27
ANNA
(lyfter huvudet och ser ut framför sig, häftigt
upprörd).
Jag är också oäkta. Mor dog, när jag föddes, och min far, som var en fin herre som du, och som också tänkte och kände som du, inackorderade mig hos ett sådant där »snällt» folk, men hade aldrig tid att se efter hur pass snälla de voro. Jag minns min fattiga barndom — all liknöjdhet och hårdhet — svält och stryk — min glädjelösa ungdom — arbetet i verkstaden — svältavlöningen — direktörens antydningar om goda biförtjänster — hans gemena närgångenhet — och så du, den fina herrn, som lekte kärlek, men svek, när det kom allvar i leken. — — — — Skall mitt lilla barn gå igenom samma elände?
(Springer upp och ropar vilt.)
Jag förbannar den stund jag föddes — jag förbannar dig och din kärlek! — Erik, det får inte ske! Dör jag, så skall barnet dö med mig — jag vill inte lämna det kvar efter mig!
HELLING
(som rest sig, i halvt vänlig, halvt otålig,
tillrättavisande ton).
Det är ju fullständigt hysteri det här. Det finns alla utsikter för att det skall gå lyckligt för dig, du får ju den bästa vård och läkare finns ögonblickligen till hands. Tro mig, du kommer att gå igenom det och får själv vårda och uppfostra ditt barn.
