II.
Allt fler och flera lampor börja skina
Uti naturens festligt prydda sal,
Men ensam vakade ännu Christina
I kamp med något minnes tysta qval,
Ty kindens snö och ögats glöd förrådde
Att oro och betryck i hjertat rådde,
Der hon vid fönstret satt,
Med blicken irrande i stjernklar natt.
För hennes ögon låg den gamla staden,
”Aterna Roma”, höljd i Cynthias dok,
Och minnets genius bläddrade i bladen
Af sagans och af häfdens rika bok.
Men hennes blick på fönsterrutan stirrar,
I andra rymder hennes tanke irrar, —
Hon kan ej läsa hvad
Som Clio skrifvit på historiens blad.
Från fingret drog hon klara diamanten,
En dyrbar skänk, som helge fadren gaf,
Och skref på rutan med den skarpa kanten:
”Min faders lära har jag svurit af . . .”
Då blef hon utaf ångest hemskt betagen,
När midnattsklockan slog de dofva slagen
Från Peters-dômens höjd,
En grafsång öfver dagens korta fröjd.
