Den här sidan har korrekturlästs
Vad vore äran, som till er ropar
Att vörda plikten - att dö för den,
Om hon berodde af fala hopar
Och deras falare huvudmän?
Nu strålar friden
Från hennes anlet,
Om också tiden
En suck föranlät;
Ty tiden stänker ej upp sitt dam
Till stjärnegatan, där hon går fram.
Vad vore lyckan? Vad vore glädjen,
I kärleksringen, så ljuf och ren -
Om, när den bryts, I ej återkedjen
Dess brutna länkar vid hoppets sken?
Så ödeblivet,
O, hjärtan såta,
Vad vore livet?
En olöst gåta,
Ett obarmhärtigt Uriebrev,
Som Gud i vrede för mänskan skrev!
