Öfwer Hälsobrunnarne
wid Wijksberg.
DE Floder finnas wäl, som föra gylne böllier,
Hwars grund ock rika brädd det röda gullet höllier,
Det wilda Haf är och besatt med ädla Stenar,
Som glimma där i skal och springa ut i Grenar,
I sådan ymnighet, at sielfwa Solen blänker,
När hon wid dagens slut sig ner i wågen sänker;
Men Achelous må wäl låta Gullet flyta,
Och rijka Thetis af des rikedomar skryta,
Så kan det klara Gull i Pärle-Rijke Älfwer,
Ja alt det myckna wått, som wida Hafwet wälfwer,
Dock ey förliknas wid den Hälsesamma wäska,
Som månde mångens mun och siuka tunga läska,
Ty där är rijkdom nog, men här den ädla hälsa,
Här är den liufwa Must, som kan i nöden frälsa
Här är den söta Saft, de sälla Jordens Brunnar,
Hwaraf wij dricka må med Lust och glada munnar;
Den rena sundhetz Flod, det klara Hälse-Watten
Är myckit mera skärt än Chyntia om natten,
Det smakar mere liuft än Miöd som styrker modet,
Ja mera angenämt än friska Drufwe-blodet
Det faller makligt fram och uti Glaset håppar,
I klara Pärlor och i Silfwerblanka Dråppar;
Det kan den sega slem ur Lijf och Blodet sköllia,
Det geer de Lemmar Lijf, som synas Döden döllia:
