Cherubim och tillika af blommor och palmträd, såsom sedermera i templet. Palmerna och blommorna betecknade den fullhet af lifskrafter, som utgår från Gudomens wäsende både i den synliga och i den andliga och osynliga skapelsen. De Cherubim, som öfwerallt i helgedomen funnos, betecknade, att Herren i hela sin skapelse har sina Englar, sina tjensteandar, sina härar, öfwer hwilka Han herrskar såsom Herren Zebaoth, härskarornas Herre. Dermed betecknades äfwen, att tabernaklet tillika afbildade Hans himmelska tempel. Bland dessa englagestalter befunno sig således presterna, som ingingo i helgedomen, för att der tjena Herran. Detta war en wäsendtlig framställning af Apostelns ord: wår umgängelse är i himmelen. Alla Herrans trogna, hwarje medlem af de heligas samfund, af det andliga presterskapet, är således omgifwen af Herrans englar, hwilka äro tjensteandar, utsände till deras tjenst, som saligheten ärfwa skola. I tron inträda Herrans prester, alla rätte bedjare, ofta i den himmelska heIgedomen inför Guds thron och Lammets, omgifna af himmelska härskaror. Och på hela sin lefnadswäg hafwa de Guds englar med sig och omkring sig.
I förgården offrades dagligen flera slags offer. De betecknade först och främst den fallna menniskans försoning med Gud genom denna nådesanstalt, som af Herren war inrättad. Ehuru i Gamla Testamentets tid Guds folk i allmänhet icke kunde hafwa någon klar insigt i offrens djupaste betydelse, så blefwo de dock derigenom, då de trodde på Herrans löften, och höllo sig wid de medel, som Han hade föranstaltat, på ett sakramenterligt sätt delaktige af försoningsnåden, och blefwo i nådens förbund försonade och med Gud förenade. Offerblodet war lösen för den fallna och åt döden hemfallna menniskan. I blodet är själen; i offerblodet war offrets lif och själ, som trädde i stället för den offrandes lif och själ, och offret led den död, som den offrande förtjent att lida. Offrets förbränning betydde den förwandling, som menniskan måste undergå genom nådens eld, genom den Heliga Andas eldsdop, genom den nya födelsen och helgelsen, och ändtligen genom döden och uppståndelsen, för att kunna ingå i härlighetens rike. Allt detta förebildligt.
Offrets himmelsfärd i lågan betydde således Guds barns dagliga delaktiggörelse af den Helige Andes omskapande och förklarande nåd, som tillika åstadkommer den gamla menniskans dagliga dödande; ty den gamla menniskan, med alla synder och onda lustar, måste dagligen förstöras och förbrännas i nådens eld, korsfästas och begrafwas med Christo. Rom. 6. Gal. 2: 19; cap. 5: 24.
Offerblodets stänkelse war den hufwudsakligaste och wigtigaste offerhandlingen. Dermed skulle den offrande blifwa förenad med Gud och försonad med Honom. Den offrande hade lagt sina synder på offret, och offret hade för dessa synder gifwit sitt blod, sitt lif, hwilket genom stänkelsen inför Herran framfördes. Det war såsom om den offrande, som lagt sina synder på offret, hade lagt sin själ i detta blod, för att af detta blod betäckas och försonas. Derigenom att blodet kom i beröring med Herrans altare och Hans helgedom, blef det helgadt och uppfyldt af den himmelska kraft, hwarigenom det på ett sakramenterligt sätt kunde tillföra den offrande försoning och syndernas förlåtelse; ty uti detta offerblod lade Herren då kraften af sina löften, och således kraften och wärdet af den utlofwade Medlarens försoningsdöd. Således war genom offerblodet icke blott en lösen erlagd i den offrandes ställe, utan samma offerblod blef ett medel att förena den offrande med Herran, så att den offrandes själ liksom nalkades Herran i detta blod och blef af försoningsnåden delaktig, samt tillika delaktig af andligt lif och andliga krafter.[1]
- ↑ Måhända kan detta till någon del upplysas af en liknelse, tagen af det naturliga lifwet. Wi weta, att menniskan nödwändigt måste andas för att lefwa. Stannar andedrägten, så slocknar lifwet. Hwad är det då som andedrägten werkar i menniskan? Ännu har ingen af de lärdaste kunnat fullt beswara denna fråga, ty äfwen det naturliga lifwet är fullt af hemligheter; men så mycket wet man, att den luft, som inandas, gifwer nya lifskrafter åt menniskans blod. I lungorna, som äro fulla af fina blodkärl, kommer luften i beröring med blodet, blodet flyter omkring till alla blodkärl i hela menniskans kropp, och underhåller lif och friskhet i alla kroppens delar. Under hwarje sådant omlopp får blodet en mörkröd färg, och innehåller derefter, då det är kommet till hjertat, många delar, som icke mera hafwa något lif, utan äro liksom förbrända och döda. När detta mörka blod då omedelbarligen föres från hjertat till lungorna och kommer i beröring med luften, så får det en helt annan färg, som är frisk och ljusröd. I den inandade luften är ett lifsämne, som förenar sig med blodet, och med den luft, som utandas, förena sig de delar af blodet, som icke mera hafwa någon lifskraft. Det är således af lifsämnet i luften som lifskraften widmakthålles i
_406.jpg&oldid=343277){kind=link}