Dock — ännu bilden af den stolta festen
För henne står i all sin flydda glans.
Han får ej närma sig, den sorgsne gästen
Med tår i öga och med vissnad krans:
Vid hennes hjertas port han fåfängt klagar,
Att de för evigt flytt de sköna dagar,
Då hon på Mälarns strand
Bar spiran öfver Sveriges fria land.
Af en inbillad segers fröjder tjusad,
Hon tror sig fira dess triumf i Rom;
Af hopens tomma bifallsrop berusad,
Hon anar icke häfdens stränga dom.
Hon tror sig hafva stridt och seger vunnit
Och gläds som mest att hafva målet hunnit
När hon åt flärden gaf
Det största offret — gaf sig sjelf till slaf.
* *
”Jag, helsar dig, o Rom, och lägger neder
För dig som offer maktens lumpna glans.
De stolta fröjder Minnets genius breder
Kring klassisk forntid, konstens vigda krans,
Hugsvalelsen utaf den höga lära,
Om hvilkens sanning sekler vittne bära,
Som tidens öfvermod
Ej mäktat störta i sin vilda flod —
