den bäste och sannaste, utan den som mig här til synss wara sanningen likmächtigast. Hwarföre Misocrenes må I wäl weta, som jag weet at Eder reda bekant är, at nedre i jorden, den wij nu bebygge och boo uppå, uti des innerste diup och inelfwor är en stadig warande och jämt brännande eld, det ey allenast månge höglärde Philosophi med oöfwerwinnerlige skiäl långt för detta bewist; utan dagelige förfarenheten så wäl genom de eldsputande bergen Ætna, Vesuvius, Hecla, som genom de åtskillige jordbäfningar, brännande kåålgrufwor i Eng- och Skåttland, samt warme baad här och der nogsamt utwisar: fast än wij ey för denne gång willia bekymra oss, om samme rätt nu nembde under-jordiske eld der af härrört, at jorden tilförende warit en Stierna eller planet som ♃, ♂, ♄, &c. nu äre och sedan med denna skårpan som wij nu jord kalla, skulle wara öfwerhölgd, som månge (kanske ey så illa) förmena, warandes det oss nog, at han der är, fast wij ey så egenteligen wete huru han dijt kommit. Denne samme elden är Misocrenes, som icke allenast en otalig ymnoghet af wåre dunster hijt upföre drifwer, som sedan til watn och Källor sig wända och samla, utan och af de månge oräknelige ting, som jorden uti sig begriper, ihopkokar och utarbetar de månge slag af metaller, som wij anten reda uti jorden funnit, eller och kunna för oss ännu wara fördolde lemnade til wåre efterkommandes upfinnande; Och i det denne underjordiske elden alt jämt så spelar på de nästomlägne delar af den förr omtalde jordiske skårpan, så är wäl klart, at han dem så genom sitt stadigwarande genomspelande lut-
