Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
( 23 )
Drömmen.
Högt solen stod på bergets topp
Med rosenfärgad kind,
Och blomman slog sitt öga opp
För kärlig morgonvind.
Jag hornets skall i lummig skog
Ur fjerran hörde än:
På munter jagt Alexis drog,
Jag bad: ”kom snart igen!”
I dalens lugn jag satt mig ned
Och band en krans så skön,
Och lärkan sjöng, och jag sjöng med
Min enkla morgonbön,
Och bäcken slog dertill så gladt
Sin silfversträng, och log
Åt eko, som på berget satt
Och ljudet återtog.
Men kransen, färdig längesen,
Af mång förgätmigej,
Mot qvällen börjar vissna re’n:
Alexis kommer ej.
”Han kom ju dock med eldig blick
Så glad hvar qväll till byss?
Har han nu glömt den kyss han fick,
Den ed han gaf mig nyss?”
