93
nu känner dig — man köpte din likgiltighet nedåt och din välvilja uppåt med stora upplagor, höga honorar — och med ära! Det var din historia!
SKANTZ.
Varför säger du mig detta? För att hämnas?
GERDA.
Nej, Philip! Jag vill bara, att du skall se klart. — Har du inte fått nog av livet — livet som blev ett helt annat än det du innerst ville? Vad väntar du på? Är du inte mätt på att äta och dricka, är du inte trött på att gyckla glädje bland människor, som äro dig likgiltiga, och som du föraktar? För detta är ju det liv du lever —? Om slutet nu vore inne, vad mera? I dag eller nästa år eller om tio — vad är skillnaden? Uppbrottet måste ju en gång ske — Du bär ett vapen på dig — älskade, jag skall luta huvudet så här mot soffkarmen och blunda — jag skall vara lugn och stilla, och jag skall tacka dig för befrielsen som för livets bästa gåva — —
SKANTZ
(faller på knä framför henne).
Ej död, men liv! Vi älska varandra och den högsta lycka är inom räckhåll —
GERDA
(smeker honom med handen över huvudet).
Inte är du rädd för döden, Philip? Ett ögonblicks ångest och smärta och sedan lugnet,
