3.
Förgäfves du ångrar den brännande lust
Som gäckande dref dig till främmande kust
Från enfaldens skogar och dalar.
Hvad diktade hoppet hvad ”brände din håg”
Hvad såg du i Söder som icke du såg
I enfaldens skogar och dalar.
Der lifvet var oskuld, der friden blott log,
När solen rann opp, eller nattvakan slog
I enfaldens skogar och dalar.
4.
Väl sofver min fader, Det sjungande haf
Vid grönskande strand honom söfver.
Och björkarne gro kring den älskades graf
Och fläta sitt skugghvalf deröfver;
Men fädernetjellet, det blommar dock än
Och moder och vänner mig mana igen
Till enfaldens skogar och dalar.
5.
Jag kommer, jag kommer väl fjerran ifrån
En gång till att famna er åter.
Dock — kanske för sent står den enslige son
Vid grafvarnes runor och gråter;
Och står då förskjuten, der älskad han var,
Och klagar vid mimnet af forntida dar
I enfaldens skogar och dalar.
_3.jpg&oldid=448328){kind=link}