84
i det förflutna, det fördolda och giv dem inte nytt liv med dina frågor.
SKANTZ.
Jag frågar, därför att jag ingenting vet, men fruktar allt. Hade jag klarhet, behövde jag inte fråga, och du finge fred.
GERDA.
Dina älskarinnor ha väl också haft ett förflutet — inte har du lidit så förfärligt av det och inte har du lagt dem på sträckbänken för nöjet att få veta namnen på dem som varit före dig?
SKANTZ.
Jag har aldrig älskat dem. Jag har åtrått dem, ägt dem, slängt dem, men dig, Gerda, dig älskar jag — min själ är i din kropp — din vanheder är min vanheder och jag lider! Förstår du inte, att hos älskarinnan söker mannen endast njutningen, men hos hustrun jungfruligheten, renheten, ärbarheten — hon är den kvinna som skall hedra hans namn, bli mor, bli det högsta i livet för hans barn.
GERDA
(med bittert hån).
Och vad ger mannen hustrun i utbyte mot all denna obesmittade härlighet? Har han sparat sig? Har det funnits någon gräns neråt för hans kärleksbekantskaper?
SKANTZ.
Så räknas det inte — —
