72
SKANTZ
(upprörd).
Men så som far och mor i sin unga friska kärlek byggde, det kunna inte vi göra — inte vi med vårt förflutna.
GERDA
(starkt).
Det förflutna — det är borta — försvunnet. Det har hänt, det kan inte göras ogjort, inte ändras, det får lämnas åsido! Det är struket ur mitt minne — jag ser aldrig tillbaka på mitt förflutna liv!
SKANTZ.
Nej, inte du! Men andra gör det! Hörde du viskningarna nere vid stationen, då vi reste? Såg du ögonkasten? Märkte du, att människorna tänkte smuts, när de sågo oss, de nygifta?
GERDA
(ser honom trotsigt in i ögonen).
Människorna? Vilka människor? Folk som vi inte känner ens till utseendet, och som antagligen äro sämre än vi själva. Nej, vet du, deras tankar bekymra mig inte det allra bittersta!
SKANTZ.
Och de båda herrarna, som satte sig i samma kupé som vi, och som hälsade på dig — vad var det för några?
GERDA
(ser bort och dröjer något med svaret).
Jag kan inte minnas alla namn — jag har
