Den här sidan har korrekturlästs
— 26 —
Der lifvet var oskuld, der friden blott log,
När solen rann opp, eller nattvakan slog
I enfaldens skogar och dalar.
Väl sofver min fader. Det sjungande haf
Vid grönskande strand honom söfver.
Och björkarna gro kring den älskades graf
Och fläta sitt skugghvalf deröfver.
Men fädernetjället, det blommar dock än,
Och moder och vänner mig mana igen
Till enfaldens skogar och dalar.
Jag kommer, jag kommer väl fjerran ifrån
En gång till att famna er åter. . . .
Dock — kanske för sent står den enslige son
Vid grafvarnas runor och gråter;
Och står då förskjuten, der älskad han var,
Och klagar vid minnet af forntida dar
I enfaldens skogar och dalar.
