de trampa presskaren och få sjelfve törsta.[1] 12Ur städerna ljuda menniskors nödrop; och de slagnes själ skriar; och Gud aktar icke på denna vederstygglighet.
13Andra höra till dem, som sky ljuset; som icke vilja veta af dess vägar, och icke dväljas på dess stigar. 14I dagbräckningen står röfvaren upp och mördar den arme och nödstälde,[not 1] och, om natten gör han ett med tjufven. 15Äktenskapsbrytarens öga passar på skymningen; han säger: »Ingens öga ser mig» och beslöjar sitt ansigte. — 16De göra inbrott i husen under nattens mörker; men om dagen stänga de sig inne och sky ljuset. 17Ty för dem alla är morgonen ett kolsvart mörker, under det de äro förtrogne med nattmörkrets fasor.
18»Men de (så säger någon) äro såsom ett lätt spån på vattnets yta. Deras del och lott i landets jord träffas af förbannelse; och man ser dem icke taga vägen till sina vingårdar.[not 2] 19Säsom torka och solhetta uppsvälja snövattnet, så dödsriket dem som synda; 20moderskötet förgäter dem, maskar suga på dem, och man kommer dem icke mera ihåg: Ja, såsom ett träd brytes sönder,[not 3] så den orättfärdige;[2] 21så han, som plundrar den ofruktsamma, som icke födde, och icke frågar efter enkans bästa.»
22»Dock nej, Gud förlänger våldsmännens dagar genom sin kraft; de uppstå igen, då de gifvit hoppet om lifvet förloradt. 23Han låter dem lefva i trygghet och känna sig säkre, och hans ögon vaka öfver deras vägar. 24De stiga högt och upphöra i ett ögonblick att vara till; då nedläggas de och inhöstas såsom alla andra, afmejas såsom axets topp. — 25Eller är det icke så? Hvem vill göra mig till ljugare och jäfva mina ord?
⁎
- ↑ Genom att lägga sig i forsåt för vägfarande, som i de varma länderna hvila midt på dagen och derföre måste tidigt börja att färdas.
- ↑ För att insamla deras frukt som uteblifver i följd af denna förbannelse.
- ↑ Genom storm eller menniskohand, under det att det befinner sig ännu i sin fulla lifskraft.
