwergifwa dem och fördölja mitt ansigte för dem, att de skola upptärde warda: och när dem då mycken olycka och ångest öfwerkommer, skola de säga: Hafwer icke allt detta onda råkat på mig, efter Gud icke är med mig?
18. Men jag skall på den tiden förskyla mitt ansigte, för allt det ondas skull, som de gjort hafwa, att de hafwa wändt sig till andra gudar.
19. Så skrifwer eder nu denna wisan, och lärer henne Israels barn; och sätter henne i deras mun, att den wisan blifwer mig ett wittne ibland Israels barn:
Denna förutsägelse, förkunnad med Herrans egen röst, måste på folket hafwa gjort ett outsägligt intryck; de få weta, att de och deras barn skulle affalla ifrån Herran och draga öfwer sig förfärliga straffdomar. Gud lemnar aldrig någon syndare utan warning.
Denna wisan bet. Mose lofsång, som står i följande capitel. Mose skref den, och Josua införde den sedan i denna bok. Den utgör ett innehållsrikt wittnesbörd om Guds trofasta nåd och barmhertighet, om folkets syndiga otrohet samt förmaning att tänka på Herrans ord.
20. Ty jag will föra dem i landet, som jag deras fäder swurit hafwer, der mjölk och honung uti flyter: och när de äta och warda mätte och fete, så warda de sig wändande till andra gudar, och tjena dem, och förhäda mig, och låta mitt förbund fara.
21. Och när dem då mycken olycka och ångest påkommer, så skall denna wisan swara dem för ett wittnesbörd, den de icke skola förgäta utur deras säds mun: ty jag wet deras tankar, som de nu allaredan med omgå, förr än jag förer dem i landet, som jag swurit hafwer.
Denna sång lärde utan twifwel hwarje person i Israel, och ingen skulle således kunna säga, att de syndat af okunnighet, och att straffet kom öfwer dem utan warning.
22. Så skref Mose denna wisan på samma tiden och lärde henne Israels barn.
23. Och befalte Josua, Nuns son, och sade: War tröst och frimodig: förty du skall föra Israels barn i landet, som jag dem swurit hafwer; och jag skall wara med dig.
24. Så Mose hade alla dessa lagens ord utskrifwit i en bok,
25. Böd han Leviterna, som HERrans wittnesbörds ark buro, och sade:
26. Tager denna lagens bok och lägger henne wid sidan på förbundets ark, HERrans eder Guds; på det att han skall wara der till ett wittne emot dig.* *2 Kon. 22: 8.
Wid sidan af förbundets ark, troligen uti en särskild låda, förwarades lagen, skrifwen i fem bokrullar. Böckerna woro icke på den tiden sådana som nu, utan man skref på breda remsor, wid
_391.jpg&oldid=343238){kind=link}