Den här sidan har korrekturlästs
Han bidar eder, som liknöjt skåden
En annans fall, blott I själve stån;
Som tro och fädernesland förråden,
Och med det heliga driven hån;
Som lagar vriden,
Och hjärtan villen,
Och oskuldsfriden
På lek förspillen!
Och ve blir slutet på hån och lek,
Då hämndens vålnad sig reser blek.
Han bidar eder, I lögnens andar!
Då tungan låder vid eder gom.
Åt redligheten sitt gift hon blandar,
Och äran faller för hennes dom . . .
Men mot min glaven
I intet kunnen:
Jag spärrar graven
Och smädemunnen,
Som nästa gång, se'n han målet mist,
För Den skall svara, som dömer sist!
