KAP. 17
6De gamlas krona äro barnabarn, och barnens ära äro deras fäder.
Ps. 128:6.
7Det anstår icke en dåre att tala i en hög ton, än mindre en ädel man att ljuga.
8En juvel är mutan i hans ögon, som tager henne; hvart han vänder sig, har han henne i sigte.
9Den som skyler öfver förseelsen, han vill kärlek; men den som upprepar ordet,* han skiljer vänner åt.
- Som någon af oförsigtighet eller öfverilning låtit undfalla sig.
IOEn förebråelse gör mera intryck på den förståndige, än hundra slag på en dåre.
"Endast ondt har den upproriske i sinnet, men ett förskräckligt sändebud skall skickas emot honom.
O
I2Bättre är att möta en björninna beröfvad sina ungar, än en dåre i hans oförnuft.
I3Den som lönar godt med ondt, från hans hus skall
ondt ej vika.
Ps. 35: 12; 109: 5.
I4Såsom då man lössläpper en flod, så är begynnelsen till träta; förrän det bryter löst, låt kifvet fara.
I5Den som dömer den ogudaktige rättfärdig, och den som fördömer den rättfärdige, de äro båda en styggelse
för HERREN.
Es. 5: 23.
l6Hvartill tjenar väl penningen i dårens hand för att köpa vishet, då han är utan förstånd?*
- Så att han kan förstå och bruka den lärdom, som meddelas.
Och det eger rum, så länge han förblifver hvad han är.
I7Den rätte vännen älskar alltid, men till en broder födes han på nödens dag.
Kap. 18: 24.
l8En menniska utan förstånd är den, som gifver hand- slag, som går i borgen för sin nästa.
Kap. 6: 1; 11: 15; 20: 16; 27: 13.
• • •
J9Den älskar synd, som älskar strid; den som gör sin portgång hög,* han fikar efter undergång.
- Svarar emot hvad vi kalla att »sätta sig på sina höga hästar»
m. m. Det är hvad som sker, då man aldrig vill medgifva sig hafva orätt, ännu mindre för fridens skull afstå något af sin rätt.
