Den här sidan har korrekturlästs
— 61 —
Derför gnor hon i det blå
Med förtviflad hast,
För att se hur klent vi stå
På dess snurra fast.
Sjelfva håret blifvit grått
I min motgångsnatt:
Ödet har mig riktigt fått
Uti lufven fatt. . . .
Dock, hvi käbbla? — Mitt förnuft
Kom och stå mig bi!
Eftertankens rena luft
Vill jag andas i.
Jag vill under ödets spel
Tro hvad skalden lär:
”Motgångspaddan en juvel
I sitt hufvud bär.”
I en pels af tålamod
Vill jag svepa mig:
Ofta blifver freden god
Efter blodigt krig.
