55
VALLNER.
Och vad blev det av barnet?
SIVARD.
Det onda är livskraftigt — barnet levde och lever. När modern dog, tog hennes syster gossen till sig. Hon var gift med en slaktare och barnet adopterades.
VALLNER.
När det var en sådan kvinna, behövde det inte vara din —
SIVARD.
Jo, det var min son. Det finns inga tvivel om den saken. Flickan hade tillräckligt nöje av mig för att inte behöva söka det på annat håll. Det finns också en påtaglig likhet med mig.
VALLNER.
Det är en beklaglig historia, men den hör till dem, som inte kunna repareras, och som det därför inte tjänar något till att bråka om. — Jag skulle vara dig tacksam, om du ville ta det summariskt — ämnet är obehagligt — låt detaljerna vara och giv mig med några ord slutet.
SIVARD.
Hur är det Bengt? Har du också minnen som plåga dig?
VALLNER.
Jag ber dig, låt mig stå utanför. Det är ju inte alls fråga om mina angelägenheter utan om dina. — Nå, du gjorde naturligtvis din skyldighet, du tog hand om gossen, anförtrodde honom åt ett gott men strängt hem, där han kan uppfostras till en bra karl.
