rit otrolige, mycket mindre Läkelige, och hafwa så dödt af sin obotelige siukdom, och ey af Brunnen. Och i fall någre af Brunnar blifwit döde, så tör sådant skedt, för det de ey rätt brukat dem, efter närwarande Medici förordning, utan efter egen inbillade klokhet. Skal derföre en annan, som rätteligen och efter ens förståndig Medici förskrifning betiänar sig af Brunnen, och nödwändigt döö der af? det ware fiärran. Dock kan man af sådant lijkwist hafwa at märckia, at man noga bör achta sig af hwad Surbrunn en betiänar sig af; ty som det intet är alt gull som glimmar, så äre intet de alle rätte Hälssobrunnar, som stort namn der af föra: äfwen som der intet altid bästa wijnet sällies, hwarest stor krantz hänger ute, och stort wäsende görs. Der hos må man och tilsee, at man intet går sta af egit inrådande eller andras (som intet förstå saken) och brukar Brunnen, utan at förfråga sig hos någon förståndig Läkiare (intet någon qwacksalfware eller Landtstrykare) om och den i sådan Passion, wid sådane eller sådane omständigheter skulle tiäna doch, wäl märkiandes, at den han rådfrågar, icke måtte wara intagen af något interesse eller Passion för eller emot Brunnen; ty man wäl har erfaret, at mången för sådane orsaker allenast, utan någre andre giltoge skäl, har afrådt den som fast ingen bättre boot, mot sin Krankhet har kunnat önska och hafwa, än den afrådde Brunnens drickande. Här med til ett slut, önskar jag den gunstige Läsaren allskiöns wälmågo så troligen, som jag mig i dess gunstige bewågenhet ödmiukt anbefaller.
